Slaget om Grimsås Mosse

I en konflikt mellan aktivister och ett företag om torvbrytning på en mosse för polisen en dialog med aktivister och företag. Polismästare Hans-Olof Sandén skriver om juridiken i brytpunkten mellan miljömål och av samhället sanktionerad verksamhet.

Mitt emellan Borås och Värnamo ligger Grimsås. En bit utanför samhället breder en torvmosse ut sig. Mossen har intagits av ett företag som är i full färd med att bereda våtmarken för kommande torvbrytning. I den bortre änden av fältet bygger representanter för Återställ Våtmarker vad de kallar för ett naturreservat. I bakgrunden skymtar även en polisbil.

Bakgrunden till positioneringarna återfinns i ett beslut från 2013 då ett finskt företag ansökte och beviljades koncession för att bryta torv på mossen. Beslutet överklagas året därpå och det dröjer till 2023 innan det finns förutsättningar för att påbörja bearbetningen inför brytningen. Då har företaget nått överenskommelser med alla berörda markägare utom en.

Under våren anländer ett antal aktivister som snabbt får förankring för sin syn på saken bland lokalbefolkningen. De erbjuds gratis mat och logi och får även bidrag till material för att bygga spångbroar och ett utsiktstorn. De pluggar igen de diken som företaget grävt för att torrlägga mossen. De utför även en rad aktiviteter såsom att klistra fast sig vid företagets maskiner. Detta tvingar polisen till åtgärder varpå ett antal av aktivisterna grips, anhålls och två slutligen även häktas för grovt olaga intrång.*

Inleder dialog med juridisk prägel

I samband med sådana här händelser för polisen som regel en dialog med de inblandade. En sådan dialog kan ta sig olika former och uttryck samt varierar från fall till fall. Denna gång blir den av tämligen juridisk natur och på så sätt också av intresse för jurister som söker insikt i hur rättstillämpningen kan se ut när lagstiftningen möter verkligheten i nuet. I min beskrivning av dialogen har jag skarvat och broderat ut diskussionerna en hel del i syfte att göra den mer intressant och juridiskt relevant.

Aktivisterna beskriver övergripande det extremt besvärliga läge som miljön befinner sig i och hävdar att torrläggningen av Grimsås Mosse kommer att resultera i att orten befinner sig på randen till total ödeläggelse. Dricksvattnet kommer att bli otjänligt och förutsättningarna att bo och verka på orten försämras så till den milda grad att ortsbefolkningen tvingas flytta.

Europadomstolens avgörande i målet KlimaSeniorinnen mot Schweiz kommer på tal och aktivisterna menar på att det visar att regeringens åtgärder mot klimatförändringarna inte varit tillräckliga.

Det är mycket riktigt första gången som domstolen fastställer och bekräftar att Europakonventionen kan tillämpas på klimatförändringar. Aktivisternas strategi är nu att nyttja domstolarna som megafoner för klimatkampen. Det är också därför vi ser fler och fler åtal och domar rörande bland annat ohörsamhet mot ordningsmakten (se Malmö tingsrätts dom den 24 juli 2023 i mål B 7307 – 23), störande av förrättning (se NJA 2023 s. 583) och olaga intrång (se NJA 2023 s. 1057).

I KlimaSeniorinnen mot Schweiz väckte drygt 2000 äldre kvinnor talan mot Schweiz. De hävdade att de som äldre och som kvinnor var särskilt utsatta för klimatförändringarna och dess negativa konsekvenser. I målet åberopade de artikel 2 (rätten till liv), artikel 6 (rätten till en rättvis rättegång) och artikel 8 (rätten till skydd för privat- och familjeliv) i Europakonventionen. Europadomstolen utgick sedermera och sin dom från artikel 8 och förklarade att det inte var nödvändigt att tillämpa artikel 2.

Mot bakgrund av åtagandena i Parisavtalet och de rapporter som presenterats om hur viktigt och brådskande det är att agera utifrån vad som avtalats angav Europadomstolen att artikel 8 kräver att varje stat vidtar rimliga åtgärder. Schweiz invändning om att landet inte kan lösa klimatförändringarna på egen hand och endast står för mindre än 1 procent av de globala utsläppen tillbakavisades varpå domstolen betonade att stater inte kan komma undan sitt ansvar genom att peka på andra staters ansvar. Varje stat måste ta ansvar och göra sin rimliga del.

Klimatpolitik i svenska domstolar

Men det är inte bara i Europadomstolen som klimatpolitiken diskuteras och beaktas ur rättslig bemärkelse. Denna politiskt heta fråga har även funnit vägen in i de svenska domstolarna, vilket blir nästa infallsvinkel i dialogen om hur slaget på mossen bör föras med hjälp av juridiska medel. Ni har väl hört att vi blockerar trafiken och får bilister att tänka till om vad fossila bränsleutsläpp gör med klimatet, upplyser en av aktivisterna. Till och med domstolen inser att vi nått fram till att det är en nödhandling att agera.

Det de refererar till är en dom i Stockholms tingsrätt där en aktivist dömdes för ohörsamhet mot ordningsmakten men undgick påföljd med motiveringen att han handlat i nöd till följd av den pågående klimatkrisen (se Stockholms tingsrätts dom den 22 november 2023 i mål B 4628 – 23).

I denna del av domen uttalar domstolen att det är fråga om ett akut nödläge och att effekterna av klimatförändringarna redan är påtagliga. Vetenskapen är i stor utsträckning enig om orsakerna till klimatkrisen och kan med stor säkerhet förutsäga konsekvenserna för livsbetingelserna på jorden. Det står klart att följderna kommer att bli katastrofala om inte nödvändiga åtgärder vidtas för att sänka utsläppen. Det står vidare klart att tiden för att vidta åtgärder är mycket knapp. Det kan också konstateras att varken föregående eller nuvarande regering har vidtagit tillräckliga åtgärder.

Med dessa mer eller mindre politiska uttalanden ansåg tingsrätten att den tilltalade agerat på grund av att ett av rättsordningen skyddat viktigt intresse var utsatt för fara och att gärningen begåtts i syfte att undanröja den faran. Det framstod då för rätten som uppenbart oskäligt att utdöma påföljd, varför denna eftergavs. Hovrätten var dock betydligt mer lakonisk i sina domskäl och ansåg kort och gott att det inte fanns förutsättningar att meddela någon påföljdseftergift i det aktuella fallet (se Svea Hovrätts dom den 24 juli 2024 i mål B 16424 – 23).

Nödinvändningen

Hänvisningen till nöd (se 24 kap 4 § BrB) i dessa sammanhang har varit återkommande och prövats i flera olika domar. Högsta domstolen har tidigt uttalat sig i denna fråga (se NJA 1982 s. 621) och då bland annat uttalat att det i dagens samhälle i vidsträckt omfattning förekommer verksamhet som inrymmer potentiella risker för människors liv och hälsa eller för skada på andra viktiga intressen. Samhällsorganen har tid efter annan att på grundval av en intresseavvägning ta ställning till om eller under vilka förutsättningar sådan verksamhet ska tillåtas och sålunda i vad mån riskerna ska godtas. Det ankommer ytterst på statsmakterna att genom lagstiftning eller i annan i grundlagen föreskriven ordning träffa avgöranden i sådana frågor. I betydande omfattning har också på detta sätt skett en reglering som anger de gränser inom vilka olika skaderisker tolereras.

Högsta domstolen fortsatte med att konstatera att det i samma mån som en reglering av detta slag ger uttryck för ett godtagande från samhällets sida av skaderisker blir den enskilde medborgaren också underkastad en skyldighet att finna sig i att han själv och andra blir utsatta för riskerna. Han kan med andra ord inte under åberopande av nödreglerna legitimera lagstridiga handlingar med hänvisning till att han velat till skydd för sig själv eller annan avvärja dessa risker och detta oavsett hur allvarliga han bedömer att riskerna är.

Högsta domstolen har vidare i ett senare avgörande (se NJA 2000 s. 32) uttalat att när det gäller sådana allmänna intressen som naturskydd så ankommer det i första hand på myndigheter på statlig eller kommunal nivå att avväga dessa intressen gentemot eventuella motstående enskilda eller allmänna intressen och att med tillämpning av gällande lag vidta erforderliga skyddsåtgärder, vilka i många fall innebär begränsningar i enskild rätt. Utrymmet för enskilda personer att själva göra en sådan intresseavvägning och till skydd för allmänna intressen handla på ett sätt som hindrar utövningen av enskild rätt måste anses utomordentligt begränsat.

Med Europadomstolens dom i målet KlimaSeniorinnen mot Schweiz kan det dock upplevas som att nödinvändningen kommit i ett annat läge och att en ändrad syn kommit allt närmare. En sådan ändrad syn ställer dock till det för polisen som skulle komma att tvingas till tämligen komplicerade bedömningar innan en ordningshållande befallning kan meddelas.

Auroramålet i Nacka tingsrätt

Dialogen går vidare och förs nu in på det s k Auroramålet, ett mål i Nacka tingsrätt där ett stort antal barn och unga väckt grupptalan mot staten. Målet handlar om att klimatpolitiken såsom den nu ser ut är otillräcklig på flera sätt och att detta i sig är en kränkning av kärandenas mänskliga rättigheter. Som ett andrahandsyrkande har framförts att staten vidtar åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser i den omfattning som motsvarar den del som Sverige förbundit sig till i internationella avtal. Staten, genom JK, har invänt att saken inte kan prövas i domstol och yrkat att talan ska avvisas.

JK har i detta sammanhang hänvisat till att det i en demokrati finns begränsningar i fråga om domstolarnas makt att bestämma över riksdag och regering med beaktande av den maktdelningsprincip som gäller i Sverige (se JK:s svaromål daterat den 21 juni 2023 i ärende 2023/4188). Med anledning av dessa principiella frågor (samt kärandenas rätt att faktiskt föra denna talan i domstol) har JK hänskjutit saken till Högsta domstolen som i sin tur meddelat prövningstillstånd för att ta upp frågan om talan kan tas upp till prövning (se Högsta domstolen beslut den 25 april 2024 i mål Ö 7177 – 23). Målet i tingsrätten är således vilandeförklarad, vilket dock inte hindrar aktivisterna från att se det hela som en framgång där grundvalarna för tidigare ställningstaganden börjar skälva.

Allemansrätten

Nästa samtalsämne blir allemansrätten och hur denna talar för aktivisternas sak. Denna rätt finns omnämnd i regeringsformen (se 2 kap. 15 § RF) men även i naturvårdslagen som fastslår att naturen är tillgänglig alla (se 1 § naturvårdslag (1964:822) som dock numera upphävts). Den nämns även i miljöbalken där krav ställs på den som nyttjar denna rätt på så sätt att hon eller han ska visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med allemansrätten (se 7 kap. 1 § miljöbalken (1998:808)). Utöver detta är allemansrätten inte mer definierad i svensk författning utan får betraktas som sedvanerätt av den generella innebörden att inte störa eller förstöra.

Men även om allemansrätten inte är definierad så har den sina begränsningar. Vad gäller torvmossen så är den i det aktuella läget föremål för arbete som har stöd i av länsstyrelsen meddelat tillstånd. Det pågår arbete och på platsen finns skyltar uppsatta längs de tomtgränser som markerats i länsstyrelsens beslut. Att ta sig in på det avgränsade området är en sak, men att sedan aktivt hindra arbetet något annat. Att dessutom utföra ingrepp och byggnationer som försvårar arbetet får ändå anses ligga utanför syftet med allemansrätten.

Allemansrätten kringgärdas även av bestämmelser som åverkan (se 12 kap. 2 a § BrB), tagande av olovlig väg (se 12 kap. 4 § BrB och Svea hovrätts dom den 9 november 2016 i mål B 1716 – 16) och egenmäktigt förfarande (se 8 kap. 8 § BrB och NJA 1982 s. 621). Det senare har bland annat varit aktuellt i fråga om blockering av väg för att förhindra fordon att komma fram, byggande av träställningar för att hindra arbete och klättring på maskiner (se Gällivare tingsrätts dom den 26 februari 2014 i mål B 969 – 13 och Växjö tingsrätts dom den 21 augusti 2023 i mål B 4210 – 23).

Sabotage i klimatets namn

I dialogen nämns även turerna runt brottet sabotage, inte utifrån att det är aktuellt i slaget om torvmossen utan att det visar på hur rättspraxis, enligt aktivisterna, tycks kunna påverkas av ett allmänt uppvaknande i klimatfrågan. Det handlar om vägblockader och i vad mån de verkligen är fråga om en så allvarlig störning att det kan bli att bedöma som sabotage (se 13 kap 4 § BrB). Praxis är inte enhetlig (se Svea hovrätts dom den 12 april 2024 i mål B 13007 – 22) och det framstår som att det råder osäkerhet om vad som ska vägas in vid bedömningen om hur omfattande konsekvenserna måste vara för att nå upp till en fällande dom (se Svea hovrätts dom den 19 mars 2024 i mål B 7580 – 23, Svea hovrätts dom den 30 november 2023 i mål B 11431 – 22 och Svea hovrätts dom den 7 juni i mål B 554 – 23) eller stanna vid en firande dom (se Svea hovrätts dom den 29 november 2023 i mål B 5873 – 23 och Svea hovrätts dom den 22 maj 2023 i mål B 2870 – 23).

Frågan har också debatterats i den juridiska litteraturen där bland annat justitierådet Thomas Bull konstaterat och ifrågasatt att domstolarna flera gånger dömt demonstranter för ett så allvarligt brott som sabotage (se artikeln Saboterad demonstrationsfrihet? i Festskrift till Elisabeth Rynning, Uppsala 2023).

Rättstillämpningen väcker enligt honom frågor ur yttrandefrihetssynpunkt, såsom frågan om ”ett kortvarigt blockerande av en väg i protestsyfte verkligen kan vara en sådan gärning som kriminaliseringen typiskt sett är tänkt att träffa” (se prop. 1940:55 s. 24). Straffbestämmelsen bör enligt Thomas Bull tillämpas i ljuset av grundlagsskyddet för demonstrations- och yttrandefriheterna.

Störa eller förstöra – polisen väljer inte sida

Där ute på mossen är allt solklart. Det som pågår är en katastrof för miljön och aktivisterna agerar alla i nöd för att hindra jordens undergång. Samtidigt är det inget annat än utövandet av den rätt som en statlig myndighet givit tillstånd till. Den ena anses störa medan den andre påstås förstöra. Mitt emellan står polisen med krav från respektive sida att agera.

Men polisen står inte på någons sida. Uppdraget är att upprätthålla ordning, agera mot brottsliga handlingar och utreda eventuella begångna brott. Civilrättsliga dispyter får avgöras av domstol eller genom överenskommelser partnerna emellan. Men trots denna upplysning vill aktivisterna ändå gärna veta vad poliserna tycker och tänker om saken. Men likt de har rätten till tankefrihet har också poliserna denna rätt. Här och nu, med skorna i myllan, är dock tid att som polis vara opartisk och saklig.

Aktivisterna talar om civil olydnad. Ett begrepp som kan beskrivas som lagbrott som begås under hänvisning till moraliska principer som gärningspersonen anser stå över gällande lag. Ur ett polisiärt perspektiv är dock ett brott alltid ett brott, vilket inte går att förändra med fyndiga omskrivningar.

Precis som vad gäller domstolarna är polisens huvuduppgift är att tillämpa rättsreglerna på konkreta fall. Domstolarna lyder precis som polisen under lagen och får inte påverkas av politiken. Men hur enkelt det än låter så verkar det inte alltid så okomplicerat när det väl kommer till kritan.

Det här är en rättsområdesanalys ursprungligen publicerad i JUNO 2024-08-21. Rättsområdesanalyser (ROA) är en tilläggstjänst till JUNO. Vill du ha tillgång till fler rättsområdesanalyser? Läs mer här.