Den nya förvaltningslagen trädde i kraft 2018. Praxis har kodifierats och vissa bestämmelser har moderniserats – lagen erbjuder även vissa nyheter då enskilda nu har möjlighet att angripa långsam handläggning. Vilka effekter kommer den nya lagen att få på sikt? Johan Lundmark, chefsrådman på Förvaltningsrätten i Stockholm och Mathias Säfsten, chef på grundlagsenheten i Justitiedepartementet är författarna till den nyligen publicerade kommentaren till den nya förvaltningslagen. Kommentaren finns nu tillgänglig både som bok och som digitalt verk i JUNO.
I Sverige har man ett högt förtroende för sina myndigheter i jämförelse med många andra länder. Tilliten till myndigheter är en central del i en fungerande demokrati, vars hållbarhet prövas särskilt i kristider – som just nu under den pågående pandemin. Och det är vida känt att dess motsats, den totala avsaknaden av tilltro till statliga institutioner, är förödande för varje samhälle. Förvaltningslagen reglerar medborgarnas rättigheter i förhållande till landets myndigheter och kan i bästa fall – som en av många beståndsdelar – bidra till såväl ökad rättssäkerhet som en fortsatt stor tilltro till förvaltningen. I den nya, uppdaterade versionen av förvaltningslagen, som trädde i kraft 2018, har vissa bestämmelser moderniserats och vissa grundläggande principer, såsom legalitet och objektivitet, slås nu uttryckligen fast.
– Tanken var att stärka enskildas rättssäkerhet och göra lagen mer lättillgänglig än tidigare. Det som var gällande rätt har nu kodifierats så att rättigheterna framgår direkt i lagen, språket är också förenklat så att även den som inte är utbildad jurist förstår innehållet, säger Mathias Säfsten, departementsråd och chef på grundlagsenheten i Justitiedepartementet.
Nu kan man följa ett ärende från ax till limpa i samma lag, man slipper leta i andra författningar och hänge sig åt praxistolkning.
– Nu kan man följa ett ärende från ax till limpa i samma lag, man slipper leta i andra författningar och hänge sig åt praxistolkning. Lagen är ett försök att på ett pedagogiskt sätt beskriva vad som gäller, säger Johan Lundmark, chefsrådman på Förvaltningsrätten i Stockholm.
Mathias Säfsten och Johan Lundmark är författarna till den nyligen publicerade kommentaren till den nya förvaltningslagen. De har en minst sagt gedigen erfarenhet inom området, inte minst för att båda var med och utarbetade den nya förvaltningslagen – ett arbete som påbörjades redan 2008. Mathias och Johan har därmed tagit över stafettpinnen efter de tidigare författarna, Trygve Hellners och Bo Malmqvist, som under många år idogt uppdaterade praxis gällande den tidigare förvaltningslagen i nya upplagor.
Bestämmelse mot långsam handläggning
Under rikskansler Axel Oxenstiernas stränga överseende började man i Sverige redan på 1600- talet att reglera statsförvaltningen och överföra kungens befogenheter till ämbetsverk. Väldigt många år senare, närmare bestämt 1971, såg den första förvaltningslagen dagens ljus – resultatet av mer än ett kvarts sekel av mödosamt utredningsarbete. Just den långsamheten, att inte göra någonting förhastat, är kännetecknande för utvecklingen.
– Under årens lopp har det funnits ambitioner att göra mer heltäckande förändringar, men farhågan att ett alltför detaljreglerat förvaltningsförfarande kan leda till ineffektivitet har dämpat reformivern till förmån för mindre justeringar, säger Johan.
Det var tydligt i direktiven att man ville komma till rätta med långsam handläggning.
Även om den nya förvaltningslagen främst syftade till att kodifiera praxis, snarare än att rätta till någon specifik brist, erbjuder den också vissa nyheter. Den kanske största förändringen är att enskilda genom en särskild bestämmelse kan angripa fördröjningar i ärendehandläggningen. Det innebär att myndigheterna i vissa fall, om ett ärende inte har avgjorts inom sex månader, måste ge ett uttryckligt ställningstagande gällande ärendets status.
– Det var tydligt i direktiven att man ville komma till rätta med långsam handläggning, framhåller Johan.
– Dröjsmålstalan finns på vissa områden som är kopplade till EU– rätten men det har inte funnits någon generell bestämmelse tidigare. Tanken var att hitta en lösning som passar in i den svenska förvaltningsrätten, man klagar inte på dröjsmålet direkt utan man vänder sig till myndigheten och begär ett beslut som sedan kan överklagas, säger han.
”Arbetsbelastningen har inte ökat”
– Jag har i mitt arbete vid förvaltningsrätten sett att det kommer in ett begränsat antal överklagade beslut gällande lång handläggningstid, det är framförallt inom migrationsområdet som man kan se fler överklaganden, säger Johan.
– Man bedömde i utredningen att myndigheterna inte skulle belastas i betydande mån av detta. Så tycks det inte heller ha blivit, det skulle ha synts mycket tydligare, menar Mathias.
– Reformen har varit på plats en kort tid och initialt kan det ha funnits en begränsad kunskap hos enskilda om möjligheten att begära ett avgörande från första instans. Som i allt annat reformarbete är det viktigt att följa utvecklingen för att se att lagstiftningen är ändamålsenligt utformad, säger han.
Utvidgad kommunicerings- och motiveringsplikt – svårt att se effekter
– Det är svårt att se effekten så långt, målen hos förvaltningsdomstolarna går upp och ner, och beror mycket på omvärldsfaktorer, som migration och olika typer av stöd, som nu med Tillväxtverket och covid- 19. Men tanken är att medborgaren lättare ska förstå varför ett beslut blev som det blev så att man därigenom också vet vad man ska angripa i överklagandet, säger Johan.
– Det var en principiell förändring att regleringen skulle omfatta alla beslut, inte bara slutliga och sådana som innefattar myndighetsutövning. Det har fått betydelse, myndigheter måste nu tänka efter även om praxis tidigare var att man även motiverade interimistiska beslut. Upphandlingsbeslut omfattas exempelvis på ett annat sätt än tidigare, säger Mathias.
– Hittar man bra rutiner så tror jag inte att det blir så betungande för myndigheterna
Ny praxis växer fram
– Bestämmelsen är kanske inte helt lätt att tolka för den enskilde. Men det faktum att den princip som har vuxit fram i praxis nu finns uttryckt direkt i lagtexten tror jag ändå skapar en större förståelse hos enskilda om när det kan finnas möjlighet att få ett myndighetsbeslut överprövat, säger Mathias.
Nu är det upp till domstolarna att fylla ut den nya förvaltningslagen genom att utveckla praxis som tar sin utgångspunkt i de nya bestämmelserna.
– En förändring rör exempelvis litispendens i överrätten. När man har klagat på ett beslut, vad kan då underinstansen göra? Där sker en förändring i den nya lagen, och det ska bli intressant att se hur det tas emot i rättstillämpningen, säger Mathias.
– Det finns ingen tydlig tendens i underinstanspraxis heller, än så länge. Diskussionerna utgår dock numera ofta från lagtext i stället för från ”allmänna förvaltningsrättsliga principer” vilket jag upplever som en fördel, avslutar Johan.
