”Olagliga besöksförbud kan få långtgående konsekvenser för staten”

Tack vare att en ung kommunmedlem överklagade Krisledningsnämndens beslut den 11 november 2020 om ”besökstopp” har Förvaltningsrätten i Stockholm nu upphävt detsamma. Detta efter att i dom den 30 november ha fastslagit att det ”besöksstopp” som Stockholms Stad beslutade om var olagligt. Förvaltningsrätten konstaterar att Staden genom sina åtgärder har agerat på ett sätt som ”utgör ett otillåtet ingripande i rätten till privat- och familjeliv”. Detta betyder i sin tur att Staden har brutit mot hundratusentals boende och anhörigas mänskliga rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen, där rätten till familjeliv är skyddad.

Även om denna dom endast är en dom i första instans och avser Stockholm, är den av stort intresse för alla förvaltningar i landet. Domen handlar om själva förutsättningarna för all offentlig maktutövning, nämligen det grundläggande kravet att denna måste ha stöd i rättsordningen. I en rättsstat kan inte en politiker, myndighetschef, eller tjänsteman ge sig själv maktbefogenheter. Dessa måste alltid kunna härledas ur rättsreglerna och ytterst ur grundlagen eller konstitutionen.

I det nu aktuella fallet har det av uttalanden från framträdande kommunpolitiker varit uppenbart att beslutsfattare varit medvetna om att ”besöksstoppet” med all sannolikhet saknade stöd i rättsordningen. Det försvar man åberopade i domstolen var även väldigt tunt och gick ut på att ”stoppet” egentligen var en stark rekommendation. Förvaltningsrätten avfärdade effektivt denna genomskinliga invändning, sett till hur ”stoppet” närmare utformats och dess uppenbara likheter med tidigare rådande besöksförbud.

”Kan åtalas för tjänstefel”

Någon läsare kanske invänder att de aktuella politikerna ju hävdat att de måste agera på detta sätt för att ”skydda” de äldre och ”rädda liv”, är inte det värt att ta hänsyn till? Nej. En sådan moralisk upphöjdhet är tvärtom en särskild fara eftersom den riskerar att passera. Det försåtligt ”goda” har i historien också missbrukats och perverterats otaliga gånger. Ofta med hemska konsekvenser. Generellt slår domstolarna ned hårt på moraldrivna brott och kommer de från de högsta politikerna finns anledning tro synen är minst lika sträng. Ett exempel på domstolarnas stränghet i dessa frågor är påföljder mot freds-, miljö- och djurrättsaktivister som begått brott. Där har invändningar om nöd (för djur eller miljö) starkt underkänts av Högsta domstolen och påföljderna blivit kännbara. Skälet är enkelt. Vad som hotar rättsstaten, som att inte respektera demokratiska spelregler måste med fasthet bekämpas av domstolarna som väktare av samma rättsstat. Brottsbalkens nödregler kan heller inte åberopas kollektivt och samtidigt på mängder av människor runtom i landet. Det är i sammanhanget väl värt att nämna att Sveriges tidigare chefsjurist i FN, Hans Corell, i sin skrift ”Rule of law, A guide for politicians”, kallat laglydnaden i politikers tjänsteutövning för ”indispensible”. Detta kan översättas med oumbärlig och bortom kompromiss. Undantagslös.

Det är mot denna bakgrund närmast chockerande från ett rättsstatligt perspektiv att en insikt om detta verkar saknas hos vissa politiska makthavare. Besluten om besöksstopp, likaväl som de på egen hand införda ”besöksförbuden” en del kommuner införde innan regeringen agerade i mars, rymmer också ett överförmynderi. Över huvudet på rättighetsbäraren anser dessa politiker uppenbarligen ha en av moralisk rätt att sätta sig till doms över gamla människors möjlighet att själv välja om man vill träffa sin egen familj i sitt eget hem. Det är en makalös maktfullkomlighet. Den myndighetsperson som medvetet trotsar grundlag, Europakonvention och lag kan åtalas för tjänstefel knutet till vad som bäst kan kallas maktmissbruk.

”Strider mot reglerna för normgivning”

Corona-kommissionens viktigaste uppgift kan redan nu sägas vara att gå till botten med hur svag maktutövningen har varit i flera sammanhang under pandemin, och vad detta beror på. Just orsaksfrågan är den stora stötestenen. När det gäller som mest har staten, i åtminstone rättslig mening, levererat som sämst. Juristerna har ett ansvar här. Som framhölls av i Studio ett nyligen (https://sverigesradio.se/artikel/7618662) har framstående jurister inte velat uttala sig i frågor som kan kritisera regeringen rättsligt. Istället har man hänvisat till det kommande delyttrandet av Mats Melin och Corona-kommissionen. Det duger inte. En levande maktdelning förutsätter att de som har kunnandet och rollen (som exempelvis Riksåklagare, chefs-JO och DO, men även framstående akademiker i konstitutionell rätt) att skydda rättsstaten får inte gömma sig bakom utredningar som andra gör och som tar tid. Debatten har behövts från dag ett. Mats Melin är en av de allra skickligaste juristerna vi har, men han kan inte göra allt och framförallt inte genast. Olagligheterna pågår nu och har pågått stora delar av året. Många har dött ensamma medan de pågått.

I samma radioprogram hävdade jag att den delegationsbestämmelse i 16 kap. 10 § socialtjänstlagen som regeringen åberopat för både det gamla och nya besöksförbudet (där Folkhälsomyndigheten i sin tur ges mandat att införa föreskrifter om besöksförbud) strider mot reglerna för normgivning. Det finns nämligen inget stöd i förarbetena till socialtjänstlagen att denna regel ska kunna tolkas på det synnerligen långtgående sätt som regeringen gjort. Till detta kommer att socialtjänstlagen i grunden är en rättighetslagstiftning. Vidare avser den inte tvång mot enskilda, se 1 kap. 3 §. Det vore då oerhört märkligt om den i en allmän delegationsbestämmelse, som närmast har karaktären av verkställighetsföreskrift, kunde införa sådana rättighetsinskränkningar som har skett. Detsamma gäller det förhållandet att den nya förordningen på olika sätt är mer långtgående än smittskyddslagen, en överordnad författning, är.

Kan bli den mest omfattande skadeståndstvisten någonsin

Med felaktig myndighetsutövning följer också ett skadeståndsansvar. Enligt 3 kap 4 § skadeståndslagen gäller uttryckligen att kränkningar av enskildas rättigheter enligt Europakonventionen ger rätt till skadestånd. Som framgått ovan har Förvaltningsrätten i Stockholm fastslagit att det i detta fall är en begränsning av rätten till familjeliv enligt artikel 8 som sker genom besöksförbud. Denna så kallade ideella skadeståndsrätt kan i fallet med olagliga besöksförbud få synnerligen långtgående konsekvenser för staten.

Enligt Socialstyrelsens statistik för 2019 bodde 108 500 personer på särskilt boende. Dessa har samtliga berörts av det nationella besöksförbudet som rådde mellan 1 april och 1 oktober 2020. Även deras närmaste anhöriga, som maka/make, döttrar, söner och syskon kan åberopa rätten till familjeliv. Det är hundratusentals personer totalt. Till detta kommer alltså att flera boenden och kommuner runtom i landet införde olagliga besöksförbud och ”besöksstopp” såväl före som efter regeringens nationella förbud. Även om svensk skadeståndsrätt i det enskilda fallet inte utdömer så höga belopp kommer omfattningen av kränkningarna att uppgå till enorma belopp. Tillerkänns varje person tiotusen kronor, vilket är lågt räknat, innebär detta mer än en miljard kronor räknat bara på de boende enligt statistiken för 2019. Det vore Sveriges mest omfattande skadeståndstvist någonsin mot staten.