Med hänvisning till urminnes hävd såg den 74-åriga samiska kvinnan till att återuppföra en kåta i Vindelfjällens naturreservat – den förra hade genom myndigheternas försorg eldats upp efter att ha stått på samma plats i nära 230 år. Hon friades av tingsrätten men hovrätten fann att urminnes hävd inte befriade henne från plikten att ansöka om strandskyddsdispens. Girion Blomdahl förvånas inte över utfallet men konstaterar samtidigt att samernas urfolksrätt då rimligen inte står stark i sammanhanget. ”Hur förhåller sig detta till att urfolk har en egen rätt till sin kultur – om man samtidigt måste söka tillstånd för att utöva kulturen ifråga?” frågar han sig i en färsk ROA.
”Ryktet om min död är starkt överdrivet”, Mark Twains kända citat, aktualiseras i de mest skilda sammanhang.
– För att vara en påstådd nästan utdöd rättsfigur så kan man notera många fall som handlar om urminnes hävd på senare tid, menar Girion Blomdahl, som tillstår att det ”inte är utan viss lycka man ännu en gång får närma sig ämnet.”
– Nästan alltid berör det samiska rättsförhållanden: förhållande mellan stat och kollektiv, mellan olika samiska kollektiv, och som i det aktuella fallet fall – en enskild same i förhållande till staten, säger Girion Blomdahl.
Den 74-åriga kvinnan, som är av samisk börd, hävdar att den aktuella kåtan i Stenträsket, som är belägen inom Vindelfjällens naturreservat i Storumans kommun, har funnits i hennes släkts ägo sedan 1700-talet – vilken i sex generationer ska ha använts av samer i hela Umebyns sameby för att bland annat jaga och fiska.
Från år 1790 fanns kåtan på samma plats fram till den dagen 228 år senare, år 2018, då den genom kronofogdemyndighetens handgripliga försorg försvann i lågornas rov.
Kvinnan besöker Stenträsket i juni 2018 efter att kåtan bränts ner. Foto: Alex Ljungdahl/Expressen/TT
Då hade det hunnit passera omkring sju år sedan länsstyrelsen, år 2011, hade tagit sin skyddande hand från kåtan och dömt ut den som olovlig. Dessförinnan hade den haft en betydligt tryggare status i kraft av sitt kulturhistoriska värde; den ingick bland annat i ett EG-projekt där länsstyrelsen medverkat.
– Länsstyrelsen tycks ha haft uppfattningen att kåtan var bra men ändrade sig sedermera, konstaterar Girion, som förutom en oantastlig mustasch kännetecknas av en sällsynt juridisk bredd som gör att han kan liknas vid något av en renässansman i rättens tjänst – f.d. domare, advokat, föreläsare, och alldeles snart även jur. doktor, för att nämna några av hans titlar.
Frias för brott mot naturreservatsföreskrifter
Den nyuppbyggda kåtan har enligt kvinnan en ”skogssamisk utformning”, med samma mått som den nedbrända kåtan, och vissa delar består av material som elden förskonat.
Den 74-åriga kvinnan åtalades för att, i strid med såväl strandskyddsbestämmelser som naturreservatsföreskrifter, ha låtit uppföra kåtan.
Lycksele tingsrätt fann i sin dom från den 13 september 2022 (mål B 34-22) att det var "troligt" att det på platsen funnits en av hennes samiska släkt nyttjad byggnad för jakt och fiske ”under mycket lång tid”. Man avfärdade dock utredningen i målet som alltför bristfällig för att kunna bedöma om de historiska anorna i sig skulle medföra en rätt till kåtan. Med hänvisning till ”rimligt tvivel” duckade tingsrätten alla ansatser till att göra en mer ingående bedömning – kvinnan friades.
Efter att domen överklagats tog hovrättens prövning vid (Hovrätten för Övre Norrland i mål B 998-22).
Redan utifrån den tilltalade kvinnans egna uppgifter stod det, enligt hovrätten, klart att den nya kåtan även var att likställa med en ny byggnad i lagens mening.
– Det förefaller inte så konstigt i sig, man ska söka dispens om man återuppför en byggnad, oavsett om det är följden av våda eller när det som i det här fallet är länsstyrelsen som genom ombud tuttat på byggnaden, säger Girion.
Hovrätten menade att den bristfälliga bevisningen gjorde att man i bedömningen skulle utgå från kvinnans uppgifter om att den nya kåtan i allt väsentligt är likadan som dess föregångare. Rätten noterade vidare, inte utan viss syrlighet, att åklagaren inte hade fört någon bevisning om vilken skada uppförandet av byggnaden orsakat, ”eller ens argumenterat för byggnadens påverkan på de skyddsvärda miljövärdena i reservatet”. Hovrätten ansåg därför att det inte var visat att uppförandet av kåtan orsakat en skada, risk för skada eller annan olägenhet för de miljövärden som Vindelfjällens naturreservat vill skydda.
Kvinnan friades därför för brott mot naturreservatsföreskrifterna.
Inget giltigt undantag från att söka dispens
Då återstod frågan om eventuella överträdelser mot strandskyddet – det enligt Girion ”principiellt mest intressanta i sammanhanget”.
För sin del hävdade kvinnan att hon haft rätt att uppföra kåtan med stöd av urminnes hävd varför det inte skulle krävas någon dispens för att uppföra densamma inom det aktuella strandskyddsområdet. Ett påstående som alltså grundar sig på att det sedan slutet av 1700-talet ska ha funnits en kåta på samma plats, vilken ska ha byggts upp av hennes samiska förfäder för att därefter i generationer nyttjas för bland annat jakt och fiske.
Hovrätten ansåg i likhet med tingsrätten att det framstod som troligt att det ”under mycket lång tid” har funnits en kåta på platsen och att den använts för att främja samisk kultur.
Rätten konstaterade emellertid strax därefter att miljöbalken inte innehåller några uttryckliga bestämmelser om undantag från strandskydd på grund av urminnes hävd, vilket man exempelvis kan finna i rennäringslagen när det handlar om rätt till renskötsel.
– Eftersom det inte finns något undantag från strandskydd till följd av urminnes hävd så omfattades inte heller kvinnan av undantag från förbudet att uppföra byggnader inom strandskyddsområdet.
– Invändningen om urminnes hävd befriade henne alltså inte från skyldigheten att söka strandskyddsdispens. Man ansåg därför att kåtan hade uppförts i strid med strandskyddsbestämmelserna, säger Girion.
Med hänsyn till att hon uppfört kåtan trots tidigare myndighetsbeslut måste hon också, konstaterade hovrätten, ha insett risken för att inte heller den nyuppförda kåtan skulle anses tillåten. Hon bedömdes därmed ha varit ”åtminstone oaktsam” till att det var en förbjuden åtgärd.
Hovrätten fann således, till skillnad från tingsrätten, att hon ska dömas för brott mot områdesskydd enligt 29 kap. 2 § första stycket andra punkten miljöbalken.
”Ska man verkligen behöva söka dispens?”
Girion är inte förvånad över hovrättens fällande dom.
– På ett generellt plan är det inte förvånande att urminnes hävd inte trumfar påbud om att följa ett offentligrättsligt förfarande att söka ett visst tillstånd, det vill säga dispens i det här fallet. Även om man i och för sig kan fråga sig det med tanke på att urminnes hävd ibland tycks utgöra en slags tillståndsgivning i gammal tid.
Han menar dock att det finns anledning att problematisera hovrättens något formaljuridiska resonemang, även om det möjligen ligger utanför vad en hovrätt kan ägna sig åt i ett enskilt brottmål.
– Frågan är större än vad som antyds av domskälen. Reninnäringsrätten i rennäringslagen baseras på urminnes hävd, det finns också uttalanden som säger att det finns en samisk rätt, en rennäringsrätt, som alltså även gäller utanför den lagen.
– Om nu de samiska rättigheterna enligt urminnes hävd finns vid sidan av den särskilda rennäringslagstiftningen – skulle då inte detta också i detta fall utgöra en rimlig grund vid sidan av strandskyddet?
– Med andra ord: om det finns en grund utanför rennäringslagen för en samisk rätt att använda mark och vatten inom samiska områden kan man fråga sig om man verkligen ska behöva söka strandskyddsdispens? Kanske är det motsatta i så fall rimligt, menar Girion.
Han frågar sig också hur domen förhåller sig till urfolks folkrättsliga status och dess parallella rättssystem.
– Går detta i linje med tanken på att urfolk har en egen rätt till sin kultur, om man samtidigt måste söka tillstånd för att utöva den kulturen? Ursprungsfolksrätten skulle kanske kunna vara en grund – via urminnes hävd – för att tillåtas att göra saker utan att söka tillstånd, säger Girion.
Här kan ni se Girion prata om det det aktuella fallet. I samma ROA avhandlar han även andra aktuella ämnen inom miljö- och fastighetsrätt, såsom bitopskydd och strandskyddsbedömningar.
ROA – Rättsområdesanalyser – är en tilläggstjänst till JUNO som innehåller såväl videoklipp som analyser gällande aktuella rättshändelser inom olika rättsområden. Här kan du läsa mer om ROA.