Vår juridiska expert svarar på frågor om förvaltningslagen

Den kanske största förändringen i den nya förvaltningslagen är att enskilda genom en särskild bestämmelse kan angripa fördröjningar i ärendehandläggningen. Vad innebär det?

Bestämmelsen innebär att den enskilde får begära att en myndighet ska avgöra ärendet om det inte har avgjorts inom sex månader. Myndigheten har därefter fyra veckor på sig att antingen avgöra ärendet eller i ett särskilt beslut avslå överklagan. I det senare fallet, dvs om ärendet inte anses vara klart för beslut, så kan det överklagas till den ansvariga besvärsmyndigheten – som prövar om förseningen är acceptabel eller inte. Om förseningen inte anses acceptabel, vilket innebär att överklagandet ska bifallas, ska beslutsmyndigheten snarast (eller inom den tid som besvärsmyndigheten bestämmer) avgöra ärendet.

I vilken utsträckning gäller att part alltid har rätt att ta del av allt material som tillförts ett ärende enligt förvaltningslagen? Är man skyldig att kommunicera allt material i en utredning även vid helt gynnande beslut?

Av 10 § FL följer att en part har rätt att ta del av allt material som inte är sekretesskyddat. Denna regel ska läsas mot 25 och 33 §§ om partskommunikation och underrättelse om innehållet i ett beslut. Dessa regler utgår, enkelt uttryckt, från kommunikation om det inte är uppenbart obehövligt. Detta är en klart snäv formulering som innebär att det allt som oftast är så att part ska tillställas material som förs in i ärendet. Principiellt finns det emellertid en skillnad mellan vad myndigheten självmant ska sända ut och vad man på begäran ska delge parten.

Om en person beviljas en insats helt i enighet med ansökan, är man skyldig att skicka hela utredningen med beslutet till den enskilde? Eller är det tillräckligt att endast skicka beslutet?

Underrättelseskyldigheten i 33 § avser, som framgår av ovan, av innehållet i beslutet. Vad som ryms i detta regleras i sin tur av 31 och 32 §§. Vid en samlad läsning framgår där att hela utredningen inte behöver sändas, men beredningsgången innebär ju att detta tidigare har skickats ut.

Är det även nödvändigt att inhämta samtycke om det rör informationsinhämtning inom samma nämnd?

All sekretesshantering bygger på att informationsflödet går ut från en myndighet. Inom en myndighet råder inte sekretess och följdriktigt gäller även enskilds samtycke inom myndigheten. Det finns emellertid ett viktigt undantag och det är om det i myndigheten finns verksamhetsgrenar som är att beteckna som självständiga i förhållande till varandra. Inom samma nämnd kan detta, som mycket klar utgångspunkt, inte anses vara fallet.

Vad gäller för information som redan finns hos myndigheten. Till exempel viktig information från tidigare utredningar. Får det materialet användas? Och behövs då samtycke från den enskilde om att använda tidigare information?

Allt material som en myndighet anser vara rättsligt relevant för en bedömning får användas. En annan sak är att uppgifter över telefon eller liknande kan vara för (s)vaga för att ha styrande effekt. De kan med andra ord behöva verifieras eller kompletteras med annan utredning. I 32 § anges att myndigheten normalt ska ange ”vilka omständigheter som har varit avgörande för myndighetens ställningstagande.” Denna bedömning är, med legalitetsprincipens krav och begränsningar ”fri”. Som framgår av ovan får det heller inte komma som en blixt från klar himmel vad myndigheten överväger inför beslut. Tidigare känd information ska då kommuniceras med parten i det nya ärendet.

Ett exempel: En person har efter många turer ansökt om bostad med särskild service enligt LSS. Denne har svårt att själv beskriva sina behov. Nämnden har flertal journalanteckningar från anhöriga, myndighetspersoner, boendestödjare och liknade vars information handläggaren bedömer som viktig för utredningen. Kan denna information användas eller krävs samtycke från enskild?

Ja, med påminnelsen om att låta den enskilde ta del av och yttra sig över den information som kan ha betydelse för utgången i ärendet.

Om man får använda sådan information – kan handläggare välja att visst innehåll inte ska skickas ut till den enskilde? Om det exempelvis handlar om uttryck och behov som anhöriga beskrivit som kan upplevas som kränkande och nedlåtande för den enskilde.

Det beror på. Går beslutet i en tvingande riktning och informationen påverkat utgången ska den enskilde beredas tillfälle yttra sig över innehållet innan beslutet. Är beslutet i gynnande riktning behöver det inte helt nödvändigtvis ske men den enskilde har på begäran rätt att få ut allt material i ärendet. Man ska vara mycket restriktiv med att undanhålla material då partsinsyn är ett fundament i myndigheternas legitimitet.

Om en minderårig har två vårdnadshavare, behövs samtycke från bägge när man exempelvis begär komplettering av ett intyg? Om den minderårige har gett fullmakt till ombud som är undertecknad av båda vårdnadshavarna, är det då tillräckligt att inhämta samtycke från ombudet ifråga?

Det beror på omständigheterna. Gäller frågan något av större vikt bör båda vårdnadshavarnas samtycke anses nödvändigt, vilket ligger i själva rollen; att tillvarata barnets intressen. Finns det en känd konflikt mellan vårdnadshavarna kan det även påverka så att samtycke från båda inhämtas. Gäller det en mindre fråga och ingen känd konflikt föreligger kan samtycke från endera vårdnadshavaren vara tillräckligt.
Ja, i fråga om ombud med fullmakt. Observera emellertid att alla fullmakter måste tolkas. De får inte heller innebära att tvingande lagstiftning åsidosätts. De kan även slutligen återtas närsomhelst av en vårdnadshavare.

Om en enskild har juridiskt ombud/företrädare eller tex är minderårig med två vårdnadshavare, är vi skyldiga att kommunicera/skicka beslut till båda vårdnadshavarna samt till ombudet?

Har ombudet en så kallad generell rättegångsfullmakt är ombudet behörigt att ta emot samtliga handlingar i saken och då behöver man inte sända dessa till parterna personligen. Ta del av fullmakten och se vad den avser.