Varför saknar vi en längre rättighetstradition i Sverige? Ofta brukar man hänvisa till den s.k. Uppsalaskolan, med professor Axel Hägerström i spetsen, som i början 1900-talet fick ett stort inflytande över svensk rätt. Uppsalaskolan förnekade allmängiltiga värden – begrepp som ”rättigheter” och ”rättvisa” undveks och fick närmast en nedsättande betydelse. Sedan dess har det hänt en del. Genom framgångsrika domstolsprocesser, inte minst gällande överträdelser av Europakonventionen, har skadeståndsrätten varit ”en murbräcka för rättigheternas intrång i svensk rätt”. Karolina Stenlund, som skrivit avhandlingen ”Rättighetsargumentet i skadeståndsrätten”, berättar om utvecklingen i dagens poddavsnitt av Juridikens värld.
Den s.k. Uppsalaskolan gjorde entré vid sekelskiftet. Portalfiguren var den excentriske professorn Axel Hägerström, en prästson som skulle gå i sin fars fotspår men som drabbades av religiös kris och istället blev filosof (han var alltså inte jurist). Det ter sig därför naturligt att hans beryktade föreläsningar har jämförts med en prästs predikningar; med stängda ögon suggererade han fram sin, enligt egen och många andras övertygelse, outtömliga visdom. Grundläggande för Uppsalaskolan är uppfattningen att absoluta rättigheter inte existerar – i kontrast till den s.k. naturrätten som gör gällande att det finns just eviga, högre värden som står över länders tillfälliga lagar.
– Uppsalaskolan och dess filosofiska skola bygger på en tanke om modernism – det kokade i Europa i 1900-talets början. Maskinerna kommer och vi får stora naturvetenskapliga landvinningar, säger Karolina Stenlund i podden Juridikens värld.
Hägerström, som inspirerades av de tekniska framstegen, hyllade naturvetenskapen och avfärdade all annan form av vetenskap som ”en intellektuell lek med känslor”.
– Man skulle inte prata om rättigheter då det hade värdemässiga konnotationer, vi skulle ha neutrala begrepp men språket, som juridiken är uppbyggt av, är ju i sig värdeladdat. Så just det kunde han inte lösa även om hans lärjungar försökte på olika sätt.
Av dessa är Vilhelm Lundstedt, professor i skadeståndsrätt vid Uppsala universitet (och tillika inflytelserik socialdemokratisk riksdagsledamot) och Karl Olivecrona, professor i processrätt vid Lunds universitet, de mest namnkunniga. Hägerströms inflytande sträckte sig även bortom den juridiska och filosofiska sfären; nobelpristagaren Gunnar Myrdal, DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten och poeten Karin Boye tog alla intryck av den karismatiske filosofen.
Välfärdsstaten byggs upp
Efter andra världskriget betraktades juridiken som ett instrument för att nå sociala mål, byggandet av välfärdsstaten skulle förbättra samhället; det var en del av den samhälleliga ingenjörskonsten. Detta kom också att påverka skadeståndsrätten. Statliga socialförsäkringar presenterades – samhällsnyttan skulle tillgodoses på statlig väg. Karolina Stenlund beskriver hur den svenska välfärdfärdsutvecklingen innehöll två unika komponenter.
– Eftersom Hägerströms filosofi och Lundstedts tolkning av denna ligger i botten av lagstiftningsprojektet får begrepp som ”rättigheter” och ”rättvisa” en nedsättande betydelse inom skadeståndsrätten. Socialdemokraterna starka ställning gör samtidigt att välfärdsbyggandet får en stark prägel av socialdemokratisk politik, där socialförsäkringslösningarna är en komponent i detta.
– Kausaltanken var tydlig. Om människor får det materiellt bättre kan ekonomisk depression undvikas – och då kan man också undvika krig. Det var den sociala misären och depressionen, tänkte man sig, som ledde till uppkomsten av fascism och liknande rörelser i Europa. Skadeståndsrätten blev en komponent i detta, framhåller Karolina Stenlund i podden Juridikens värld.
Skadeståndsrätten som murbräcka för rättigheter
Som ett resultat av andra världskrigets förödelse antogs FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948. I enlighet med den förhärskande suveränitetstanken betraktades det som varje stats ensak hur man skulle gå tillväga för att leva upp till deklarationens föresatser.
– Det samhällsfokus på mänskliga rättigheter som vi känner det idag tog fart på 70-talet. Det går från att vara politiska mål – som realiseras genom välfärdsbyggandet – till att bli juridiska argument vars innehåll beslutas i domstolar. I övergången födds det juridiska rättighetsargumentet, säger Karolina Stenlund.
Kring millennieskiftet får intresset för mänskliga rättigheter ett uppsving, vilket bland annat sammanhänger med inkorporeringen av Europakonventionen och EU-tillträdet 1995 – konventionen började åberopas i en rad processer.
– Det skedde på flera rättsområden men mest framgångsrikt i Sverige var det inom skadeståndsrätten. Det var murbräckan för rättigheternas intrång i svensk rätt, säger Karolina Stenlund i podden Juridikens värld.
– Ett viktigt mål var Lundgren-målet (NJA 2005 s. 462) som handlade om en man som tvingats vänta länge på en rättegång gällande påstådd ekonomisk brottslighet. Mannen frikändes – och krävde därefter ersättning för tiden han väntat på rättegång (artikel 6 och artikel 13 i Europakonventionen). Högsta domstolen gav honom ideellt skadestånd – det innebar ett genombrott för Europakonventionen i Sverige, säger Karolina Stenlund.
När man var domare i Sverige under 1960-talet och någon åberopade Europakonventionen ansåg man honom antingen som rättshaverist eller galning.
Successivt har Europakonventionen ökat i betydelse. Den positiva synen på rättigheterna kan alltså jämföras med dess icke-existens i den svenska skadeståndshistorien. Mycket har med andra ord hänt sedan åberopandet av rättigheter betraktades som något suspekt: ”När man var domare i Sverige under 1960-talet och någon åberopade Europakonventionen ansåg man honom antingen som rättshaverist eller galning,”, som domaren Petri beskrivit det.
Skadestånd genom regeringsformen
I rättsfallet ”Medborgarskapet 1” från 2014 beviljade Högsta domstolen skadestånd på grund av medborgarskapsförlust efter att en ung man felaktigt hade avregistrerades som svensk medborgare under fyra år. Aldrig förr har landets samlade skadeståndsrättare så samfällt satt kaffet i halsen av förvåning (möjligen med inslag av bestörtning i vissa fall). Skadestånd utgick nämligen trots att det i regeringsformen, till skillnad från i Europakonventionen, inte finns lagstöd för sådan ersättning.
– Frågan var om man kunde utveckla regeringsformens funktion, kan den vara skadeståndsgrundande? – svaret var ja. Mannen fick en ideell ersättning på 100 000 kr för de förlorade åren, säger Karolina Stenlund.
Mannen ifråga företräddes av den liberala och rättighetsaktivistiska byrån Centrum för rättvisa, som i hög grad har bidragit till rättighetsutvecklingen de senaste 15 åren efter att med framgång ha drivit flera uppmärksammade mål till Högsta domstolen.
Frågan är om man idag även skulle kunna beviljas skadestånd med stöd av exempelvis Barnkonventionen? (som inkorporerades 2020).
– Vi har haft en extensiv rättighetsutveckling med skadeståndsrättens hjälp men ändå tas inte detta upp i förarbetena. Det är troligt att man vill använda Barnkonventionen för att driva mål på motsvarande sätt som i målet gällande regeringsformen. Metoden ligger fast; att processa. En annan fråga är om det finn någon motsvarighet till Centrum för rättvisa som vill driva såna processer.
– Barnets bästa är den vägledande principen. Är det bra för barnet om man sätter igång en process som kanske kommer till Högsta domstolen om sex år? Jag kan tänka mig att många ombud skulle tveka lite.
Staten och kommuner svävar alltså i ovisshet över Barnkonventionens eventuella skaderättsliga verkan – och även om det förstås vore orättvist att skylla det på Hägerström så svävar hans ande alltjämt över oss.
– Osäkerheten beror på att vi saknar en rättighetstradition i Sverige, den är i vart fall väldigt ung och ad hoc-baserad. Tiden från 1995 fram till idag är trots allt ingenting i en juridisk kontext, säger Karolina Stenlund i podden Juridikens värld.
Hör Karolina Stenlund prata om detta och mycket mer i avsnittet "Från Uppsalaskolan till erkännandet av rättigheter". Lyssna här eller där poddar finns.
