Den unge amerikanen David Fisher kom till Sverige för universitetsstudier – och blev kvar. Drygt 40 år senare är han professor emeritus och aktuell med en ny upplaga av boken Mänskliga rättigheter: en introduktion – som blivit en uppskattad lärobok på universitet och högskolor. Han är bekymrad över mänskliga rättigheters devalverade status runt om i världen. "Det löfte som uppstod efter det kalla kriget har övergått till en mer restriktiv fas som ifrågasätter rättigheter som tidigare betraktats som vunna", konstaterar han.
Hösten 1982 hade Ronald Reagan varit USA:s president i knappt två år och i Sverige skulle snart Socialdemokraterna, med Olof Palme i spetsen, återerövra regeringsmakten efter sex års uppehåll. Samtidigt beträdde den 25-årige amerikanen David Fisher, med en juristexamen i bagaget, svensk mark för första gången. Han ville bort från New Yorks stökiga storstadsliv, att det blev just Stockholm var närmast en slump.
– Jag längtade till Europa, och jag fick vetskap om att det fanns en utbildning på engelska för utländska jurister på Stockholms universitet, det var så det började, konstaterar han med en fjäderlätt amerikanska accent.
Drygt 40 år senare är han fortfarande kvar.
Efter ett års studier började han doktorera, och några år senare lade han fram sin avhandling i rymdrätt. Efter att ha varit bland annat forskningsassistent och lektor utsågs han år 2005 till professor i internationell rätt vid Stockholms universitet.
Erfarenheterna från universitetsstudierna i New York skulle komma att prägla hans undervisningsstil.
– Juridiklärarna i USA var väldigt auktoritära, från och med den första terminen skulle man förstå att man skulle ut i en hård och krävande värld. Som student tyckte jag att många lärare gick till överdrift. Istället för att få oss att utvecklas som jurister så övergick det ibland till någon form av kränkande behandling.
– I min undervisning har jag haft de lärarna i minnet och ansträngt mig för att inte bli en sådan själv. Jag hoppas att jag inte gått för långt åt andra hållet, lite mothugg ska studenterna tåla, säger han med ett leende.
Mänskliga rättigheter i praktiken
David Fisher har nyligen släppt den tionde upplagan av boken Mänskliga rättigheter: en introduktion (utgiven av Norstedts Juridik). Den första upplagan kom 2001 och blev snart något av en "kioskvältare": allt sedan dess har den använts flitigt på landets juristutbildningar, och även på polisutbildningen och socionomprogrammet. Den som har för avsikt att borra ner sig på djupet inom mänskliga rättigheter – som i den allmänna debatten ibland tenderar att ges en rätt diffus innebörd – gör klokt i att först bekanta sig med ett översiktsverk.
– Jag tror att det är viktigt att man får ett lite bredare perspektiv på vad det handlar om, utan att man går vilse i detaljer. Det har varit en utmaning att för varje ny upplaga ta med den senaste rättsutvecklingen utan att för den skull låta boken växa i omfång.
– Jag har alltså tvingat mig själv att ta bort vissa delar för att inte göra den alltför omfattande, säger han.
I boken konkretiseras mänskliga rättigheter och hur konventioner används i praktiken. Europakonventionen och den praxis som utvecklats av Europadomstolen har förstås – med tanke på dess betydelse för Sverige – en central plats.
– Europakonventionen har, till stor del tack vare att den blev svensk lag 1995, blivit en självklar del av domstolarnas kompetens. Med Åke Green-fallet från 2005 slogs det slutligen fast att domstolarna ska göra en konventionskonform tolkning när så behövs.
Han konstaterar att andra konventioner som Sverige har anslutit sig till inte alls hanteras med samma självklarhet av landets domstolar.
– Ta exempelvis konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som nästan hela världen har anslutit sig till, men som inte uppmärksammas särskilt ofta.
”Mänskliga rättigheter på tillbakagång”
I krig och konflikter, som i de blodbesudlade spåren av Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina, hamnar mänskliga rättigheter ständigt på undantag.
– Vi ser storskaliga kränkningar av mänskliga rättigheter hos de civila i de väpnade konflikter som nu härjar runt om i världen, konstaterar David Fischer.
Den fängslade iranska aktivisten Narges Mohammadi tilldelades nyligen Nobels fredspris – "för sin kamp mot kvinnoförtrycket i Iran och sin kamp för att främja mänskliga rättigheter och frihet för alla", som motiveringen ljöd. Ett hjältemodigt motstånd mot religiöst och patriarkalt förtryck som även väcker frågan hur det kommer sig att kvinnors rättigheter runt om i världen, efter decennium av framsteg, befunnit sig i reträtt de senaste åren.
Den en gång så radikala Idén om mänskliga rättigheter utmanas nu på bred front av flera stater i vårt närområde – där inte minst Ryssland och Ungern utgör två flagranta exempel – som kontinuerligt försöker underminera och relativisera dess betydelse. Vilket inte sällan, om så inte sker direkt genom godtyckliga gripanden och politiskt motiverade domar, manifesteras i hånfulla eller direkt fientliga utfall mot exempelvis organisationer och MR-företrädare.
– Rent generellt har jag en känsla av att mänskliga rättigheter befinner sig på tillbakagång med de auktoritära ledare som finns i världen just nu, konstaterar David Fisher.
– Det löfte som uppstod efter det kalla kriget; att nu skulle mänskliga rättigheter och demokrati äntligen få uppleva full blomstring – har övergått till en mer restriktiv fas som ifrågasätter en del av de rättigheter som tidigare betraktats som vunna, menar han.
I såväl Sverige som på andra håll finns tongivande politiker som, trots vetskap om att det skulle strida med Europakonventionen och andra folkrättsliga förpliktelser, pläderar för utvisningar till länder där man skulle löpa stor risk att utsättas för tortyr eller an förföljelse. Mänskliga rättigheter tycks i ökande grad betraktas som ett relativt värde, ett argument bland andra som man, om man så behagar, kan välja att ignorera.
– Personligen så tycker jag att en av de tråkigaste sakerna med den nuvarande utvecklingen är att domstolarnas självständiga ställning hotas i många länder, även i Europa, där rättsväsendets roll och förmåga att ta itu med kränkningar begränsas, säger David Fisher.
En motsägelsefull utveckling
David Fisher har en självklar utblick mot världen. I över 20 år har han under ett par månader varje år varit stationerad vid ett universitet i Bangkok, Thailand, där han bedriver forskning om regionen från ett MR-perspektiv.
–Jag råkar faktiskt befinna mig där just nu.
Trots att han sedan några månader tillbaka kan titulera sig professor emeritus har han inga planer på att lämna sitt engagemang i Sydostasien, "om än i mindre skala än tidigare".
Det saknas inte utmaningar; den muslimska folkgruppen Rohingya förföljs i Myanmar, mediefrihet är satt på undantag i Kambodja, och enpartistater som Vietnam och Laos är överfulla av politiska fångar – bara för att nämna några exempel.
– Det är en utveckling som kan tyckas motsägelsefull. I länder som Vietnam och Laos har kommersen växt och man har fått till stånd en viss ekonomisk utveckling, samtidigt som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är närmast okända begrepp.
– Ekonomiskt har man öppnat upp, medan tendensen går i motsatt riktning när det gäller medborgerliga och politiska rättigheter, vilket ofta ses som ett västerländskt påfund som man påtvingats utifrån. Politiska företrädare säger ofta att de behöver tid på sig för att få till stånd ekonomisk utveckling, för att först därefter börja diskutera rättigheter.
– Det finns en hög grad av förakt mot västvärlden, som ofta villkorar sitt bistånd med att mänskliga rättigheter respekteras, säger han.
De dystra tendenserna och MR:s devalverade status till trots väljer David Fisher att blicka mot framtiden med viss tillförsikt.
– Det går alltid i cykler, det man måste inse är att respekten för mänskliga rättigheter är en långsam process där man hela tiden måste påminna om dess fundamentala vikt för varje samhälle.