Frågan om hur straffrätten ska hantera psykiskt sjuka individer är svår och omdiskuterad. Hur balanserar man kraven på rättvisa, humanitet, och samhällsskydd? Och hur ska uppsåtet bedömas, som i teorin ska ske på samma villkor som för alla andra, när gärningspersonen lider av en vanföreställning eller har en förvrängd verklighetsuppfattning? Tova Bennet, forskare i straffrätt vid Lunds universitet, berättar i podden Juridikens värld att det finns ”ett uttunnat skuldkrav” för psykiskt sjuka lagöverträdare – med fler fällande domar som följd. Hur kan det komma sig?
En grupp tonåringar utrustar sig med tillhyggen och beger sig till en ödsligt belägen gård. Mannen i huset går ut på gårdsplanen och skjuter. En av tonåringarna dödas av ett skott i bröstet. En annan skjuts med två skott, men överlever. Mannen, som åtalas för mord och mordförsök, frias i tingsrätten eftersom han, enligt den rättspsykiatriska utredningen, led av en allvarlig psykisk störning som innebar att han saknade förmåga att medvetet överväga och inse konsekvenserna av sitt handlande. Han ansågs därför sakna uppsåt. Hovrätten menar istället att pappan visserligen handlade i panik utan rationell analys, men att det inte innebär att han saknade medvetenhet om det inträffade. Pappan döms därför för dråp och grov misshandel.
Det s.k. Rödebymålet, vars tragiska händelser utspelade sig under hösten 2007, väckte en omfattande samhällsdebatt. Några år senare togs fallet upp under en lektion i straffrätt på juristutbildningen vid Lunds universitet. En av studenterna på plats var Tova Bennet
– Jag lämnade klassrummet med lika delar nyfikenhet och frustration över mötet mellan de rättspsykiatriska beskrivningarna av mänskligt fungerande och de straffrättsliga skuldbegreppen. Det var omtumlande, säger hon i ”Juridikens värld”.
Det nyväckta intresset skulle flera år senare, närmare bestämt hösten 2020, resultera i doktorsavhandlingen ”Straffansvar vid atypiska sinnestillstånd” – som publicerats av Norstedts Juridik.
– Under tiden har jag fått läsa många fler, men mindre offentligt uppmärksammade, ‘Rödebymål’ och det är i stor utsträckning mötet med dessa fall som har utgjort drivkraften i mitt arbete, säger hon.
”Ett uttunnat skuldkrav”
Sverige skiljer sig från i princip alla världens rättssystem då det inte finns något krav på tillräknelighet – som förenklat innebär att brott endast kan begås av den som kan förstå sitt agerande och kontrollera sitt handlande – för att kunna fälla någon till ansvar för ett brott. Den som inte är tillräknelig anses sakna skuld, och ska därför inte heller straffas. Så lyder principen. I Sverige kan man dock åtalas och dömas för brott oavsett psykisk status vid gärningstillfället. Däremot påverkas valet av påföljd då psykiskt sjuka lagöverträdare, som huvudregel, inte får dömas till fängelse utan istället överlämnas till rättspsykiatrisk vård.
I podden Juridikens värld, som ges ut av Norstedts Juridik, berättar Tova Bennet om de särskilda svårigheter som uppstår när man ska bedöma uppsåt för en person som har en förvrängd verklighetsuppfattning.
– Min forskning bekräftar bilden av att det finns ett uttunnat skuldkrav som möjliggör fällande domar i fall där den tilltalade har en mycket begränsad uppfattning om vad som sker i gärningssituationen, säger hon. Detta lämnar i dessa fall ett mycket litet utrymme för friande domar, konstaterar hon.
Prövningen av skuldfrågan när det är fråga om psykiskt sjuka lagöverträdare avgörs i praktiken genom en bedömning av personens medvetenhet, som i regel behandlas som ett krav på att gärningen ska vara avsiktlig.
– Prövningen av medvetenhet är här svår att separera från övriga delar av skuldprövningen. En tillräcklig grad av medvetenhet innebär närmast automatiskt att den tilltalade anses ha haft uppsåt till både gärning, omständigheter och följder, säger hon.
Knuffade ner ett ”spöke” för trappan – friades
Ett agerande som framstår som oförklarligt och högst irrationellt kan anses vara tillräckligt begripligt för att betecknas som medvetet, och därmed uppsåtligt. I ett relativt färskt mål, ”Vanföreställningen” (B 4685-19), skärper Högsta domstolen kraven på vad ”medvetenhet” innebär.
– Domen är särskilt intressant i den meningen att HD både avvisar en oskriven undantagsregel vid tillfällig sinnesförvirring, och ger skuldkravet en striktare utformning som möjliggör en friande dom. Den friande domen är dock ett resultat av att HD definierar kravet på medvetenhet på ett sätt som ligger mycket nära fängelseförbudets tillräknelighetsliknande formulering i 30 kap. 6 § brottsbalken, säger Tova Bennet i podden Juridikens värld.
– Men HD poängterar också att det krävs en mycket hög grad av förvirring för en friande dom. En person som är psykotisk och har verklighetsfrämmande motiv för sitt handlande skulle i andra rättssystem kunna frikännas på grund av otillräknelighet, men kan i svensk rätt uppfylla kravet på medvetenhet och därför dömas för brott.
Tova Bennet menar att det är möjligt att tillämpa uppsåtsbedömningen när det exempelvis handlar om psykotiska vanföreställningar – men att det förutsätter att den tilltalades föreställningsvärld i någon mening ter sig begriplig. I ett rättsfall som hon berättar om i Juridikens värld hade den tilltalade vanföreställningar om att hon var förföljd av spöken. En dag ringde det på dörren och utanför stod just ett spöke. Kvinnan blev rädd och knuffade ner spöket i trappan. Rätten uppfattade händelsen som ett begripligt och ansvarsbefriande misstag, det var nämligen Halloween.
– Fallet illustrerar att villfarelser med grund i atypiska sinnestillstånd, för att kunna leda till ansvarsfrihet, måste göras begripliga på ett sätt som passar straffrättens normativa ramar, säger hon.
En fällande dom – det enda sättet att få vård?
Tova Bennet menar att man skulle kunna tillämpa ett snävare, eller striktare, skuldkrav vid atypiska sinnestillstånd – där man har en tydligare utgångspunkt i den tilltalades upplevelse av gärningen och vad som utgör en begriplig eller rimlig villfarelse. Detta skulle sannolikt innebära fler friande domar än idag och sätter ljuset på psykiatrins kapacitet. Tova Bennet betonar att eventuella brister i det avseendet förstås inte är ett godtagbart skäl för att döma någon.
– Både skuldprincipen och principen om likabehandling förutsätter att den som fälls till ansvar har uppvisat skuld, säger hon i podden Juridikens värld.
Oavsett hur man utformar det straffrättsliga systemet kan den bristande tillgången till psykiatrisk vård leda till att en fällande brottmålsdom i princip är det enda sättet att få adekvat hjälp. Pragmatism och vårdbehov, och i vissa fall även behovet av samhällsskydd, kan alltså mer eller mindre medvetet påverka hur rätten ser på själva skuldfrågan.
– I ett rättsfall tände en ung man eld i sin lägenhet, tanken var att om han skulle misslyckas med att ta sitt liv så skulle han få vård. Han hade googlat straffskalan för mordbrand och konstaterat att det var ett tillräckligt allvarligt brott för att kunna bli dömd till vård utan att behöva skada någon. Det är väldigt tragiska berättelser som framkommer i domar, när man sökt hjälp men inte har fått det, säger Tova Bennet, i podden Juridikens värld.
Lyssna på avsnittet "Ett uttunnat skuldkrav - så straffas psykiskt sjuka lagöverträdare" med Tova Bennet. Finns där poddar finns.
