03 juli 2020
Idag den 1 juli träder nya skatteregler i kraft som innebär att det införs en rapporteringsplikt för rådgivare vad gäller vissa skatterättsliga gränsöverskridande arrangemang. Reglerna grundas på ett EU-direktiv som syftar till att motverka aggressiv skatteplanering — och har fått hård kritik från remissinstanser som menar att lagstiftningen kan komma att äventyra rättssäkerheten.
I maj 2018 antogs ett nytt ändringsdirektiv (DAC 6), som innebär en skyldighet för medlemsstaterna att införa regler om informationsskyldighet avseende vissa gränsöverskridande arrangemang på skatteområdet. Direktivet föranleddes av politiska överväganden i syfte att bekämpa skatteflykt. Utöver den rapporteringsplikt som åläggs rådgivare kräver direktivet att det sker ett automatiskt utbyte av upplysningar mellan medlemsstaterna.
Redan under 2017 inleddes arbetet i Sverige för att se över möjligheterna att införa en informationsskyldighet för skatterådgivare. Den utredning som tillsattes lade fram förslag om att de nya reglerna skulle gå längre än vad som följer av DAC 6 genom att även omfatta rent inhemska arrangemang. Regeringen valde emellertid att, med hänvisning till den tidsfrist som gällde från EU-rättsligt håll avseende antagandet av bestämmelserna, stanna vid de minimikrav som DAC 6 uppställer och har låtit utredningens förslag beredas vidare inom Regeringskansliet.
Förarbetet är nu klart och de nya bestämmelserna om rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang förs idag, den 1 juli, in i en ny lag (lagen om rapporteringspliktiga arrangemang). Bestämmelserna om uppgiftsskyldigheten och rapporteringsavgiften tas istället in i nya kapitel i skatteförfarandelagen (33 b och 49 c kap. SFL).
Tung administrativ börda på uppgiftslämnarna
Regeringen definierar i lagen ”rådgivare” bl.a. som en person som utformar, marknadsför eller tillhandahåller rapporteringspliktiga arrangemang för genomförande, men begreppet omfattar även i vissa fall den som är behjälplig vid ett sådant genomförande. Vidare ska de upplägg som bedöms som rapporteringspliktiga uppvisa särskilda kännetecknen som indikerar att det kan finnas risk för skatteflykt. Om rapporteringspliktiga uppgifter inte lämnas in till Skatteverket i rätt tid tas en rapporteringsavgift ut, uppgående till ett grundbelopp om 15 000 kr för rådgivare.
Utöver hänvisningar till DAC 6 och genomförandet av detsamma har lagstiftningen motiverats av att kunna upprätthålla en förbättrad kontrollverksamhet inom Skatteverket. Börje Leidhammar, advokat och adj. professor i skatteprocessrätt samt förordnad expert i den tillsatta utredningen, framhåller dock att det redan idag finns en relativt heltäckande lagstiftning på området.
- Syftet med lagen är att Skatteverket ska få tillgång till uppgifter som man definierar som aggressiv skatteplanering på ett tidigare stadium än vad man får idag. Den kritik som framförts är att det redan idag finns reglerat en omfattande uppgiftsskyldighet. Skatteförfarandelagen, förhandsbeskedsreglerna och stoppreglerna gör det möjligt att ingripa väldigt snabbt mot företeelser man bedömer som illojala mot skattesystemet, säger han.
Skatteverket har framfört att det för närvarande läggs ned betydande resurser på att identifiera nya typer av skatteupplägg — något som i viss mån kan undvikas i och med den nya lagstiftningen. Börje Leidhammar ställer sig dock frågande till om fördelarna med den nya lagstiftningen uppväger den administrativa börda som läggs på uppgiftslämnarna för att uppfylla kraven i de nya bestämmelserna.
- Sanktionen ligger på arbetsgivaren men det är du som anställd som måste ta ställning till om du omfattas av rapporteringsplikten. En arbetsgivare kan inte ha koll på all verksamhet som bedrivs av anställda så det krävs därför ganska omfattande administrativa system inom organisationer för att veta vilka arbetstagare som är rapporteringsskyldiga, och när och hur denna skyldighet uppstår — och man vet inte riktigt till vilken nytta.
- Det finns en risk för att man kommer att rapportera mer än man är skyldig till för att undslippa sanktioner och för att inte få dålig publicitet om man ifrågasätts, vilket i förlängningen även påverkar Skatteverkets arbetsbelastning, menar han.
Ett undergrävande av advokaters tystnadsplikt?
Den remissinstans som framfört skarpast kritik mot den nya lagstiftningen är Advokatsamfundet, som menar att advokater med hänvisning till lojalitets- och tystnadsplikten i förhållande till klienten helt måste undantas från rapporteringsskyldigheten. Regeringens beslut att advokater ska inkluderas som rapporteringsskyldiga har framförallt motiverats av att upprätthålla konkurrensneutralitet. Advokatsamfundets chefsjurist Johan Sangborn menar dock att lagstiftningen äventyrar grundläggande rättsstatliga intressen.
- Advokater i Sverige har en särställning jämfört med andra rådgivare, bland annat eftersom de omfattas av en lagreglerad tystnadsplikt och även har en absolut lojalitetsplikt mot klienten, samt ska stå helt oberoende gentemot stat och myndigheter. Att införa en lagstiftning som tvingar advokater, i egenskap av skatterådgivare, att anta rollen som angivare åt staten och i praktiken agera biträde åt Skatteverket är en oroande utveckling, säger han.
Även Börje Leidhammar bedömer att lagstiftningen i detta avseende öppnar upp för en underminering av advokatsekretessen.
- Ju mer man luckrar upp advokatsekretessen, desto lättare blir det att göra det i framtiden — det blir fråga om ett sluttande plan. Att en klient ska kunna lita på att det denne anförtror advokaten stannar dem emellan utgör ett fundament i en rättsstat, så det är en allvarlig utveckling, menar även Börje Leidhammar.
Regeringen har dock gett utrymme för att undanta advokater från rapporteringsplikten; uppgifter ska endast lämnas i den utsträckning advokaten inte är förhindrad att göra detta på grund av tystnadsplikten. Advokatsamfundet menar dock att det är oklart vad som åsyftas och att det inte är möjligt för en advokat att i varje enskilt ärende utreda detta.
- En advokat är som huvudregel förhindrad att lämna ut namn på dennes eller byråns klienter och uppgifter om vad advokatuppdragen avsett. Allt som anförtrotts advokaten i dennes egenskap av rådgivare måste därför normalt sett anses ha skett inom ramen för advokatverksamheten, och således omfattas av tystnadsplikten.
- En advokat får därför anses förhindrad att lämna de aktuella uppgifterna till Skatteverket, med undantag för de fall då klienten lämnat sitt samtycke till detta, säger han.
En annan fråga som diskuterats rör en av de nya bestämmelserna i 33 b kap. SFL, som innebär att en rådgivare som på grund av tystnadsplikten är förhindrad att lämna uppgifter om ett rapporteringspliktigt arrangemang istället ska informera samtliga andra rådgivare avseende arrangemanget om rådgivares uppgiftsskyldighet (22 §). Börje Leidhammar anser att regleringen ger utrymme för olika tolkningar.
- Det är inte helt klarlagt vad som gäller när en advokat som med hänvisning till tystnadsplikten avstår från att rapportera in till Skatteverket informerat andra deltagande om arrangemanget — hur ser sekretessen ut för de övriga som deltar?
Johan Sangborn menar att det inte råder några tvivel om att sekretessen även gäller i förhållande till övriga rådgivare.
- Vad gäller tillämpningen av den aktuella bestämmelsen kan det konstateras att en advokat enligt den nya lagstiftningen inte ålagts någon undersökningsplikt gällande vilka rådgivare som medverkar i ett rapporteringspliktigt arrangemang. Det står dock klart att advokatens tystnadsplikt gäller även i förhållande till andra rådgivare. Dennes informationsskyldighet gentemot andra rådgivare kan därför endast ske med bibehållande av tystnadsplikten, säger han.
Oklara definitioner — i strid med rättssäkerheten?
Flera instanser har under remissförfarandet framfört att reglerna även kan medföra tillämpningsproblem på grund av otydliga definitioner av de begrepp som används. Det framförs att det inte är rimligt att risken för otydlig lagstiftning läggs på den uppgiftsskyldige och att det t.om. kan anses strida mot legalitetsprincipen att besluta om rapporteringsavgifter gentemot en uppgiftslämnare, då det inte tydligt framgår vad som krävs för att undvika sanktioner. Börje Leidhammar anar, och menar att det krävs, att tillämpningsområdet tydliggörs av Skatteverket.
- När man tittar i utredningen och förarbetena har det varit ganska svårt att dra gränser för rapporteringsskyldigheten — när den ska inträda. Det finns dessutom flera frågor när det gäller från vilken tidpunkt fristen ska beräknas. Hur klar ska produkten vara, och på vilket sätt ska den ha marknadsförts och gjorts tillgänglig på marknaden är några av dem. Jag tror det kommer vägledande uttalanden från Skatteverket och att de kommer gå ut med en mjuk tillämpning för att få det här att fungera, säger han.
Johan Sangborn går ännu längre och menar att lagstiftningen, såsom den är utformad, kan komma att få långtgående negativa effekter för rättssäkerheten.
- Den uppenbara problematiken med otydliga begrepp i lagstiftningen medför avsevärd rättsosäkerhet och oförutsebarhet för skatterådgivare, bland annat i och med risken för att helt oförutsett kunna träffas av ekonomiska sanktioner av straffrättslig karaktär, säger han.
Börje Leidhammar tror att lagstiftningens eventuella effekter inskränker sig till en viss preventiv verkan — med små möjligheter att komma åt de som faktiskt ägnar sig åt skatteflykt.
- Jag tror att den nya lagstiftningen kommer att ha samma effekt som skatteflyktslagen haft. Närvaron av en sådan lagstiftning gör att man tänker sig för, och den har viss preventiv effekt — även om den sannolikt inte kommer tillämpas så ofta i praktiken vad gäller sanktionsavgiften.
- Jag kastar dock in en brasklapp. Jag tror att de som vill fuska och kringgå skattesystemet är svåra att fånga upp med den här lagstiftningen. De bryr sig helt enkelt inte om den och kommer inte att avskräckas av den, säger han.
Texten är ursprungligen publicerad i JUNO: 2020-07-01
