Efter ett lägenhetsinbrott hittades en pannlampa på fönsterbrädan till ett krossat fönster med DNA från två personer. En av personerna var en en känd inbrottstjuv – huvuddelen och extremt starkt (Grad +4) – och den andre var okänd. Åtalad för grov stöld medgav inbrottstjuven att han ägde en pannlampa liknande den upphittade men hävdade att den lånats ut, getts bort eller stulits av någon annan person, samt nekade till brott.
Tingsrätten bedömde utifrån DNA-fyndet, mannens delvis motsägelsefulla och detaljfattiga uppgifter att åtalet var styrkt. Påföljden bestämdes, mot bakgrund av uppenbart återfall i likartad brottslighet och att det rörde sig om nyupptäckt brott, till fem års fängelse.
En oenig hovrätt friar nu mannen. Även om DNA-fyndet med viss styrka talar för att mannen har varit i lägenheten, kan det enligt hovrätten inte uteslutas att aktuell DNA avsatts på pannlampan vid en tidigare tidpunkt. För en alternativ gärningsman talar även fyndet av ytterligare en oidentifierad persons DNA på pannlampan. Till detta kommer att det inte finns någon annan bevisning som knyter mannen till platsen eller till den tillgripna egendomen, vilket enligt hovrätten sammantaget innebär att bevisning inte är tillräcklig för att nå upp till beviskravet för fällande dom.
Två ledamöter är skiljaktiga och vill fastställa tingsrättsdomen i skuldfrågan.
Svea hovrätt B 14298-20