I slutet av 70-talet ställde sig statsvetarna Bennet och Feldman en fråga: Hur kan deltagarna i rättegångar kommunicera med varandra när de kommer från så olika delar av samhället? Frågan syftade inte endast till klasskillnaden mellan jurist och åtalad som fanns så starkt i det amerikanska rättssystemet, utan också till hur en uttråkad jurymedlem kan förstå en högutbildad domare. Hur den erfarne domaren kan förstå den nyexaminerade försvarsadvokaten. Hur den livrädde åtalade kan förstå sin egen försvarares argument.
Exemplen ovan är generaliserade illustreringar av situationen, men svaret Bennet och Feldman fann var att man använde sig av historier för att göra det så lätt som möjligt att förstå varandra. Om vi talar samma språk kan vi förstå varandras berättelser, även om vi inte kan förstå varandras komplicerade argumentationskedjor. Det här svaret utgör en grund för mitt perspektiv på rättegångsretorik. Den retorik som juristen behöver är förmågan att berätta en övertygande historia. Om du som läser detta är en jurist som arbetar med rättegångar så ber jag dig tänka en stund på hur stor del av ditt arbete som kretsar kring att höra och berätta berättelser. Gärningsbeskrivningen är en berättelse, varje vittnesmål är en berättelse, ja hela rättegången är en berättelse.
Låt oss då ställa oss frågan hur en retoriker skulle beskriva en övertygande historia. Det är nog föga överraskande att jag som retoriker tänker på historieberättande utifrån ethos-pathos-logos. Emellertid är det kanske inte helt uppenbart hur man kan applicera dessa på historier.
Den norska professorn i juridik Hans Petter Graver brukar ofta skriva om koherens när han skriver om juridisk retorik. Jag skulle kalla det för historiens logos. För att en historia ska vara övertygande måste den hänga ihop. Ingen tror på en historia där delar fysiskt inte fungerar. Tänk till exempel simpla saker som att en person inte kan vara på två ställen samtidigt. Vi kan kalla det för negativ koherens. Men det finns även en potentiellt starkare positiv koherens. Historier ska inte bara undvika att motsäga sig själva, de ska också faktiskt knyta ihop sina olika delar. Om vi vill berätta att en person varit på två vitt skilda platser vid två olika tider, blir historien mer övertygande om vi också vet hur personen tog sig mellan platserna.
Men är den juridiska retoriken alltså endast fokuserad på logos? Nej givetvis inte. Historier är ofta effektiva just för att de påverkar våra känslor. Det är inte kontroversiellt att säga att de flesta blir mer påverkade av att höra beskrivningen av ett mord än de blir av statistiken att x-antal person blivit mördade. Berättelser målar bilder, kanske är det just därför vi använder dem för att förstå varandra. Även den mest neutralt berättade gärningsbeskrivningen får oss att visualisera platsen, karaktärerna, händelserna. Att förstå vilket känsloläge ens historia försätter lyssnaren i är en central del av att vara en bra retoriker. Aristoteles beskrev pathos-argumentet just som konsten att försätta lyssnaren i rätt känsloläge, så vi kan kalla detta för en sorts pathos-arbete.
Hur du berättar historien påverkar också. Det finns mycket man kan göra för att bli en mer pålitlig berättare. Man behöver inte vara Astrid Lindgren för att få folk att lyssna på ens sagor, men om man aldrig tänkt på hur man pratar och för sig i en rättegång så finns det en risk att man inte verkar pålitlig. Detta skulle vi retoriker kalla för ethos.
Så hur blir man en bra berättare? Ett första steg är att se många filmer, läsa många böcker, och aktivt tänka på hur historierna berättas. Allt börjar med att man lär sig från alla historiens otroliga historieberättare. När man väl lärt sig lite om historieberättande kan man börja krydda historierna med retorikens verktyg ethos-pathos-logos.