Jan Melander, JUNO:s skoljuridiska expert, varnar för vilseledande påståenden i skolors värdegrundsarbete, som föreställningen att ”det är den kränkte som avgör vad som är en kränkning”. Om man inte objektivt definierar vad som utgör en kränkning riskerar man också att underminera yttrandefriheten inom skolan. Han reder också ut var gränsen går för det som kan anses vara ”bagatellartade” och ömsesidiga konflikter och som därmed inte utgör kränkningar i lagens mening.
”Det inte är miljön på den enskilda skolan som avgör vad som är bagatellartat, detta fastställs i en domstol efter en objektiv mall”, skriver Jan Melander i månadens "Resumé" i JUNO.
I arbetsmiljölagen jämställs elever med arbetstagare. En av de viktigaste framgångsfaktorerna i en god arbetsmiljö är likvärdighet. Alla lärare är med på tåget och det känner eleverna. Just vikten av att tala med en vuxen röst är oerhört centralt för att eleverna ska få de stabila ramar växande sinnen behöver. För att nå en god kontinuitet som lärarkollegiet även är lojalt med förutsätts fler saker. Den första startar med rekryteringen. Bara personer som har ett genuint engagemang och en villighet att utvecklas i sin yrkesroll ska, idealt sett, komma ifråga för anställning. Sådana mer personliga faktorer är en förutsättning för att mer formell kompetens (utbildningsnivå, erfarenhet m.m.) ska kunna förverkligas. Det ska samtidigt sägas att utrymmet för att beakta denna typ av egenskaper är större vid anställning i privata skolor än i offentliga. I de förra råder, med begränsning av främst diskrimineringslagstiftningen, fri anställningsrätt. Publika skolor måste beakta objektivitetsprincipen enligt 1 kap. 9 § regeringsformen vid tjänstetillsättningar.
Kränkningar - eller yttranden inom ramen för yttrandefrihet?
En annan oerhört viktig komponent i ett framgångsrikt värdegrundsarbete är trovärdighet. Med så frekventa genomgångar som en gång i veckan finns möjligheten att värdegrunden hela tiden hålls levande. Men risken är samtidigt att den tappar i trovärdighet om eleverna upplever den som tjatig. En vanlig brist i värdegrundsarbete är att utbildaren hemfaller åt självklarheter, som i värsta fall dessutom är vilseledande. En sådan är klassikern att det ”är den kränkte som avgör vad som är en kränkning”.
I detta ligger självklarheten att ingen kan ta ifrån dig din upplevelse. Du har som individ (gäller även lärarna i förhållande till varandra enligt arbetsmiljölagens regelverk) i grunden rätt att bestämma vad du tycker är över gränsen. Denna självklarhet bortser emellertid från de nödvändiga problematiseringarna och nyanseringarna. Hur går det exempelvis med rättssäkerheten för den utpekade om ”allt” kan vara kränkande? Det kan väl heller inte gärna vara kränkande om läraren ger en elev en berättigad tillsägelse? I så fall skulle det inte gå att arbeta. Och hur är det med yttrandefriheten? Får en elev inte framföra sina åsikter i samhällsfrågor i klassrummet om någon kan bli upprörd? Då blir garanterat färre intressanta saker sagda, samt skulle grundlagens utgångspunkt om fri åsiktsbildning som fundament i statsskicket vara en chimär (se 1 kap 1 §).
Problematiseringar och nyanseringar som getts exempel på ovan är vad som gör ett ämne intressant. För att inte lämna några frågetecken ska här kort besvaras de teman som lyftes:
1) En upplevelse av kränkning ska respekteras, men det är inte detsamma som att en kränkning i juridisk mening har skett. Exempelvis utgör berättigade tillsägelser från en lärare aldrig kränkningar i rättslig mening.
2) En elev får absolut framföra generella synpunkter som andra kan bli upprörda över, som att Sverige har en för generös flyktingpolitik eller vad det nu må vara. Gränsen för yttrandefriheten dras vid brottsliga uttalanden som hets mot folkgrupp. Kränkningar avser individuella angrepp. Om en elev vänder sig direkt till en annan och säger något i stil med att ”flytta hem till ditt land igen”, är det därför något som är kränkande och skolan måste ingripa emot.
”Fel att kalla enkelriktade kränkningar för konflikter”
Ett sätt att skapa trovärdighet och intresse från elevernas sida är att skapa diskussion och det gör man genom att visa två sidor av ett mynt. Det blir som sagt lätt innehållslöst när truismer som ”nolltoleranser mot kränkningar” blir det enda reella budskapet. Konflikter är ett relevant tema för elever att diskutera under ledning av lärare. Här finns generöst med utrymme för både klarlägganden och intellektuell mognadsträning.
Exempel på frågeställningar är:
1) Vad är en konflikt? Är det alltid dåligt med konflikt?
2) Hur kan man lösa en konflikt?
3) Vad är olagliga, otillåtna eller felaktiga sätt att lösa en konflikt på?
4) Var går gränserna för skolans makt över hur elever umgås med varandra? Var börjar individens eget ansvar för hur man är gentemot andra?
Det är väl belagt i kriminologisk forskning att bäst styrande effekt på mänskligt beteende uppnås om du lyckas påverka människors moral. Detta är svårt, men när det lyckas vill de själva göra ”det rätta” och agerar med andra ord inte bara av rädsla för sanktioner, obehag eller kritik.
Det ligger makt i ordval. Därför är det alltid viktigt att välja orden med omsorg. I uttrycket konflikt ligger rent språkligt något ömsesidigt. Det är därför fel att kalla enkelriktade kränkningar för konflikter (vilket har hänt i ett antal fall). Samtidigt är det så att bara för att en konflikt är ömsesidig inte utesluter att kränkningar förekommer. Elever som exempelvis uttalar hotelser till varandra, eller slåss med varandra - kan ömsesidigt kränka varandra i juridisk mening.
Vad menas med bagatellartade konflikter?
Bagatellartade och ömsesidiga konfliktytor omfattas inte av kränkningsterminologin. Detta enligt förarbetsuttalanden både i skollagen och diskrimineringslagen. Däremot kan och ska lärarna tillsammans med eleverna tala om hur man i sådana fall lämpligen kan tala till varandra, även när man är irriterad på någon. Varje ny definition leder också vidare till en ny maktfråga om språket. Vad betyder ”bagatellartade”? Här har ett antal lärare och skolor gått fel på så sätt att det inte är miljön på den enskilda skolan som avgör vad som är bagatellartat, detta fastställs i en domstol efter en objektiv mall. Om det exempelvis är vardagsmat på en skola att elever skriker grova förolämpningar mot varandra gör inte händelserna till bagatellartade. Detta är istället sådant som från en mer vuxen mall kan framstå som förståeligt i ljuset av att naturlig friktion mellan människor är ofrånkomligt. Ta det vardagsnära fallet att en elev stör sig på en annan elev under en lektion på grund av att denne kladdar på elevens papper eller liknande. Det är här fullt förståeligt att man kan tappa humöret om den andre inte slutar trots tillsägelse. Ett utrop som ”skärp dig för fan!” är inte kränkande, rättsligt sett. Däremot kan man lämpligen undvika ordet ”fan”. En signal läraren bör sända. Att i kollegiet använda de samlade pedagogiska krafterna för att skapa ett intresseväckande diskussionsmaterial för eleverna på området den gemensamma arbetsmiljön, är ett utmärkt steg mot att påverka eleverna i rätt riktning.