Mark- och miljööverdomstolen har i ett färskt avgörande tagit ställning till vilka krav som gäller vid utformningen av trafiken i detaljplaner (dom 2021-11-15 i mål nr P 10663-20). Målet handlade om detaljplanering av mark för bostadsändamål. Till detaljplaneområdet gick en allmän väg genom ett redan bebyggt område. I och med bebyggelsen enligt detaljplanen så skulle trafiken intensifieras.
Planmyndighetens beslut överklagades av en fastighetsägare längs med vägen som bl.a. gjorde gällande att en av trafikkorsningarna inte gick att göra trafiksäker. Kommunen å andra sidan hävdade att det, genom olika åtgärder, gick att göra korsningen trafiksäker. En intressant omständighet var även att kommunen hade tagit över väghållaransvaret från staten, vilket är möjligt enligt 5 § väglagen (1971:948). Väglagens bestämmelser gäller dock alltjämt för driften av vägen.
Målet avgjordes med siffrorna två – två där ordföranden, som röstade för avslag av de enskildas överklagande, hade utslagsröst.
Majoriteten i Mark- och miljööverdomstolen ansåg att de trafikutredningar som kommunen hade tagit fram gav stöd för att det var möjligt att vidta åtgärder som säkerställer trafiksäkerheten på platsen. Det fanns därför inte skäl att upphäva detaljplanen på denna grund.
Minoriteten, å andra sidan, bestående av ett tekniskt råd och en hovrättsassessor, anförde följande.
Trafikverket har under planprocessen anmärkt på att korsningen [ ] inte uppfyller Trafikverkets regelverk Krav för vägars och gators utformning, VGU 2015:086, i fråga om fri sikt och siktavstånd. Trafikverket har därför ansett att korsningen inte bör belastas med den ytterligare trafik som detaljplanen innebär. Trafikverket ansåg inte heller att de förändringar av planen och förslag på trafiksäkerhetshöjande åtgärder som kommunen gjorde efter samrådet var tillräckliga.”
I kombination med att korsningen aldrig skulle kunna uppfylla VGU:s krav på fri sikt, ansåg minoriteten att detaljplanen skulle upphävas, eftersom planläggningen var olämplig med hänsyn till skyddet mot trafikolyckor och behovet av en god trafikmiljö.
Både minoriteten och majoritetens resonemang väcker vissa frågor. I och med att kommunen har övertagit väghållaransvaret för vägen har kommunen också ansvaret för att vägen uppfyller kraven i väglagen. Om man får förstå majoriteten så ska synpunkter från den tidigare väghållaren, i detta fall Trafikverket, inte tillmätas någon avgörande betydelse i bedömningen. Tyngdpunkt ska istället läggas på de utredningar som planmyndigheten låter göra under framtagandet av en detaljplan.
Majoritetens resonemang är högst rimligt, eftersom Trafikverket i annat fall skulle ha ett slags veto rörande bedömning av trafiksäkerhet även på vägar som myndigheten inte är väghållare för. Mark- och miljööverdomstolen skulle nog ha kommit till en annan slutsats om Trafikverket alltjämt var väghållare. Om kommunen inte hade väghållaransvaret skulle det även vara svårt att genomföra de enligt utredningarna föreslagna trafiksäkerhetshöjande åtgärderna, varför detaljplanen även skulle kunna ha upphävts på denna grund.
Sammanfattningsvis får Mark- och miljööverdomstolen uppfattning vara att Trafikverkets åsikter inte ska tillmätas någon avgörande betydelse vid planläggning av mark som inte påverkar Trafikverkets uppdrag som väghållare. Avgörande blir istället slutsatserna i den trafikutredning som tas fram under planarbetet. Detta gäller även om en kommun skulle överta väghållaransvaret för vägen från Trafikverket.