När revolutionen svepte över Iran 1979 följde den 30-årige iranske diplomaten Said Mahmoudi oroligt händelseutvecklingen från sin postering i Stockholm. De lysande framtidsutsikterna riskerade plötsligt att gå om intet. Hans bisyssla att översätta engelska filmer skulle året därpå ge honom en oväntad roll vid gisslandramat på den amerikanska ambassaden i Teheran. Ett liv tar slut. Och ett annat börjar – som leder till att han blir den första från Sverige på närmare 50 år som bjuds in för att hålla den prestigefyllda folkrättsföreläsningen vid Haagakademin.
– Det är höjdpunkten i min karriär. Jag är mycket glad för det, säger Said Mahmoudi, professor i internationell rätt.
Det är inte alla som kan stoltsera med två kungliga medaljer. Förra året tilldelades Said Mahmoudi H. M. Konungens medalj i guld av 8:e storleken i Serafimerordens band – för förtjänstfulla forskningsinsatser rörande havsrätt, miljöfrågor och internationell folkrätt. Om pandemin så medger kommer ceremonin äga rum i maj.
Den första kungliga utmärkelsen, Nordstjärnan, fick han redan för 40 år sedan, i en annan tid i ett annat liv – när han var stationerad som iransk diplomat i Sverige.
– Det var praxis mellan Sverige och Iran att växla medaljer mellan diplomater som tjänstgör i respektive länder, förklarar han över telefon från sitt hem i Danderyd.
Mycket hinner hända mellan två medaljer.
Said Mahmoudi föddes 1948 och växte upp i ett medelklasshem i Irans huvudstad Teheran, med två systrar och kärleksfulla föräldrar men på behörigt avstånd från överklassens privilegier. Via universitetsstudier i statskunskap och juridik, och den obligatoriska militärtjänstgöringen, lyckades han år 1972 förverkliga den dröm som han burit på sedan han var tonåring: att bli diplomat. Vissa omständigheter hjälpte nu till. Till följd av oljepengarna som strömmade in till landet, och som bland annat skulle investeras i nyöppnade ambassader runt om i världen, breddades rekryteringsbasen till att omfatta även mindre besuttna medborgare.
– Vi var cirka 1 600 unga och förväntansfulla akademiker som gjorde UD:s inträdesprov, de tog in 52 av oss – jag blev nummer 51! En stor anledning till att jag kom in var nog att jag behärskade engelska, vilket var ovanligt vid den här tiden. Det kan jag tacka min far för, det var väldigt viktigt för honom, säger Said Mahmoudi.
Den första posteringen: Sverige
Han arbetade 1,5 år på UD i Teheran innan det var dags för den första utlandsposteringen. Nu skulle han fatta ett av de beslut som man i efterhand kan se är helt avgörande för en människas liv.
– Min chef på UD utsågs till ambassadör i Sverige, han frågade om jag ville följa med. Jag kunde också välja mellan Nigeria och Indonesien men valde Sverige, trots att det var känt att det var ett väldigt dyrt land!
Den 22 november 1974, 26 år gammal, kom han så till Sverige för första gången. Han levde sin dröm, karriärsutsikterna var lysande, nya ambitioner formades: ”Om 20 år är jag ambassadör och därefter blir jag kanske minister”, tänkte han. Snart träffade han sin nuvarande fru, Sue. Och så plötsligt: oroligheter utmynnar i en revolution som sätter den utstakade framtiden på spel. Den västtillvände monarken, Mohammad Reza Pahlavi – shahen av Iran – störtades i februari 1979 och ersattes av en islamistisk regim med ayatolla Ruhollah Khomeini som religiös ledare.
På den iranska ambassaden belägen på Strandvägen 7 i Stockholm, som den fashionabla adressen till trots var en blygsam beskickning med endast tre diplomater – ”det fanns bara ca 300 iranier i Sverige när jag kom till Sverige” – följde Said Mahmoudi nervöst händelseutvecklingen i hemlandet.
– Shahen var en diktator, det fanns ingen demokrati, men det fanns åtminstone stabilitet. Nu visste man inte vad som skulle hända, vilka är dessa människor, mullorna, och vad vill de göra med landet?
– Vänsterradikala krafter trodde att de genom att ingå i en allians med religiösa ledare kunde bli av med shahen och dennes fruktade armé. Mullorna sågs som ett verktyg för vänstern att nå makten och genomföra förändringar men det förhöll sig i själva verket tvärtom, säger han.
Han ansökte om en förlängning av stationeringen i Stockholm.
– Vanligtvis stannar man i högst fyra år i ett annat land. Bara någon månad efter att jag kom till Sverige antogs jag till forskarutbildningen på Stockholms universitet. Jag hann inte alls med avhandlingen, men jag åberopade det som en förevändning för få stanna och hoppades att oroligheterna skulle lugna ner sig.
Men så skedde inte.
Den iranske ambassadören i Sverige, tillika Saids närmaste chef, kallades tillbaka till hemlandet. Han anade oråd och begav sig istället till USA där han beviljades asyl.
– Det var inte utan grund han gjorde så. Människor i hans position avrättades eller sattes i fängelse, konstaterar Said.
Oväntad roll i gisslandramat
Själv utsågs Said Mahmoudi till chargé d’ affaires i väntan på att en ny ambassadör skulle utses. I augusti 1979 återvände han till Iran där han på UD i Teheran fick plats i den s.k. västeuropagruppen, med särskilt fokus på Storbritannien. Paradoxalt nog uppfattade Said att utrikesförvaltningen nu fungerade bättre än tidigare. Anledningen var att all makt nu inte längre var koncentrerad till en enda person, nämligen shahen själv.
– Man hade ännu inte hunnit ta in revolutionära krafter i förvaltningen, men en stor skillnad var att man nu kunde fungera som en vanlig tjänsteman med handlingsutrymme. Det gjorde också att man togs på större allvar. Det var en stor skillnad hur de tog emot mig på svenska UD innan revolutionen jämfört med tiden därefter, säger han.
Några månader senare, den 4 november 1979, tog sig islamistiska iranska studenter in till den amerikanska ambassaden i Teheran och tog 66 amerikaner som gisslan. Det slumpade sig så att de tre högst uppsatta amerikanska diplomaterna i Teheran, bland annat CIA-chefen, var på besök på det iranska utrikesministeriet när gisslandramat inleddes. De fick skydd av Irans utrikesminister genom att tilldelas en egen våning i byggnaden där de fick stanna. Said hade tidigare slagit mynt av sina engelskkunskaper genom att översätta filmer som skulle dubbas till persiska. Bisysslan var väl känd varför det nu ansågs lämpligt att han ansvarade för att översätta diplomaternas avlyssnade samtal.
Jag agerade som vilken statsanställd som helst. Jag gjorde mitt jobb, även om jag inte var anhängare till den nya regimen.
– Varje dag klockan 16 överlämnades kassetter till mig innehållande dagens inspelade samtal, min översättning lämnade jag tillbaka dagen därpå. Efter cirka tre veckor hörde jag en röst vars språk jag inte förstod, men misstänkte var kinesiska, och därför inte kunde avlyssna. Jag rapporterade om detta och därefter beviljades de amerikanska diplomaterna inga fler telefonsamtal.
Said Mahmoudi hade en pragmatisk inställning till att arbeta med en regim som omvärlden betraktade som högst tvivelaktig.
– Jag agerade som vilken statsanställd som helst. Jag gjorde mitt jobb, även om jag inte var anhängare till den nya regimen. Precis som alla andra åkte jag varje morgon till jobbet och skrev rapporter som om inget hade hänt.
– Ingen visste heller hur det skulle bli, om mullorna skulle lyckas etablera sig eller om Shahen skulle komma tillbaka som han hade gjort tidigare, med hjälp av i första hand USA och Storbritannien.
En ofrivillig roll på presskonferens
Några dagar innan gisslan till sist släpptes – efter 444 dagars drama – skulle Irans premiärminister komma till UD för att meddela villkoren för frisläppandet. Alla ambassadörer stationerade i Teheran kallades upp och den samlade världspressen var på plats. Said tillfrågades om han kunde simultantolka premiärministerns tal till engelska men han lyckades slingra sig undan – vad skulle kollegorna på ambassaderna utomlands i så fall tänka? Han fick direktiv om att närvara vid presskonferensen för att ta anteckningar. Den UD-anställde som till sist fick tolkuppdraget blev så tagen av stundens allvar att knappt ett ord kom ur hans mun när han skulle ta vid efter premiärministerns inledning – efter påstötningar från sin chef kom Said till undsättning.
Till Saids vänster sitter dåvarande biträdande utrikesminister (Azizi). Till höger sitter Nabavi, en viktig figur under revolutionens första år. Bredvid Nabavi (i mitten av bilden) sitter premiärministern Rajaee , som mördades ca fem månader senare genom en enorm explosion. "Notera att jag bär slips på bilden. Det var fortfarande möjligt för diplomater från den gamla monarkistiska regimen. Det blev förbjudet bara några månader senare. Personen som gav mig tillstånd att lämna landet (UD:s generaldirektor för konsulära ärenden) sitter i andra änden av bordet med sitt ansikte mot höger."
– Situationen tvingade mig att kliva in och tolka. Dagen efter fick jag mycket riktigt ett samtal från en god vän i New York som sa att han inte hade väntat sig detta av mig. Vad blir det för uppdrag nästa gång? Denna upplevelse var en stor anledning till att jag valde att lämna landet, säger Said.
Jag fick alltså välja mellan min svenska fru och jobbet. Jag valde min fru.
Nu blev det sämre tider. De revolutionära studenter som ockuperat den amerikanska ambassaden belönades genom att bli högt uppsatta chefer på bland annat UD. Förföljelsen mot politiska motståndare, som dödades eller fängslades och torterades, ökade gradvis. Mullorna hade nu slagit ner alla vänsteraktivister.
Den utlösande faktorn till att Said bestämde sig för att lämna diplomatlivet var att utrikesministern meddelade att det från och med nu var förbjudet att som UD-anställd ingå äktenskap med en utländsk medborgare – Said hade hunnit gifta sig med Sue, som kommer från Sverige.
– Jag fick alltså välja mellan min svenska fru och jobbet. Jag valde min fru.
Att lämna landet var lättare sagt än gjort. Kriget mot Irak, som skulle pågå i tio år, hade precis börjat och de regelbundna bombningarna över Teheran gjorde att endast ett flygplan per dag tilläts lyfta från huvudstaden – med London som destination – vilket gjorde det svårt att få plats. Said bad om 40 dagars semester med hänvisning till att hans hustru och deras nyfödda barn befann sig i Sverige.
– Detta beviljades och min chef på UD, som för övrigt var en av revolutionärerna, såg till att jag fick en plats på planet.
Åter i Sverige – ett nytt liv tar vid
I maj 1981 beträdde han åter svensk jord, men nu långt ifrån diplomatisk immunitet, flådiga middagar och ungdomens drömmar. Han fick börja om.
– Man har en långsiktig plan, man jobbar hårt. Och sen en revolution – och plötsligt är man ingenting! Det var svårt, jag kände mig oerhört vilsen.
Han tog sig an de knappt påbörjade doktorandstudierna.
– Jag försökte återfå självförtroendet. Jag har haft den stora förmånen att ha en älskad fru från dag ett, som alltid ställt upp, liksom hela hennes familj – särskilt hennes mor! Men ändå känner man som icke svenskfödd en speciell press på sig att visa att man kan, att man är minst lika duktig som sina kollegor i sitt framtida yrke.
Doktorsavhandlingen, inom havsrätt, lades fram 1987 och gav ljus åt ett då i princip nytt ämne som idag är mer aktuellt än någonsin – och som i framtiden förväntas bli ännu viktigare.
– I korthet handlar det om de viktiga mineraler – som nickel, kobolt, mangan – som återfinns på djuphavsbotten i Stilla havet och i Indiska Oceanien och som ligger utanför alla staters jurisdiktion. Frågan är hur rättsordningen ska se ut för att utvinna mineralerna – vem har rätt till dessa och på vilka grunder?
Han utsågs till tf. professor 1994 och några år därefter, i april 1999, blev han full professor i internationell rätt vid Stockholms universitet. Åren 2009–2011 var han dekanus för Juridiska fakulteten vid samma universitet – den första någonsin med utländsk härkomst.
– Det var en väldigt stor ära för mig eftersom det var kollegorna som hade valt mig för uppdraget.
”Det är höjdpunkten i min karriär”
Sommaren 2019 höll Said Mahmoud den internationellt prestigefyllda folkrättsföreläsningen vid Haagakademin (The Hague Academy of International Law) som bevittnades av 400 prominenta gäster fördelade på över hundra länder. Inbjudan får man redan fem år innan själva föreläsningen. Det hade då gått närmare 50 år sedan någon från Sverige förärats samma uppdrag; Hans Blix, som senare bland annat skulle bli utrikesminister och generaldirektör för IAEA, inbjöds att tala 1971.
Haagakademin för internationell rätt är ett centrum för utbildning på hög nivå i både offentlig och privat internationell rätt inrymt i Fredspalatset i Haag , Nederländerna.
Just nu jobbar Said Mahmoudi ”lite mer än heltid” med den bok som kommer att ingå i Haagakademins serie av föreläsningstexter, som tog sin början 1923. Den ska vara klar i slutet av maj och bygger på föreläsningen i Haag – med titeln ”The Argument of Self-Defense in Relation to “Unwilling-or-Unable States”
– Det är höjdpunkten i min karriär att bli publicerad i serien. Jag är mycket glad för det, säger han.
Said Mahmoudi är också aktuell med boken Folkrättsliga texter som ges ut i en femte upplaga av Norstedts Juridik, och innehåller de viktigaste dokumenten inom rättsområdets skilda delar. Alla texter inleds med en kort presentation av dokumentens bakgrund och deras betydelse för den rättsliga utvecklingen.
– Kommentarerna gör att boken skiljer sig från sedvanliga traktatsamlingar och gör att läsaren får förståelse för det rättsliga sammanhanget. Boken riktar sig till alla som har intresse för folkrätt eller internationella frågor.
Formellt avskedades Said Mahmoudi från iranska UD på grund av ogiltig frånvaro efter att han fick avslag på sin andra ansökan om att få sex månaders obetald semester. Idag har han dubbelt medborgarskap. Hans 93-åriga mor och flera vänner bor fortfarande kvar, och innan pandemin åkte han regelbundet dit för att hälsa på. Han har inte haft några problem med de iranska myndigheterna trots det abrupta slutet hos UD och att han många gånger offentligt kritiserat regimens förtryck och avsaknaden av mänskliga rättigheter.
– Iran är idag ingen rättsstat och därför kan man inte heller någonsin vara helt säker på någonting. Jag har bekanta som har rest in hundratals gånger i landet men som plötsligt en dag har gripits. Men för egen del är jag inte särskilt orolig. Jag har alltid försökt vara öppen och saklig när jag uttalat mig om folkrättrelevanta frågor.
– Men det iranska folket förtjänar ett demokratiskt och rättssäkert land, säger Said Mahmoudi med eftertryck.
