Den 1 januari i år blev barnkonventionen svensk lag. En aktuell fråga är hur den nya lagen kommer att påverka myndigheters handläggning av ärenden som rör samhällets mest utsatta barn.
– Barnkonventionen som lag känns som ett slag i luften, menar Tomas Törnqvist, socionom och författare med 30 års erfarenhet inom individ- och familjeomsorgen.
Barnkonventionen ratificerades i Sverige år 1990 och sedan dess har lagstiftaren arbetat för ett tydligare barnperspektiv i svensk rätt. Inkorporeringen av barnkonventionen innebär att konventionens bestämmelser numera kan läggas till grund för myndigheters beslut.
En lagstiftning som länge varit föremål för diskussion när det gäller förenligheten med barnkonventionen är lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Regleringen ger socialnämnden möjlighet att med hänvisning till barnets skyddsbehov omhänderta barnet utan samtycke från föräldrarna. Frågan är om tolkningen och tillämpningen av LVU förändras av att barnkonventionen nu har ställning som lag.
LVU överensstämmer med barnkonventionen
För att stärka barnperspektivet i LVU har det vid flera tillfällen genomförts lagändringar som innebär ett tydligare barnfokus. LVU innehåller sedan dess bestämmelser som säkerställer barns rätt att komma till tals och att barnets bästa beaktas vid alla beslut. Tomas Törnqvist anser att LVU, med en rätt utförd utredning och prövning i domstolen, ska överensstämma med barnkonventionen när det gäller barnets skydd och vård.
-Nuvarande kriterier i LVU är tydliga med att barnets behov av skydd och behövlig vård ska komma i första rummet. Samtidigt som andra regleringar, även barnkonventionen, i olika grad värnar om familjen och föräldrars ansvar och rättigheter, vilket i vissa fall kan innebära en konflikt med barnets intressen.
-Barnkonventionen som lag känns som ett slag i luften. Den förefaller vara mer ett politiskt ställningstagande än en välformulerad lag, säger han.
Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet och föreståndare vid Barnrättscentrum, instämmer i att aktuell lagstiftning redan betonar att barns synpunkter ska utgöra en viktig del av beslutsunderlaget. Hon framhåller dock att inkorporeringen kan medföra en allmän attitydförändring vad gäller värnandet om barns rättigheter.
-LVU skulle redan innan tolkas fördragskonformt, där barnkonventionen som helhet skulle beaktas. Kanske har det dock funnits brister då kännedomen om barnkonventionen kanske varit begränsad.
-Det finns mycket att hämta därifrån vad gäller tanke- och synsätt och bara det faktum att man genomfört inkorporeringen kan öka medvetandet om konventionen, säger hon.
Förväntade förändringar
Pernilla Leviner anser att inkorporeringen kan få konkret betydelse vad gäller tillämpningen av artikel 2 om icke-diskriminering, som idag inte finns tydligt uttryckt i svensk lag.
-Artikeln säger är att varje barn ska tillgodoses rättigheter utan åtskillnad av något slag, bland annat baserat på rättslig status. Detta kan påverka hur man ser på barns rätt till insatser, till exempel när det gäller barn som lever som papperslösa.
Vidare förutspår Pernilla Leviner att tillämpningen av artikel 12, om barns rätt att komma till tals, kan innebära en förändring av handläggningsprocessen i domstol.
-Artikeln och allmänna kommentarer som tydliggör hur denna artikel bör tillämpas ställer krav på barnets ställföreträdare och dennes kompetens, och kan innebära att företrädaren kräver utvidgade uppdrag för att säkerställa en meningsfull delaktighet.
-Den öppnar även upp för att barn oftare bör och kan komma till domstol, och även få domsluten förklarade för sig, menar hon.
”Barnkonventionen ger inte svaret”
När förslaget om en inkorporering av barnkonventionen låg under remiss framfördes kraftig kritik från Lagrådet, som menade att det framstod som en bakvänd ordning att först efter en inkorporering låta en utredning kartlägga hur konventionen behandlas i svensk lagstiftning och rättstillämpning. En kartläggning av Bris som genomfördes hösten 2019 visade dessutom att nästan varannan svensk kommun saknade en strategi för hur de skulle implementera barnkonventionen i samband med att den blev svensk lag. Pernilla Leviner framhåller att barnkonventionen inte specifikt svarar på hur tillämpningen ska ske i praktiken och att konventionen är målinriktad till sin karaktär.
-Barnkonventionen ger möjligen en förstärkt syn på barns rättigheter, men ger sällan svar på hur man ska agera i en viss situation. Den är inte heller skriven för att användas på det sättet.
Hon instämmer i Lagrådets uppfattning att det saknas tydlig vägledning för hur myndigheter ska förhålla sig till barnkonventionen.
-Så som konventionen har inkorporerats ges det väldigt lite vägledning till kommunerna. En möjlig väg att gå är att man låter Socialstyrelsen gå in och utforma detta i form av föreskrifter eller allmänna råd, säger hon.
Trots att det återstår en del att göra för att ge barn det skydd och den vård de har rätt till anser Tomas Törnqvist att det huvudsakliga arbetet för att implementera barnkonventionens bestämmelser i den praktiska handläggningen av LVU-ärenden redan är gjort.
-Under de senaste 40 åren inom socialtjänsten har det successivt skett ett närmande till barnkonventionen. Inom socialtjänsten har vi i flera år använt oss av ett dokumentsystem, BBIC, som säkrar att barnets behov är i förgrunden.
För att barnrättsperspektivet ska få ett kraftfullt genomslag anser Pernilla Leviner att det krävs att lagstiftaren träder fram.
-Barnkonventionen ger inga konkreta svar, men kan bidra med ett synsätt som påverkar rättstillämpningen. Sedan är en ytterligare fråga vilken grad av bestämmande barn ska ha, och vad som ska trumfa – det barnet vill eller det vuxna anser är barnets bästa?
-I avsaknad av ett tydliggörande från lagstiftaren om vad man vill att en inkorporering av barnkonventionen ska betyda och få ”kosta” så är läget oklart, konstaterar hon.