De båda männen genomförde i september 2019 dykningar vid vraket efter Estonia som ett led i en dokumentärproduktion. Männen friades förra året i tingsrätten som ansåg att Estonialagen inte var tillämplig då dykningar skett från tyskflaggat fartyg. Hovrätten var dock av annan åsikt och återförvisade målet till tingsrätten som nu dömer de båda männen. Motivet till dykningarna påverkar dock straffvärdet i mildrande riktning.
Strax efter klockan 01:00 den 28 september 1994 började det estniskflaggade fartyget ta in stora mängder vatten. Klockan 01:22 sändes det första nödanropet ut, och sju minuter senare försvann all radiokontakt med fartyget. Efter att fartyget sjunkit blev det liggande på cirka 54-80 meters djup. Enligt den efterföljande haverikommissionen sjönk fartyget efter att bogvisiret lossnat.
Runt 1 000 personer befann sig ombord – varav de flesta kom från Sverige. Endast 148 överlevde. De avlidnas kvarlevor finns fortfarande i, eller runt, vraket.
I december 1994 beslutade regeringen att fartyget inte skulle bärgas och att inga omkomna skulle tas upp. Samtidigt bestämdes även att platsen där fartyget förliste skulle betraktas som en gravplats för de omkomna och att gravfrid skulle råda.
Estland, Finland och Sverige beslutade i början av 1995 att länderna skulle införa lagstiftning som kriminaliserade verksamhet som störde gravfriden. I februari samma år undertecknade de tre länderna en överenskommelse som sedan tillträddes av övriga länder runt Östersjön – förutom Tyskland.
Enligt överenskommelsen skulle fartygsvraket och det kringliggande området betraktas som ett sista vilorum för de omkomna. Vidare skulle alla anslutande länder kriminalisera verksamhet som stör offrens sista vilorum - särskilt dykning eller annan verksamhet i syfte att ta upp offren eller egendom från vraket.
Med anledning av överenskommelsen infördes i Sverige den så kallade Estonialagen, som trädde i kraft den 1 juli 1995.
Dykningar från tyskflaggat fartyg
I september 2019 anlände ett tyskflaggat fartyg till vrakplatsen. Ombord fanns bland andra två svenskar, uppbackade av flera produktionsbolag, för att genomföra dykningar med dykarrobot. Målet var att göra en dokumentär som undersökte alternativa förklaringar till varför Estonia sjönk. Anledningen till att man valde ett tyskflaggat fartyg var, enligt männens egna uppgifter, att Tyskland inte anslutit sig till överenskommelsen.
Under två dygn genomförde teamet tre eller fyra dykningar med dykarrobot. Den ene mannen granskade undervattensdatan på de inspelade filmerna och skapade 3D-modeller av vad som har spelades in. Den andre mannen var regissör och produktionsansvarig ombord och det övergripande ansvaret för inspelningarna.
De båda svenskarna åtalades för brott mot Estonialagen för sin inblandning i dykningarna.
Friades i tingsrätten
Vid den första tingsrättsprövningen konstaterade domstolen att de båda männen hade kunnat straffas enligt bestämmelser i brottsbalken om de hade befunnit sig ombord på ett svenskflaggat fartyg, på en flotte utan nationalitetsbeteckning eller i en roddbåt på internationellt vatten när de bedrev undervattensverksamheten.
Domstolen bedömde dock att bestämmelserna i brottsbalken inte kunde tillämpas eftersom det enligt den s.k. flaggstatsprincipen är den stat i vilken fartyget är registrerat som har jurisdiktion över brott som begås ombord på fartyget - dvs. Tyskland.
Tingsrätten ansåg vidare att inte heller Estonialagen var tillämplig mot bakgrund av att Tyskland inte anslutit sig till överenskommelsen. Domstolen konstaterade att Estonialagen förvisso har ett vidsträckt tillämpningsområde, men att lagen delvis strider mot folkrättens principer om att stater inte kan ta sig jurisdiktion över öppet hav och utöva makt över andra staters fartyg som befinner sig där.
Mot denna bakgrund friades de båda männen.
Johan Schelin, professor i sjö- och transporträtt, skrev i samband med tingsrättsdomen en analys som publicerades på JUNO. Enligt hans mening framstår det "som anmärkningsvärt, inte minst med tanke på konsekvenserna, att en tingsrätt väljer att på ett så öppet sätt döma i strid med ordalydelsen i svensk lag."
Estonialagen tillämplig enligt hovrätten
Tingsrättsdomen överklagades till hovrätten som kom till en helt annan slutsats. Efter genomgång av folkrättsliga principer och överenskommelser bedömde domstolen att folkrätten inte förhindrar att Sverige utövar lagstiftande och dömande jurisdiktion över gärningar som utförts på det tyskflaggade fartyget – på samma sätt som Sverige inte är förhindrat att utöva sådan jurisdiktion över gärningar som utförts på utländsk fast mark.
Då det enligt hovrätten inte fanns något folkrättsligt hinder mot att tillämpa Estonialagen på den åtalade gärningen återförvisades målet till tingsrätten för ny handläggning.
Döms för brott
Efter att ha prövat målet på nytt instämmer tingsrätten i den bedömning hovrätten gjorde om Estonialagens tillämplighet.
Tingsrätten konstaterar att åklagaren styrkt att de två männen gjort sig skyldiga till brott mot lagen om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia. Det finns inget hinder mot att tillämpa den svenska lagstiftningen. Det finns inte heller något skäl till att gärningen ska vara straffri, vare sig på grund av rättsvillfarelse, intresset till skydd för yttrande- och informationsfrihet eller på grund av läran om social adekvans, skriver domstolen i ett pressmeddelande.
De båda männen döms därför för brott i enlighet med Estonialagen.
– Det finns ett starkt allmänintresse för att upprätthålla gravfriden kring M/S Estonia, som är gravplats för ett stort antal personer. Skyddet för gravfriden väger starkare än intresset till skydd för yttrande- och informationsfrihet, säger rättens ordförande, lagmannen Göran Lundahl, i pressmeddelandet.
Domstolen menar dock att motivet bakom gärningen – att granska orsakerna till Estonias förlisning - har betydelse för gärningens straffvärde och val av påföljd i mildrande riktning.
Påföljden bestäms därför till dagsböter.
– Det var enligt min mening väntat att de skulle fällas för brott samt att påföljden skulle komma att bli relativt mild med tanke på syftet med dykningarna, säger Johan Schelin, professor i sjö- och transporträtt.
– Tingsrätten utdömde bara dagsböter medan åklagaren hade yrkat på villkorlig dom. I realiteten är kanske bötesstraffet mer kännbart för de åtalade eftersom de sannolikt inte hade begått fler brott. En villkorlig dom hade därmed i praktiken inte resulterat i någonting trots att villkorlig dom egentligen är ett strängare straff än dagsböter.
Huvudbild: Trons / SCANPIX / TT