Skolor har börjat anmäla till socialtjänsten när föräldrar av rädsla för covid-19 hållit sina barn hemma från skolan. Användning av anmälningar har också börjat diskuteras när pappor köpt sexuella tjänster av prostituerade. Men ska anmälningsskyldigheten användas på det här viset? Tomas Törnqvist, socionom och författare på Norstedts Juridik, är tveksam till om det är rätt sätt att använda socialtjänstens knappa resurser.
I spåren av covid-19 har skolor börjat anmäla föräldrar som av rädsla för smittan hållit sina barn hemma. Röster höjs också för att anmäla män som köpt sexuella tjänster av prostituerade. Man utgår ifrån att dessa män har en dålig människosyn samt kan vara benägna att utöva våld i hemmet.
Kännetecknande i båda fallen är avsaknaden av ett konkret missförhållande som rör ett barn. Syftet med anmälningarna förefaller enbart vara att sätta press på föräldrarna så barnen kommer till skolan. Eller att utifrån en presumtion anta att barn till sexköpare befinner sig i fara. Var det så lagstiftaren hade tänkt sig att anmälningsskyldigheten till socialtjänsten skulle hanteras?
Det vardagliga uttrycket orosanmälan förekommer varken i lagen eller i dess förarbeten. Uttrycket kan även ifrågasättas då det tenderar att fokusera på anmälarens oro istället för ett konkret missförhållande som barnet kan befinna sig i. Ett förhållande som kanske kräver ett omedelbart ingripande av socialtjänsten för att ge barnet skydd och stöd. Det kan inte, enligt min mening, ha varit lagstiftarens avsikt att en anmälan till socialtjänsten skulle utvecklas till ett hot eller en slags påföljd. Eller att vissa oönskade beteenden per automatik ska anmälas till socialtjänsten.
Vad händer då med skolans anmälan eller en anmälan grundad på att en man köpt sexuella tjänster? Först gör socialtjänsten en förhandsbedömning om en utredning ska inledas. Bedömningen innefattar en riskbedömning om barnets situation kräver ett omedelbart ingripande, vilket knappast är nödvändigt i de här fallen. Sedan kontaktas anmälare, föräldrar och barn som får ge sin uppfattning om anmälans innehåll. Skolan får till exempel tillfälle att utveckla grunderna för sin anmälan. Socialregistret kontrolleras också ifall familjen är känd sedan tidigare.
Sannolikt leder inte en förhandsbedömning i dessa fall till en utredning. Skulle en utredning ändå inledas kan det bero på att socialtjänsten behöver kontakta andra uppgiftslämnare, exempelvis BVC eller förskolan för att få uppgifter från dem. Utredningen avslutats sannolikt efter dessa åtgärder utan insats, såvida inte anmälan innehåller allvarliga uppgifter om andra missförhållanden förutom skolvägran, med hänvisning till att det saknas grund för åtgärder med stöd av LVU.
De skolvägrande föräldrarna menar således att det inte råder något missförhållande i hemmet och att de själva, med skolans hjälp, vill undervisa barnet under pandemin. Föräldrarna hävdar förmodligen också att de genom sin åtgärd vill skydda barnet, sig själva och äldre anhöriga från att bli smittade. De efterfrågar inte heller stöd från socialtjänsten i sin föräldraroll, och efter en kortare tid infinner sig barnet trots allt på skolan. Den sexköpande mannen och hans partner hävdar i sin tur förmodligen att deras barn inte far illa på grund av mannens beteende. Inte heller de är intresserade av stöd från socialtjänsten.
Kontentan av anmälningar av skolvägrande föräldrar och sexköpare, och kanske andra oönskade beteenden, blir alltså att socialtjänsten riskerar att få använda sina knappa resurser till annat än att det som resurserna är till för, nämligen att skydda de barn som verkligen är i behov av samhällets stödinsatser.
