Ny lagstiftning avseende avfall – äntligen några förtydliganden

Införandet av ett förtydligande av när avfall upphör att vara avfall är efterlängtat. Aktörer för sekundära råvaror har under lång tid riskerat att hantera avfall i tron om att det inte rör sig om avfall och att aktörerna således inte behöver följa reglerna i 15 kap. MB. Den nya bestämmelsen i 15 kap. 9 a § MB, som är en följd av artikel 6.1 i avfallsdirektivet, innebär att det numera finns kriterier direkt i lagtexten som ska styra bedömningen om när avfall upphör att vara avfall. Tidigare ställdes det inga krav på materialets kvalitet för den fortsatta användningen och det saknades således bestämmelser i svensk rätt avseende när vissa avfallstyper upphörde att vara avfall.

Enligt de nya reglerna upphör avfall, som har genomgått ett återvinningsförfarande, att vara avfall när följande kriterier är uppfyllda:

• Ämnet eller föremålet ska användas för ett visst ändamål
• Det finns en marknad för eller efterfrågan på sådana ämnen eller föremål
• Ämnet eller föremålet uppfyller tillämpliga krav i lag och annan författning
• Användningen av ämnet eller föremålet leder inte till allmänt negativa följder för människors hälsa eller miljön

Dessutom ges regeringen möjligheten att meddela ytterligare föreskrifter om när avfall upphör vara avfall.

Vidare förändras 15 kap. 1 § MB så att definitionen av avfall numera omfattar hela miljöbalken och inte enbart 15 kap. som tidigare. Det innebär t.ex. att bedömningar enligt hushållningsprincipen i 2 kap. 5 § MB påverkas på så vis att verksamhetsutövare som generar biprodukter vilka har ett marknadsvärde och ett användningsområde inte i samma utsträckning som förut påverkas av hushållningsprincipen. Viktigt att notera är att verksamhetsutövare även fortsättningsvis måste följa försiktighetsprincipen i 2 kap. 3 § MB.

En verksamhetsutövare som hanterar ämnen eller föremål som ligger i riskzonen för att klassificeras såsom avfall har nu större möjlighet att göra en mer tillförlitlig bedömning avseende om det faktiskt rör sig om avfall i lagens mening eller inte. Flera remissinstanser ville ta steget längre och ansåg att behov förelåg för att införa en möjlighet för verksamhetsutövare att få ett bindande myndighetsbeslut om huruvida avfall har upphört att vara avfall. Enligt regeringen är det viktigt att ett sådant regelverk utvecklas för att främja den cirkulära ekonomin i samhället, men man ansåg samtidigt att det inte var en åtgärd som rymdes inom detta lagstiftningsärende.

Enligt den nya bestämmelsen i 15 kap. 9 b § så ska den som för första gången släpper ut ett ämne eller föremål som har upphört att vara avfall på marknaden se till att ämnet eller föremålet uppfyller tillämpliga krav i lag och annan författning. De regler som bestämmelsen främst syftar på är reglerna om kemikalie- och produktlagstiftning. Frågan som verksamhetsutövare som förädlar eller omarbetar sekundära råvaror vilka tidigare klassificerats som avfall behöver ställa sig är om förädlingen eller omarbetningen innebär att de går in och får ett producentansvar i enlighet med 15 kap. 9 b §. Enligt propositionen bör avfall som upphört vara avfall och som återigen släpps på marknaden i regel inte anses vara avfall. Regeringen nämner dock även att detta inte bör gälla om produkten genomgått större förändringar så att dess ursprungliga egenskaper, syfte eller typ ändrats i stor utsträckning. Inte heller om produkten släpps ut på marknaden under ett nytt varumärke. En bedömning ska göras i varje enskilt fall.

Begreppet ”hushållsavfall” i 15 kap. 3 § MB försvinner och ersätts med ”kommunalt avfall”. Till den ändrade bestämmelsen kommer även en lista över sådant avfall som inte räknas såsom kommunalt avfall, t.ex:

• Avfall från tillverkning
• Avfall från jord- och skogsbruk
• Uttjänta bilar
• Bygg- och rivningsavfall

Enligt propositionen ska ansvaret för sådant bygg- och rivningsavfall som produceras i en yrkesmässig verksamhet bäras av verksamhetsutövaren medan kommunerna ansvarar för sådant avfall som inte berör yrkesmässig verksamhet. Regeringen motiverar ändringen med att det tidigare inte framgått i vilken utsträckning bygg- och rivningsavfall ingår i termen hushållsavfall. Det har således varit svårt att utröna omfattningen av kommunens ansvar. Det har i sin tur lett till att olika kommuner gjort skilda tolkning och möjligheterna för kommuninvånares möjlighet att lämna bygg- och rivningsavfall har därmed varierat från kommun till kommun.

Det införs även en definition i 15 kap. 4 § MB om vad en avfallsproducent är. Enligt den nya definitionen är en avfallsproducent en sådan som ger upphov till avfall (ursprunglig avfallsproducent) och den som genom förbehandling, blandning eller andra förfaranden ändrar avfallets art eller sammansättning. Av förarbetena framgår att en avfallsproducent kan vara både ett företag och en privatperson. Definitionen av en avfallsproducent är således mycket vid. Motiveringen till den nya definitionen är att EU-kommissionen har kritiserat Sveriges genomförande av vissa bestämmelser i avfallsdirektivet vilka innebär att kostnaderna för avfallshantering ska belasta den ursprungliga avfallsproducenten eller den nuvarande eller tidigare avfallsinnehavaren. Att det är avfallsproducenten som ska betala är ett uttryck för principen ”förorenaren betalar” och införs i den nya bestämmelsen i 15 kap. 11 a § MB som även reglerar att den ursprungliga avfallsproducenten ska behandla avfallet utifrån avfallshierarkin i 15 kap. 10 § MB.

Nya strängare regler för anteckningsskyldighet för verksamheter som hanterar farligt avfall infördes den 1 augusti 2020 genom den nya avfallsförordningen. Från och med den 1 november 2020 ska alla verksamheter rapportera in uppgifter om sitt farliga avfall till ett nationellt register som Naturvårdsverket ansvarar för. Detta gäller exempelvis lysrör och annat innehållande kvicksilver m.m. Farligt avfall som produceras av hushåll är dock undantagna antecknings- och rapporteringsskyldigheten. Däremot omfattas mindre verksamheter såsom jourlivs, frisörsalonger och biltvättar.

Vi anser att de förtydliganden som gjorts i 15 kap. miljöbalken angående när avfall upphör att vara avfall är efterlängtade då de rätar ut några av de många frågetecken som funnits inom flera branscher. Vidare kommer verksamhetsutövare som hanterar sekundära råvaror att enklare kunna bilda sig en uppfattning om den egna verksamheten och dess risker kring avfall, vilket givetvis är positivt. Däremot innebär de nya utökade skyldigheterna om att föra anteckningar och att rapportera in uppgifter om farligt avfall en betydande administrativ börda.