Fredagen den 12 november 2021 beslutade en domstol i Los Angeles att förmynderskapet (conservatorship) för popstjärnan Britney Spears ska upphöra efter 13 år. De fans till stjärnan som under hashtaggen ”freebritney” i många år har engagerat sig för att hon ska bli fri från förmynderskapet har växt till en hel folkrörelse och det var många människor som samlades utanför domstolen för att fira avgörandet. Moa Kindström Dahlin, docent och universitetslektor vid Uppsala universitet, funderar på den svenska lagstiftningen och påminner om att den så centrala självbestämmanderätten faktiskt vilar på rätten att fatta dåliga beslut. ”Därav följer att vi också får ta ansvar för dem (och skylla oss själva). Det är emellertid uppenbart att denna grundidé utmanas när det gäller människor som har en nedsatt beslutsförmåga”, skriver hon.
#Freebritney har inneburit spekulationer gällande Britney Spears pappa Jamie Spears (som varit hennes förmyndare under nästan hela perioden) och hans agerande. Det har hävdats att Jamie förskingrat delar av dotterns förmögenhet och även att han hållit henne inlåst och övervakad. Oavsett sanningshalten i dessa anklagelser finns det många delar i denna historia som är uppseendeväckande. Det står bl.a. klart att Britney Spears under den period som pappan haft makten över såväl hennes ekonomi som personliga beslut har släppt tre album, gjort många TV-framträdanden och även haft regelbundna shower i Las Vegas. Samtidigt har hon själv i domstolsförhandlingar uppgett att hon tvingats ta vissa läkemedel och att använda preventivmedel mot sin vilja, vilket hindrat henne från att bli gravid med sin pojkvän. Juridiska frågor om den rättsliga figuren conservatorship väcks naturligtvis, men också generella, principiella funderingar om människors rätt att bestämma över sig själva, t.ex. sin kropp och sin egendom.
Från omyndigförklaring till rättssäkerhetsgarantier
Skyddet av mänskliga rättigheter bygger på idén om att alla människor har lika värde och rättigheter, samt att dessa tillkommer var och en enbart i kraft av att vara människa. För att vara rättighetsbärare ställs inga krav på en viss funktionsförmåga. Detta understryks i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (ofta benämnd som funktionsrättskonventionen eller CRPD: Convention on the Rights of Persons with Disabilities) vilken gäller i Sverige sedan år 2009. En av konventionens huvudprinciper är att främja respekten för det inneboende värdet hos personer med funktionsnedsättningar och däri anses det individuella självbestämmandet vara centralt, inklusive rätten att ha rättskapacitet och rättslig handlingsförmåga. Funktionsrättskonventionen har beskrivits som ett paradigmskifte i synen på människor med funktionsnedsättningar, men också gällande staters ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter. Konventionen uppställer nämligen tydliga krav på de åtgärder som staterna förväntas vidta för att ge stöd och hjälp till de människor som behöver det, för att de ska ges reell möjlighet att fatta självständiga beslut. Fokus ska ligga vid personens egna preferenser, inte på vad omgivningen anser är till personens bästa. De skyldigheter som åläggs staterna enligt konventionen är utan tvekan mycket kostsamma.
Genom historien har personer med nedsatt beslutsförmåga nekats rätt till självbestämmande och exkluderats i olika rättsliga sammanhang, inte sällan på fördomsfulla grunder. Omyndigförklaringen avskaffades i Sverige år 1989 men det finns fortfarande regler om förvaltare som innebär att en persons självbestämmanderätt begränsas. Ett förvaltarskap innebär, till skillnad från ett godmanskap, att den som får förvaltare frånkänns delar av sin rättsliga handlingsförmåga. Avsikten med institutet är enligt förarbetena att hindra att en människa förstör för sig själv eller skydda henne mot en utnyttjande omgivning. En förvaltare kan dock inte fatta beslut om allt som rör huvudmannen , t.ex. omfattas inte allam beslut inom hälso- och sjukvård eller socialtjänst. Till skillnad från många andra länders reglering kan inte en förvaltare samtycka till vård å huvudmannens vägnar om denne motsätter sig vården. Tanken är att ett sådant förfarande skulle kunna osynliggöra ingrepp i människors fri- och rättigheter utan adekvata rättssäkerhetsgarantier. Särskilt handlar det om regeringsformens skydd mot frihetsberövanden och påtvingade kroppsliga ingrepp.
Många faller utanför tvångsvårdslagarna - gränserna oklara
Det finns en tydlig koppling till tvångsvårdslagstiftningen och de strikta förutsättningar som uppställs för att ge hälso- och sjukvård utan samtycke, både materiellt och processuellt. Många personer med nedsatt beslutsförmåga faller dock utanför tvångsvårdslagarnas tillämpningsområde. Detta leder till problem i de verksamheter där personer med sviktande beslutsförmåga ska få stöd och hjälp, inte minst eftersom det inte finns någon definition av eller process för bestämning av (o)förmåga. Personalen ställs dagligen inför svåra beslut utan någon tydlig rättslig vägledning. Vad gäller till exempel när en äldre dement och förvirrad person vill gå ut på stan ensam (när det saknas laglig grund för frihetsberövande) eller en kognitivt funktionsnedsatt person vägrar att duscha under flera veckor (när det saknas lagligt stöd för tvångsdusch)? Rättsläget är idag oklart gällande gränserna för vad vårdpersonal inom den frivilliga vården och omsorgen kan i göra i form av motivationsarbete, tjat, manipulation eller påtryckningar av olika slag – för att få en människa att ”frivilligt” ta emot insatser som av professionen och anhöriga anses motiverade.
I SvD har det under hösten pågått en debatt om den psykiatriska tvångsvårdens legitimitet, där bl.a. jag har skrivit en text med fokus på juridiska utmaningar, men även P C Jersild och Dick Harrisson m.fl. har kommit med inspel från olika perspektiv. Vad som ännu inte lyfts i SvD:s debatt om tvångsvård är frågan om hur människors självbestämmande/autonomi bör regleras i Sverige generellt. Ur ett etiskt/filosofiskt perspektiv, men också ett rättsvetenskapligt, har begreppet autonomi diskuterats ingående. Syftar autonomi på en rättighet eller förmåga? Förutsätter rättigheten (eller borde rättigheten förutsätta) vissa förmågor, t.ex. att förstå konsekvenserna av ett beslut eller handlande? Så tänker vi exempelvis om barn, att innan de uppnått en viss ålder och mognad har de inte förmåga att fatta beslut om sig själva utan inblandning av (omdömesgilla) vuxna – och har därför inte rätt till det. Diskussionen kan liknas vid frågan om tillräknelighet som förutsättning för straffansvar, men då handlar det istället om vad som kan krävas av en människa – i fråga om insikt och kontroll – för att hen ska bära ansvar för sina handlingar.
Juridiken saknar förståelse för självbestämmandets komplexitet
Jag följer Britney Spears på Instagram och har dubbla känslor inför det jag ser. Jag skrattar ofta åt hennes danser och poser och tycker att hon livar upp mitt flöde. Hon är gränslös och fånig, tokrolig och frigjord – men inte sällan fastnar skrattet i halsen. Om hon är psykiskt sjuk och förvirrad, kommer hon en dag att ångra alla dessa poster, som hennes 36 miljoner följare skrattat åt, precis som jag? Här frågar jag mig samtidigt varför jag oroar mig för just henne. Det kryllar ju av omdömeslösa människor som ångrar sina beslut, både i det offentliga och privata. Den rätt som rättssystemet så kraftfullt värnar om – att vi ska få bestämma över oss själva – vilar faktiskt på rätten att fatta dåliga beslut. Därav följer att vi också får ta ansvar för dem (och skylla oss själva). Det är emellertid uppenbart att denna grundidé utmanas när det gäller människor som har en nedsatt beslutsförmåga.
Jag önskar att vi jurister ska tala mer om detta ämne, inte minst eftersom självbestämmande är det värde varpå hela vårt rättsystem vilar. Det handlar också om förverkligandet av alla människors lika värde och rättigheter. Dessutom leder frågorna om självbestämmande till spännande tankar om vad det innebär att vara människa. Ofrånkomligen är vi alla sårbara och irrationella, just för att vi är människor. Det är dock ett faktum att juridiken knappast kan hantera en mer komplex förståelse av människors förmåga till självbestämmande. För då skulle stora delar av det juridiska system som vi byggt upp rasa.