En vinterdag 1827 möter den 26-åriga pigan Brita Christina Jäderbom korpralen Johan Engström i rätten för att få honom förklarad som far till hennes nyfödde son. Engströms nekar inledningsvis till ”köttslig beblandelse” men övertygande vittnesuppgifter får honom att vackla. Kärleksbreven från hans penna – som tyder på ett ”ett ömt och kärleksfullt förhållande” – är en annan försvårande omständighet. Eftersom de båda är ogifta riskerar de att dömas för lönskaläge, som det heter när en man och en kvinna haft intimt umgänge utan att vara gifta.
Den 23 januari 1827 befinner sig den 26-åriga pigan Brita Christina Jäderbom utanför kämnärsrätten på söder i Stockholm. Hon försöker värja sig mot vinterkylan: det är 3 grader kallt och blåsigt. Snart ska hon öppna dörren till domstolsbyggnaden för att därefter möta rättens granskade blickar. Hur hon mår och vad hon tänker på kan vi förstås inte veta, men hon är sannolikt nervös och kanske lider hon alltjämt av vissa fysiska besvär efter förlossningen; en högst konkret påminnelse om hennes ärende. Hon har nämligen stämt in korpralen Johan Engström, ”vid konungens andra lifgarde”, för att få honom förklarad som far till en ”oäkta” son, döpt till Johan Frans, på dagen två månader gammal – som hon påstår är resultatet av Engströms nattliga besök när hon arbetade som piga hos en skeppare på Lidingö.
Beslutet att stämma Engström kräver onekligen ett visst mod. Den nyfödda sonen, som redan blivit inhyst i ett av stadens barnhus, är ju ett otvetydigt bevis för att sexuellt umgänge förekommit. Och eftersom Jäderbom är ogift står det därmed redan klart att hon, oaktat Engströms eventuella skuld, gjort sig skyldig till lönskaläge – som brottsrubriceringen lyder när en man och en kvinna haft intimt umgänge med varandra utan att vara gifta. Korpral Engström är nämligen också ogift. (En inte obetydlig detalj: vore han gift skulle det röra sig om s.k. horsbrott, ett sådant äktenskapsbrott ses som en ännu allvarligare form av osedlighet).
Visserligen kan kvinnor efter en lagändring i missgärningsbalken 1810, till skillnad från män, endast bestraffas av den världsliga rättvisan efter att för tredje gången ha gjort sig skyldig till lönskaläge, vilket i praktiken innebär att man i ogift tillstånd fött sitt tredje barn. Och i det avseendet kan Jäderbom vara lugn; det här är första gången som hon står inför skranket. Men det hjälper föga. När det gäller sedlighetsbrott löper nämligen kyrkans sanktionssystem parallellt med det statliga rättssystemet – och i kyrkans fall är det fullt tillräckligt med en enda förseelse för att straffa en ogift mor.
Men Jäderbom måste ha bedömt att den potentiella vinsten med en rättsprocess, i form av ekonomisk kompensation, överväger de uppenbara nackdelarna. Men kanske börjar hon så smått tvivla på sitt beslut i takt med att nervositeten inför den stundande prövningen närmar sig – kommer hon bli trodd?
Och hur hamnade hon här?
Utsikt från Katarina kyrkas torn mot Kastellholmen och Djurgården 1846. Okänd fotograf. Stockholms stadsmuseum.
Begränsad frihet
I kyrkoboken berättas att Brita Christina Jäderbom föds i Gävle år 1700. Sannolikt växer hon upp under knappa omständigheter innan hon, likt många andra, beger sig mot Stockholm för att söka försörjning. Tillvaron är mödosam för flertalet av stadens omkring 80 000 invånare, och pigan Jäderbom är sannolikt inget undantag. Dödligheten är mycket hög, även i förhållande till andra större städer i Europa, främst beroende på den sanitära situationen: Var tredje barn dör före ett års ålder. Men den dystra statistiken innebär förstås inte att människorna, livets prövningar till trots, släpar sig runt i ett kompakt svårmod – drömmar närs, vänskap frodas, kärlek uppstår och framtidsplaner tar form. Och många finner förtröstan i att det mesta, lycka såväl som olycka, ändå ligger i Guds nådiga händer.
Kanske sätter Jäderbom sin tillit till Guds försyn, eller så törstar hon snarare efter frihet och oberoende, vilket kanske är ett skäl till att hon ännu är ogift. Ett äktenskap skulle ju innebära att maken ifråga även skulle bli hennes förmyndare och målsman. Men friheten är under alla omständigheter begränsad. Även som ogift kvinna är man nämligen underställd en förmyndare – ofta fadern – enligt den gällande giftermålsbalken från 1734. I sällsynta fall kan ogifta kvinnor förvisso myndigförklaras efter ansökan hos kungen (en lycka som bland annat skulle komma att ges till den uppburne författaren Fredrika Bremer). Men för en enkel piga som Jäderbom finns förstås inga sådana utsikter.
Övertygande bevisning
Processen påbörjas i den Södra kämnärsrätten (där Stockholms stadsmuseum återfinns idag). Korpral Engström bestrider inledningsvis påståendet om ”köttslig beblandelse” med pigan Jäderbom, ”å companiets vägnar” biträds han av en sergeant vid namn Johan Hesje. Motvilligt svarar Engström på rättens frågor, vilket protokollföraren noterar.
Bevismaterialet utgörs bland annat av ett antal brev från Engström till Jäderbom som enligt domskälen ”röjer ett ömt och kärleksfullt förhållande”. Korpral Engström erkänner till slut, efter vissa påtryckningar från rätten som tycks finna bevisningen övertygande, att han förvisso haft samlag med henne men bedyrar att han inte kan vara far till barnet och att ”hela garnisionen med honom delat Jäderboms välvilja”. Han saknar emellertid bevisning för detta.
Pigan Jäderbom har däremot vidtagit noggranna förberedelser. Dels har hon med sig ett skriftligt vittnesmål från sin f.d. husbonde, skepparen på Lidingö, som bekräftar Engströms nattliga besök. Dels har Jäderbom åberopat ett vittne, tillika kollega, pigan Lovisa Wilhelmina Lundwall. Efter avlagd vittnesed berättar Lundwall att hon ”begagnat samma säng som Jäderbom”, och att hon om natten vid flera tillfällen tvingats avvara sin sängplats till förmån för just Engström, vilket bestickande nog även ska ha skett en natt nio månader innan gossebarnets födelse.
Rätten, bestående av en rådman som ordförande och två kämnärer (motsvarande nämndemän utan juridisk skolning), finner att bevisningen är mer än tillräcklig; korpral Engström är alltså att betrakta som far till sonen Johan Frans.
Frimurareordens barnhus för flickor, färdigbyggt år 1906. Sonen Johan Frans hamnade många år dessförinnan i ett liknande barnhus för pojkar. Fotograf: Malmström, A. Stockholms stadsmuseum.
Lönskaläge och enskild skrift
Både Jäderbom och Engström döms därmed för lönskaläge enligt det kyrkliga sanktionssystemet och förpliktas att betala böter till kyrkan (Engström: 1 riksdaler och 32 skilling, Jäderbom 32 skilling).
De ska även genomgå en s.k. enskild skrift som verkställs av kyrkan. Det är ett ”skamstraff” som innebär att sedlighetsförbrytarna” tvingas göra avbön i kyrkans sakristia inför prästen och vittnen, och ibland även inför alla kyrkobesökarna. Den sociala skammen gör att de kyrkliga straffen ofta ses som värre än de eventuella straff som härrör från den världsliga rättvisan. Kyrkan och det övriga samhällets fördömande inställning till ogifta mödrar – som tilldelas öknamn, utesluts från gemenskapen och ofta får svårt med försörjningen – får stora konsekvenser.
Folkskolläraren Levi Johansson, som var verksam i Jämtland från slutet av 1800-talet, har lämnat en målande beskrivning.
Kvinnor som varit med om denna sortens kyrktagning (enskild skrift) säga, att de blevo så till den grad utskällda och fördömda att de efteråt lång tid kände sig alldeles ovärdiga att leva samman med andra människor. Hade de inte vetat alldeles säkert att de skulle komma direkt till helvetet, så hade de gått och dräpt sig med detsamma.
I övrigt går domen helt i Jäderboms favör. Rätten ålägger korpral Engström att ”inköpa” barnet Johan Frans från barnhuset, eller bidra ekonomiskt med två skilling i veckan fram till att han fyllt 15 år. Därtill ska han betala ersättning för förlossningsutgifter och rättegångskostnader, en summa som uppgår till fem riksdaler.
Men det slutar inte där. Korpral Johan Engström bestraffas också, till skillnad från Jäderbom, av den världsliga makten för lönskaläge enligt missgärningsbalken 53 § kap 1 och får alltså ytterligare böter. Det finns med andra ord inga principiella hinder mot att straffa ”syndaren” dubbelt, enligt de båda straffsystemen, för samma förseelse.
Gustav III:s barnamordsplakat
Pontus Ljunghill framhåller i uppsatsen Lönskaläge och horsbrott i svensk rättskipning att fallet med pigan Jäderbom ger uttryck för ett mer pragmatiskt förhållningssätt från rättsväsendets sida. Man vill nu att mannen ska ta sitt ansvar som far, eller åtminstone få honom att betala underhåll till den ogifta modern – i kontrast till den lutherska statskyrkans oförsonliga attityd. I enlighet med Karl IX:s appendix från 1608 – där det gamla testamentets talionprincip, ”öga för öga”, utgör det självklara rättesnöret – bestraffas osedlighet utan pardon: Straffen för horsbrott var döden, även om de som dömdes för enkelhor (vilket ennebär att endast en av parterna var gifta) ofta benådades i högsta instans.
Den förmildrade synen kan spåras till det s.k. barnamordsplakatet, Gustav III:s reform från 1778, som syftade till att förhindra barnamord, ett omfattande problem vid tiden, genom att kvinnan nu kunde åka till en annan ort och föda barnet anonymt. Det tidigare förhärskande angiverisystemet, där myndigheterna via barnmorskorna fick information om eventuella oäktingar, övergavs därmed, vilket ledde till att antalet dömda för lönskaläge minskade. Samma år blev det också förbjudet att använda nedsättande beteckningar på ogifta mödrar, såsom ”konan” och ”lösa kvinnan”, i domstolsprotokoll och andra offentliga handlingar.
Beskuret porträtt av Gustav III, av Lorenz Pasch den yngre 1771 – året innan "Teaterkungen" gjorde sig sig själv enväldig genom en statskupp. Foto: akg–images/Erich Lessing.
Det var alltså i spåren av den utvecklingen som ogifta mödrar – trots att de likt Jäderbom sannolikt skulle straffas för sin ”osedlighet” – började stämma barnens fäder i förhoppningen om att få ekonomisk kompensation.
Antalet samboförhållanden – vilket senare skulle få beteckningen ”Stockholmsäktenskap” – ökade succesivt under 1800-talet och de ”oäkta” barnen blev allt fler. Den gradvisa normaliseringen av samboskap, särskilt i de trångbodda städerna, påverkade lagstiftningen. I 1864 års strafflag, som ersatte missgärningsbalken från 1734, mildrades straffen för såväl lönskaläge som horsbrott. Män kunde nu enbart dömas för lönskaläge om de av civil domstol dömts att betala underhåll för barn, och kvinnor kunde nu inte straffas överhuvudtaget. Brottsrubriceringen användes nu sparsamt; år 1866 fälldes 250 personer i hela landet, och åren innan 1800-talets slut dömdes endast ett fåtal personer varje år.
De kyrkliga straffen för lönskaläge, såsom enskild skrift, avskaffades också vid strafflagens födelse. Kyrkans vilja att skambelägga ogifta mödrar levde emellertid kvar, gravida kvinnor förbjöds exempelvis att bära slöja eller brudkrona vid bröllopet fram till 1910-talet.
Lönskaläge avkriminaliserades helt 1919, ”såsom föråldrad och redan satt ur tillämpning”, som det heter i motiveringen.
Hur gick det då för de två som nästan ett sekel innan dess hade återsetts i kämnärsrätten för att hantera efterskalven av ett förvisso syndigt men också – med domstolens ord – ”ett ömt och kärleksfullt förhållande”?
Dessvärre förtäljer inte historien hur livet artade sig efter att kämnärsrätten avkunnat sin dom. Vi vet alltså inte om korpal Johan Engström uppfyllde sina ålagda förpliktelser, om han någonsin skulle erkänna sin oäkting till son, och om något ytterligare kärleksbrev skulle komma från hans penna. Även Brita Christina Jäderbom fortsatta liv och gärning, liksom sonen Johan Frans vidare livsbana, är tills vidare höljt i dunkel.