Skatteverket nekar i många fall ränteavdrag på koncerninterna lån med motiveringen att ”lagstiftaren gjort ett tydligt val att rikta in sig på den skatteförmån som avdrag – ej beskattning ger”. Påståendet är uppenbart felaktigt eftersom det inte är lagstiftaren utan Skatteverkets rättsavdelning som gjort valet att tillämpa regelverket på ett sätt som strider mot regelverkets syfte, lagtextens ordalydelse samt vägledande rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen, skriver skattekonsulten Coen Deij. Han menar att det är "missledande och rättsosäkert" att Skatteverket i kommunikationen med skattskyldiga och domstolar presenterar subjektiva uppfattningar som om det vore ”lagstiftarens tydliga val”.
Många bolag har yrkat ränteavdrag på koncerninterna lån från lågbeskattade bolag eller underskottsbolag med affärsmässighetsargumentet att skuldförhållandet inte urholkat det svenska skatteunderlaget och därmed inte gett upphov till någon skatteförmån. Det objektiva affärsmässighetsargumentet är direkt kopplat till regelverkets syfte, lagtextens ordalydelse samt vägledande rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 2011 ref. 90).
Skatteverket avvisar detta affärmässighetsargument genom att påstå att ”lagstiftaren gjort ett tydligt val att rikta in sig på just den skatteförmån som ’avdrag – ej beskattning’ ger”. Det är emellertid inte lagstiftaren som gjort det tydliga valet utan Skatteverkets rättsavdelning, vilket redogörs för nedan.
Skatteverkets interna diskussion
I början av 2013 pågick en intensiv diskussion inom Skatteverket mellan verksamheten och verkets rättsavdelning. Verksamheten var av uppfattningen att lagstiftningen skulle tillämpas i enlighet med regelverkets syfte, det vill säga att motverka att det svenska skatteunderlaget urholkas. Ett skuldförhållande som inte urholkar det svenska skatteunderlaget och därmed inte ger upphov till en skatteförmån är därmed alltid tillräckligt affärsmässigt motiverat både enligt undantagsregeln och ventilen. Den uppfattningen är dessutom förenlig med HFD 2011 ref. 90 som enligt förarbetena är vägledande även vid tillämpningen av 2013 års regler.
Rättsavdelningen var däremot av uppfattningen att ränteavdrag skulle vägras på samtliga lån från lågbeskattade bolag eller underskottsbolag, oavsett om skuldförhållandet urholkade det svenska skatteunderlaget eller inte. För att kunna uppnå detta var rättsavdelningen tvungen att tilldela rekvisitet skatteförmån i den skatteflyktsliknande lagstiftningen en annan innebörd än i skatteflyktslagen. Utfallet blev då ”avdrag utan motsvarande beskattning” istället för en faktisk minskning av beskattningen. På grund av det valet var rättsavdelningen dessutom tvungen att förklara Högsta förvaltningsdomstolens domskäl kring affärsmässighet i HFD 2011 ref. 90 obsolet, trots att det av förarbetena framgår att rättspraxisen är vägledande även vid tillämpningen av 2013 års regler.
Rättsavdelningen svarar bl.a. följande på ett mejl från verksamheten till rättsavdelningen, i vilket verksamheten efterfrågor rättskällestöd för uppfattningen att en skatteförmån i regelverkets mening uppkommer vid ”avdrag utan motsvarande beskattning”.
”Det står klart uttryckt i förarbetena att syftet med lagstiftningen är att skydda den svenska skattebasen. Men enligt min mening avser lagstiftaren med detta att skydda svensk skattebas mot att avdrag sker i Sverige medan mottagaren beskattas utomlands. […] Jag kan inte peka på någon viss sida i proppen där detta står.”
När det uppstår olika uppfattningar mellan Skatteverkets verksamhet och rättsavdelningen kring tillämpningen av ett visst regelverk är det rättsavdelningen som har sista ordet. Av den anledningen framgår det av ställningstagandet Några frågor vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglerna gällande väsentligt inflytande, undantaget från 10%-regeln och ventilen | Rättslig vägledning | Skatteverket att en skatteförmån i regelverkets mening uppkommer vid ”avdrag utan motsvarande beskattning”.
Det framgår inte av ställningstagandet varför Skatteverket inte tilldelar rekvisitet skatteförmån i den skatteflyktsliknande lagstiftningen samma innebörd som i skatteflyktslagen. Det framgår inte heller varför Skatteverket väljer att tillämpa regelverket på ett sätt som strider mot regelverkets syfte och Högsta förvaltningsdomstolens praxis.
Felaktig kommunicering och tvivelaktig utbildning
Jag finner det mycket anmärkningsvärt att Skatteverket väljer att tillämpa lagstiftningen på ett sätt som strider mot lagtextens ordalydelse, lagstiftningens syfte samt vägledande rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen.
Det är emellertid ännu värre att Skatteverket inte tydliggör att det handlar om en subjektiv uppfattning utan gentemot skattskyldiga kommunicerar att det är ”ett tydligt val av lagstiftaren”, trots att det även stått klart för rättsavdelningen att det saknas rättskällestöd för en sådan uppfattning. Vid en sådan osäkerhet hade man förväntat sig att Skatteverket öppet och ärligt redogjort för att det saknas tydligt rättskällestöd och att det är fråga om en tolkning från Skatteverkets sida. Från ett rättssäkerhetsperspektiv är skillnaden betydande.
Vidare är det anmärkningsvärt att Skatteverket hållit utbildningar om 2013 års ränteavdragsbegränsningsregler för dömande personal inom Sveriges domstolar utan att framhålla osäkerheten ovan. Av presentationen ”Ränteavdragsbegränsningar – Tillämpning av gällande rätt” (10 december 2015, förvaltningsdomstolens utbildningsdagar) framgår inte på något sätt att innehållet inte avser gällande rätt utan endast rättsavdelningens subjektiva uppfattning. Att Skatteverkets verksamhet förfäktat en helt annan uppfattning kring tillämpningen av regelverket framgår inte heller av utbildningsmaterialet.
Huruvida det är lämpligt att Skatteverket får hålla utbildningar om ”gällande rätt” för domstolarna är en annan fråga. Ett sådant förfarande kan nämligen påverka domstolarnas objektivitet och oberoende.
Rättskällor redovisas inte
Skatteverket vägrar konsekvent att kommentera ovanstående i enskilda ärenden, genom dialog eller vid raka frågor vid muntliga förhandlingar. I stället hänvisar Skatteverket till ett antal domar från underinstanserna i vilka domstolarna till synes delar Skatteverkets bedömning.
De domar som Skatteverket hänvisar till redogör emellertid inte för de rättskällor av vilka det framgår att regelverket ska tillämpas i enlighet med rättsavdelningens uppfattning. Detta är inte i sig särskilt förvånanande eftersom rättsavdelningen inte heller har redogjort för något rättskällestöd.
Det är enligt min uppfattning dessutom uteslutet att någon domstol skulle ha avvisat Skatteverkets uppfattning om rättsavdelningen hade gått på verksamhetens linje. Att ett antal domstolar till synes verkar dela rättsavdelningens uppfattning utgör därmed inte något starkt argument till stöd för bedömningen att bolagens objektiva affärsmässighetsargument inte kan godtas.
"Rättssäkerhet i skattemål börjar hos Skatteverket"
Att en rättsavdelning på en svensk förvaltningsmyndighet kan göra en felbedömning när det gäller tillämpningen av en viss lagstiftning kan man ha förståelse för. Det är dock besvärande att samma rättsavdelning väljer att hålla fast vid sin tillämpning, trots att det blivit tydligt att den strider mot såväl regelverkets syfte, lagtextens ordalydelse som vägledande rättspraxis från Högsta förvaltningsdomstolen.
Att dessutom kommunicera sin subjektiva uppfattning i komunikation med skattskyldiga och domstolar – och ge sken av att det skulle vara ”lagstiftarens tydliga val” – är anmärkningsvärt. Skatteverket förstår såklart mycket väl att om det i ställningstagandet, domstolens utbildningsmaterial eller beskattningsbeslut öppet hade redogjorts att ”avdrag utan motsvarande beskattning” inte framgår av rättskällor – utan utgör en subjektiv uppfattning hos verkets rättsavdelning – skulle innebära en stor risk för ett mer omfattande ifrågasättande av berörda parter.
Rättssäkerheten i skattemål skulle betydligt förbättras om Skatteverket förtydligade när de anser att det finns ett gediget rättskällestöd för myndighetens uppfattning i en viss fråga och när sådant stöd saknas. Det måste man kunna förvänta sig av Skatteverket.
Vidare borde domstolarna vara mer vaksamma kring vilka påståenden Skatteverket faktiskt har fog för och vilka påståenden som endast utgör verkets bedömningar. Skatteverkets argumentation i skattemål utgör nämligen bedömningar, inte en redogörelse av gällande rätt.