Utvecklingen på arbetsmarknaden med kedjor av underentreprenörer, personer med F-skattsedlar och egenanställningsföretag skapar problem för arbetsmiljöarbetet. Lagstiftningen är anpassad efter att den som arbetar också har en anställning, men så ser verkligheten ofta inte ut idag. Kan ett utökad rådighetsansvar vara lösningen? Lars von Ehrenheim, expert på arbetsmiljörätt, sätter sin förhoppning till att en pågående utredning kan adressera problemet.
I juni förra året tillsattes en utredning (Dir. 2021:44) ledd av Lenita Granlund - tidigare avtalssekreterare i Kommunal - med uppgift att se över tre frågor som gäller arbetsmiljölagen. Syftet kan uppfattas som en vilja att ”flytta fram” positionerna när det gäller skyddet för arbetsmiljön på punkter där detta är möjligt.
En fråga gäller om s.k. sanktionsavgifter (ungefär straffavgifter) kan användas i större utsträckning, t.ex. när det gäller organisatoriska och sociala arbetsmiljöförhållanden. En annan gäller om det kan göras någon lagändring som stimulerar till ökad användning av företagshälsovård i arbetsmiljöarbetet. En tredje handlar om något som kallas ”rådighetsansvar”, mera härom nedan. Utredningen har fått förlängd tid att bli färdig till i augusti i år.
Lars von Ehrenheim, expert på arbetsmiljörätt. Foto: Philip Sopov
Beträffande sanktionsavgifterna kan man ställa frågan om problemet egentligen är att Arbetsmiljöverket inte har utnyttjat de möjligheter som redan finns, t.ex. att koppla sanktionsavgift till krav på viss dokumentation. Hur som helst torde en lagändring endast ha mariginell betydelse. När det gäller företagshälsovården ingår det inte i utredningsuppdraget att överväga frågor om finansiering och tillgänglighet. Även här torde lagändringar ha mariginell betydelse.
Frågan om ”rådighetsansvaret” framstår som den intressantaste i utredningsuppdraget. Frågan togs upp i utredningen Ett arbetsliv i förändring – hur påverkas ansvaret för arbetsmiljön? (SOU 2017:24). (utredare Kurt Eriksson, SOU 2017:24).
Oklara gränser gör det svårt att införa beställaransvaret
Bakgrunden är en utveckling som pågått i flera decennier och som innebär att företag, kommuner m.fl., som bedriver olika verksamheter, i stället för egen personal anlitar underentreprenörer, många gånger i flera led under varandra (outsourcing). Detta innebär att en ”toppbeställare” som styr och organiserar verksamheten inte är formell arbetsgivare för dem som utför arbetet och därmed inte heller har ansvar för arbetsmiljön. Det innebär också ofta att de enmans- eller fåmansföretag som befinner sig längst ner i entreprenörskedjan inte kan påverka viktiga faktorer för arbetsmiljön (t.ex. arbetsorganisation, kommunikation, tidsplanering).
Till detta kommer att många som arbetar längst ner i kedjan troligen skulle ha bedömts som anställda hos ”toppbeställaren” om frågan hade prövats i domstol. Här kan man tala om ”falska egenföretagare”. Tyvärr kommer frågan sällan till domstolsprövning.
Genom åren har flera utredningar (SOU 1990:49, SOU 1993:81 och SOU 2007:43) övervägt frågan om man skulle införa ett ”beställaransvar” för den som anlitar underentreprenörer. Frågan har varje gång stupat på att det är svårt att dra en gräns mellan å ena sidan underentreprenörer som ingår i ”toppbeställarens” kärnverksamhet (som beställaren alltså styr och organiserar) och å andra sidan entreprenörer som utför specialuppdrag som faller utanför kärnverksamheten.
Det är exempelvis inte rimligt att begära att ägaren till en butik skulle ta arbetsmiljöansvar för en rörmokare som kommer för att laga ett värmeelement eller att ett tillverkningsföretag ska ta arbetsmiljöansvar för anställda hos ett bevakningsföretag som bevakar en fabrik.
Ansvarsbestämmelse kan fylla lucka i lagstiftningen
Däremot framstår det som ett problem att företag i bygg- transport- och restaurangbranschen helt slipper arbetsmiljöansvar när de anlitar F-skattesedlare som jobbar i den ordinarie verksamheten och är helt beroende av ”beställarens” arbetsledning och organisering av arbetet. Ett annat exempel är it-baserat mobilt arbete där arbetet organiseras och styrs av ett företag som anlitar formellt fristående egenföretagare. Särskilt i bygg- och transportbranschen finns exempel på arbetsmiljöförhållanden som gränsar till (och går över gränsen för) utnyttjande av människors nödsituation och ren arbetslivskriminalitet.
Att det ska vara möjligt att slippa hela arbetsmiljöansvaret bara genom att döpa om de anställda till F-skattesedlare skapar en osund konkurrenssituation
Inte heller utredningen SOU 2017:24 hittade någon lösning på problemet. Utredningen ansåg dock att det fanns skäl att överväga ansvarsbestämmelser för sådana situationer när ingen har arbetsmiljöansvar enligt gällande lag, men det ändå finns ett skyddsbehov och det kan identifieras en aktör som det skulle vara lämpligt att rikta ansvaret mot. Denna aktör skulle i de beskrivna situationerna alltså vara den beställare som styr och organiserar arbetet.
Utredningen lämnade inte något förslag på ansvarsbestämmelse utan skickade bollen vidare.
I SOU 2017:24 används termen ”rådighetsansvarig” för den som har ett bestämmande inflytande över arbetsmiljön. Termen kommer från bestämmelsen i 3 kap. 12§ arbetsmiljölagen som handlar om att den som råder över t.ex. en byggnad har ett ansvar även mot andra än sina anställda i fråga om anordningar på platsen såsom lastkaj eller tillträdesleder.
Det som åsyftas i SOU 2017:24 är emellertid ett mer vidsträckt ”rådighetsansvar” för den som har ett bestämmande inflytande över en verksamhet och därmed över arbetsmiljön.
Viktigt att lösa problemet med rådighetsansvar
Nu har bollen alltså hamnat hos Lenita Granlunds utredning. Det är bara att hoppas på att denna utredning lyckas hitta ett sätt att dra gränsen mellan underentreprenörer som befinner sig inom ”kärnverksamheten”, där den ”rådighetsansvarige” kan sägas ”råda” över arbetsmiljön, och å andra sidan entreprenörer utanför kärnverksamheten.
Transporttjänster med anknytning till en tillverkningsindustri skulle exempelvis kunna vara ett gränsfall beroende på vem som organiserar och styr arbetet. Det ska bli intressant att se hur en sådan ansvarsbestämmelse skulle kunna utformas om nu utredningen lämnar ett sådant förslag.
Att hitta en lösning på problemet med rådighetsansvar är viktigt även ur ett vidare perspektiv än arbetsmiljöperspektivet. Arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter ställer många och, enligt mångas mening, höga krav på arbetsgivare. Att det ska vara möjligt att slippa hela arbetsmiljöansvaret bara genom att döpa om de anställda till F-skattesedlare skapar en osund konkurrenssituation och kan faktisk bidra till en utveckling som går mot alltmer bristande respekt för rättssystemet.
Många av dessa ”F-skattesedlare” skulle antagligen vid en domstolsprövning bedömas som arbetstagare. Det gäller dock antagligen inte hela den grupp som har behov av ett ”rådighetsansvar” för sin arbetsmiljö. Under alla omständigheter verkar domstolsvägen inte vara en praktisk väg framåt för att få en ändring till stånd.