Vem som har arbetsmiljöansvaret kan vara svårt att reda ut på byggen. Ofta finns det flera företag och anställda som arbetar bredvid varandra i olika roller. Lars von Ehrenheim, expert på arbetsmiljölagstiftning, analyserar en dom där kammarrätten lagt ansvaret på en egenföretagare då han bedömdes vara självständig entreprenör. Därmed tvingas han betala 40 000 kr för brott mot arbetsmiljöföreskrifter.
Arbetsmiljöverket ansökte hos Förvaltningsrätten att en person, egenföretagare, skulle påföras sanktionsavgift enligt arbetsmiljölagen (AML) för brott mot regler i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om byggnads- och anläggningsarbete (AFS 1993:3) (40 000 kronor). Skälet var att han hade utfört takarbete utan fallskydd i egenskap av ensamföretagare med enskild firma. Förvaltningsrätten dömde i enlighet med vad Arbetsmiljöverket yrkat, varefter egenföretagaren överklagade till Kammarrätten. Kammarrätten fastställde Förvaltningsrättens dom (Kammarrätten i Jönköping 1459-21). En ledamot var dock skiljaktig och ville bifalla överklagandet.
Byggherren i det aktuella fallet hade anlitat en huvudentreprenör (JF), som i sin tur anlitat egenföretagaren. Knäckfrågan i Kammarrättens dom var huruvida egenföretagaren anlitats som självständig underentreprenör med eget ansvar för sin verksamhet, eller om han skulle anses som inhyrd arbetskraft (d.v.s. vara uthyrd av sin egen enskilda firma). I det senare fallet skulle ansvaret ligga på inhyraren.
Kammarrätten fann alltså att egenföretagaren uppträtt som självständig entreprenör med eget ansvar medan den skiljaktiga ledamoten ansåg att han borde anses som inhyrd, vilket skulle innebära att huvudentreprenören JF hade ansvaret. Alternativet att han skulle betraktas som arbetstagare med JF som arbetsgivare berörs inte i domen.
Ett antal kriterier avgör enligt rättspraxis om en person som mer eller mindre tillfälligt utför arbete åt någon annan ska anses som:
- självständig entreprenör (uppdragstagare) med eget ansvar för sig själv och sina eventuella anställda (normalt en specificerad uppgift, inte arbetsledning av beställaren mm.)
- inhyrd av den som arbetet utförs åt, varvid den egna arbetsgivaren har rollen av uthyrare (står normalt till förfogande för efterhand uppkommande arbetsuppgifter, arbetsledning av beställaren, uthyraren kan ev. skicka någon annan med samma kompetens mm.)
- arbetstagare hos den som arbetet utförs åt (normalt personlig arbetsskyldighet, ingen uthyrare, står till förfogande för efterhand uppkommande arbetsuppgifter, arbetsledning av beställaren mm).
Det är alltid en helhetsbedömning som avgör. Det avgörande för bedömningen är de reella förhållandena, inte vad som formellt avtalats. Gränsfall är inte ovanliga, det aktuella rättsfallet kan ses som exempel på detta.
Oenighet om förutsättningarna
I det aktuella fallet beskrivs situationen olika av egenföretagaren och av huvudentreprenören JF. Något skriftligt avtal fanns inte. Enligt egenföretagare var han inhyrd för att utföra vissa takarbeten under ledning och instruktion av JF. Han debiterade per timme och material och verktyg utöver handverktyg tillhandahölls av JF. Han arbetade under samma förutsättningar som två andra snickare på bygget, vilka oomtvistligt stått under JF:s arbetsledning.
JF har i stället beskrivit det som att egenföretagaren har arbetat självständigt efter ett av JF definierat uppdrag. Vari uppdraget har bestått har emellertid inte angetts.
Kammarrättens majoritet anför bl.a. följande. ”Även om den grundläggande bevisbördan finns hos Arbetsmiljöverket är det den företagare som påstår att arbetsmiljöansvaret för ett uppdrag som den åtagit sig finns hos någon annan som måste visa att den är så osjälvständig att denne därför inte har något arbetsmiljöansvar för uppdraget i fråga. Det följer med den starka och grundläggande principen att den som driver företag normalt har ett arbetsmiljöansvar för all den verksamhet den bedriver.”
Den skiljaktiga ledamoten anför bl.a. följande. ”Jag anser att det ankommer på Arbetsmiljöverket att bevisa att samtliga förutsättningar för att ta ut en sanktionsavgift är uppfyllda, inklusive att avgiften tas ut från rätt person. Beviskravet bör inte sättas för lågt med tanke på att det är fråga om ett ingripande från det allmänna mot en enskild. . . . I det aktuella fallet saknas skriftliga avtal till ledning för om det har varit fråga om en underentreprenad eller en inhyrning. Enligt mig ligger det i en sådan situation närmast till hands att huvudentreprenören får stå risk för oklarheter avseende uppdragets karaktär.”
Läget är med andra ord oklart. Alla är överens om att Arbetsmiljöverket som ansökt om utdömande av avgiften ska visa att förutsättningar för utdömande föreligger. Någon formell regel om bevisbörda finns inte. Den presumtion som antas av majoriteten om ansvar för den som driver ett företag med avseende på företagets personal, skulle ju gälla varje uthyrning, även då en arbetsgivare hyr ut anställda. Man kan inte utgå från att det alltid finns skriftliga avtal (t.ex. när det gäller s.k. utlåning av arbetskraft vilket enligt förarbetena också räknas som uthyrning). Det framstår som att det avgörande ändå är hur man värderar de påståenden och bevisbara omständigheter som framgår i målet. Möjligen skulle principen ”hellre fria än fälla” tala för den skiljaktiga ledamotens ståndpunkt.
Självständig entreprenör eller inte
En dom som kan vara av intresse som jämförelse är Hovrätten för Övre Norrlands dom B 255-17 (Nordkalk). Domen gällde arbetsmiljöbrott. Nordkalk AB hade anlitat personal från två företag för rengöring av en kalkugn. En svår olycka inträffade. De båda företagen var arbetsgivare för de anlitade personerna. Frågan var om företagen skulle anses som självständiga entreprenörer eller om personalen skulle anses vara inhyrd av Nordkalk. Hovrätten fann att de anlitade personerna skulle anses som inhyrda och att Nordkalk var inhyrare och därmed ansvarig. Som skäl angavs att personerna inte hade någon arbetsledning från sina egna företag samt att dessa företag inte hade åtagit sig en specifikt angiven arbetsuppgift utan endast åtagit sig att skicka personal.
Situationen i Nordkalkfallet kan påminna om det aktuella kammarrättsfallet. Problemet i det senare fallet är ju snarast att det står ord mot ord vad avser arbetsledning och förekomsten av en specifik arbetsuppgift.
Den fråga som Kammarrätten i det aktuella fallet haft att avgöra var ju om egenföretagare kunde anses som självständig entreprenör och därmed kunde påföras sanktionsavgift. Domstolen hade därför knappast någon anledning att gå in på frågan om alternativet till entreprenad var att betrakta honom som inhyrd eller att betrakta honom som arbetstagare i förhållande till JF. Före 1991 var i motsvarande situationer ett arbetstagarförhållande det enda alternativet till entreprenad. Även efter att uthyrning legaliserades detta år och det särskilda inhyraransvaret i AML infördes 1994, kan ett arbetsgivar-arbetstagarförhållande bli aktuellt i vissa liknande situationer.
Arbetsdomstolens dom AD 2013 nr 92 handlar om en chaufför som utförde transporter åt ett åkeri. På åkeriets uppmaning uppträdde han som egenföretagare. En rad omständigheter talade dock för att det var ett arbetstagarförhållande. Det förelåg en personlig arbetsskyldighet. Chauffören arbetade bara åt ett företag. Han utförde löpande arbetsuppgifter och företaget utövade arbetsledning. Företaget stod också för bil och utrustning och även för alla utgifter i samband med körningen. Anställningsavtalet gällde tills vidare. Då avtalet ingicks hade den arbetande ingen egen firma inregistrerad. Senare skaffade han emellertid på arbetsgivarens uppmaning egen firma för att därigenom framstå som uppdragstagare. Ett syfte att kringgå lagstiftningen kunde därför misstänkas. AD kom fram till att chauffören var arbetstagare hos åkeriet.
Svårt att hitta stöd i rättspraxis
I AD 2013 nr 92 diskuteras inte möjligheten att chauffören skulle anses som inhyrd. Det är ju naturligt eftersom den egna firman i det fallet närmast uppfattades som en skenkonstruktion och således knappast kunde stå som uthyrare. I den aktuella egenföretagarens fall var det såvitt framgår inte fråga om att den enskilda firman tillkommit i något sådant syfte.
I AD 2005 nr 16 och 2012 nr 24 handlade det om programledare för TV respektive radio. I båda fallen arbetade de åt sin tidigare arbetsgivare och hade i stort sett samma arbetsuppgifter som då de varit anställda. De var underställda arbetsledning och hade personlig arbetsskyldighet. Båda bedömdes som arbetstagare. Resonemanget påminner om AD 2013 nr 92.
Slutsatsen är att det är svårt att hitta stöd i rättspraxis för att betrakta den aktuella egenföretagaren som arbetstagare åt JF.
Frågan om en person med enskild firma kan hyra ut sig själv berörs inte i förarbetena till ändringen i AML 1994. Det talas där endast om att en arbetsgivare mot ersättning ställer arbetstagare till beställarens förfogande för att utföra arbete som hör till dennes verksamhet. Arbetsmiljöverket har gjort en friare tolkning utifrån lagtextens ordalydelse, där det endast talas om ”Den som anlitar inhyrd arbetskraft” (3 kap. 12 § AML). Denna tolkning har således även godtagits av Kammarrätten i det aktuella fallet.