Mark- och miljööverdomstolen har nyligen fastställt ett föreläggande mot E.ON som syftade till att bolaget skulle undersöka om det fanns föroreningar i marken eller i grundvattnet som uppkommit som en följd av E.ON:s drift av en transformatorstation på en fastighet i Staffanstorp. "MÖD:s avgörande klarlägger att den som har bedrivit miljöfarlig verksamhet i någorlunda modern tid fortfarande kan göras ansvarig för undersökning och provtagning – trots att fastigheten sålts i flera led och att det är oklart vad den tidigare verksamhetsutövaren kan ha bidragit till", skriver miljörättsexperten Stefan Rubenson.
E.ON (tidigare Sydkraft AB och dessförinnan Sydsvenska kraftaktiebolaget) drev en transformatorstation på en fastighet i Staffanstorps kommun från omkring 1963 fram till 1996, då fastigheten såldes. I samband med försäljningen lämnades ett antal lösa inventarier kvar på fastigheten, bland annat en mindre transformator som troligen innehöll en inte obetydlig mängd olja. Fastigheten såldes vidare 1998. Vid ett inbrott på fastigheten 2015 bröts den kvarlämnade transformatorn upp, vilket kan ha lett till att olja läckt ut på marken. Enligt ett föreläggande från Stadsbyggnadsnämnden i Staffanstorps kommun skulle E.ON ta fram en provtagningsplan för en miljöteknisk mark- och grundvattenundersökning om föroreningar på fastigheten. I föreläggandet angavs vidare att provtagningsplanen skulle godkännas av nämnden innan mark- och grundvattenundersökningen påbörjades. E.ON motsatte sig att undersöka annat än föroreningar kopplade till den stora transformatorn, och gjorde gällande att det för övrigt saknades anledning att förelägga i den delen eftersom bolaget vitsordat en sådan undersökning.
Enligt nämndens beslut fick provtagningen får inte påbörjas innan provtagningsplanen godkänts av stadsbyggnadsnämnden.
Bolaget ansågs sakna rådighet över fastigheten
E.ON överklagade nämndens beslut till länsstyrelsen, som genom beslut den 15 maj 2020 biföll överklagandet och upphävde nämndens beslut. Till grund för länsstyrelsens beslut låg att ny ägare övertagit fastigheten.
Miljönämnden i Staffanstorp ställde sig frågande till länsstyrelsens beslut och överklagade till mark- och miljödomstolen. Nämnden menade att det kan finnas kvar ett ansvar hos bolaget även om fastigheten såldes.
Mark- och miljödomstolen ansåg att E.ON sedan försäljningen av fastigheten hade saknat rådighet över fastigheten och därmed inte heller haft möjlighet att bedriva underhåll på den. Därför har E.ON saknat faktisk och rättslig möjlighet att ingripa för att förhindra den nu befarade miljöskadan säger mark- och miljödomstolen. Till detta lägger domstolen att det av utredningen framgår att den främsta orsaken till föroreningar på fastigheten verkar vara inbrottet år 2015, då olja ska ha läckt ut i marken vid stöld av koppar. Mark- och miljödomstolen gjorde bedömningen att föreläggandet var orsakat av denna händelse och inte av vad som skett på fastigheten vid tidigare verksamheter och att EON därför inte kunde föreläggas en obegränsad utrednings- och provtagningsskyldighet omfattande hela fastigheten. Mark- och miljödomstolen tillade att det är drygt 20 år sedan som E.ON bedrev verksamhet på fastigheten och att samtliga eventuella miljöskador som kan finnas på fastigheten inte kan anses vara kopplade till den verksamhet som en gång har bedrivits av E.ON.
Mark- och miljödomstolen delade därför länsstyrelsens bedömning.
MÖD: E.ON har ansvar för att avhjälpa eventuella föroreningar
Frågan i målet hos Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, var – förutom huruvida det fanns skäl att meddela E.ON ett föreläggande – också om det var proportionellt (mål M 11752–20).
MÖD konstaterar att verkningarna av E.ON:s drift av transformatorstation alltjämt pågick vid miljöbalkens ikraftträdande, dels på grund av att det vid den tidpunkten kunde ha uppkommit föroreningar till följd av verksamheten som bedrivits på platsen under mer än 30 år. Dels på grund av att det fanns en risk för föroreningar genom läckage av olja från de föremål som E.ON vid försäljningen av fastigheten lämnade kvar på platsen. Vidare hade E.ON överlåtit fastigheten utan att ha vidtagit några åtgärder för att säkerställa att föroreningar inte skulle uppkomma till följd av de föremål som lämnades kvar på fastigheten säger MÖD – som slår fast att E.ON därför har ett ansvar för att avhjälpa eventuella föroreningar.
Den fråga som då återstod var om nämndens föreläggande var proportionerlig. MÖD anser att provtagningsplanen innehöll sådana begränsningar av vad som ålåg E.ON att undersöka, att på grund härav stod planen i rimlig proportion till bolagets del i uppkomsten av eventuella föroreningar på fastigheten. MÖD fastställer därför den kommunala nämndens beslut. När det gällde E.ON:s invändning om att bolaget inte har rådighet över det aktuella området påpekar MÖD att det finns möjlighet enligt 28 kap. 3 § miljöbalken att vid behov vända sig till länsstyrelsen för att få tillträde till annans mark för undersökning.
"Ansvarig för undersökning och provtagning – trots att fastigheten sålts i flera led"
För att besluta om ett föreläggande enligt bestämmelsen krävs inte att en förorening har konstaterats utan det är tillräckligt att en förorening kan befaras, jfr MÖD 2011: 25. För att undersöka om föroreningar föreligger ska tillsynsmyndigheten – som skedde i detta fall – meddela ett föreläggande enligt 26 kap. 22 § miljöbalken. Föreligger föreningar har verksamhetsutövaren ansvar för att avhjälpa de föroreningar som uppkommit på grund av att bolaget har bedrivit verksamhet på fastigheten. Verksamhetsutövares ansvar för avhjälpande regleras inledningsvis i 10 kap. 2 § miljöbalken. Av den bestämmelsen följer att den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till en föroreningsskada är ansvarig för att avhjälpa den. Bestämmelsen i 10 kap. 2 § miljöbalken ska tillämpas på miljöfarlig verksamhet, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågick den 1 januari 1999, det vill säga vid tiden när miljöbalken trädde ikraft.
Vad som faller i tankarna är Högsta domstolens avgörande NJA 2012 s. 125 där HD gör en exposé över ansvaret enligt 10 kap. miljöbalken. Om 10 kap 2 § säger HD (punkt 10) ”Bestämmelserna i 10 kap. 2 § knyter ansvaret till den skadliga effekten av en verksamhet eller åtgärd eller sålunda till en föroreningsskada eller allvarlig miljöskada. Paragrafens ordalydelse lämnar inget egentligt utrymme för att vid prövningen ta hänsyn till de närmare omständigheterna”. Senare i samma punkt fortsätter domstolen ”Kostnaden för avhjälpandet får i det första skedet bäras av en eller flera av verksamhetsutövarna medan den som har det största ansvaret för föroreningen slutligt kan få stå för kostnaderna i motsvarande mån.” HD slog alltså här an en pragmatisk ton och underströk i sitt resonemang att regelverket såvitt ansåg miljömyndigheternas möjlighet att utfärda förelägganden skulle bygga på en praktiskt och förenklat förfarande. Medan det slutliga ansvaret fick fördelas mellan de ansvariga i en uppgörelse dem emellan, utan att myndigheterna behövde utreda var och ens bidrag till föroreningen.
MÖD:s avgörande klarlägger att den som har bedrivit miljöfarlig verksamhet i någorlunda modern tid fortfarande kan göras ansvarig för undersökning och provtagning – trots att fastigheten sålts i flera led och att det är oklart vad som tidigare verksamhetsutövaren kan ha bidragit till i fråga om föroreningar. Det viktiga är att föreläggandet begränsas av proportionalitet i fråga om vad som ålägger tidigare verksamhetsutövare att undersöka. Om detta kan man läsa mer i rättsfallet MÖD 2014:2.