Svensk lagstiftning har genomgått viktiga förändringar för att stärka skyddet för kvinnor som utsätts för brott. Regeringen har tagit initiativ till ökad samverkan mellan myndigheter för att förbättra rättsväsendets hantering av dessa fall. Men hur väl fungerar lagstiftningen i praktiken? I samband med Internationella kvinnodagen, och som en del av månadens Möt Experten, har vi intervjuat Marie Wallin – jurist, författare och tidigare kammaråklagare och förundersökningsledare i bland annat brott i nära relation. Hon hjälper oss att få en djupare förståelse för rättssystemets arbete, utmaningar och möjliga förbättringar.
Hur kan vi mer effektivt identifiera, lagföra och bekämpa brott mot kvinnor inom rättssystemet?
Det är viktigt att använda rätt ord, begrepp och definitioner. Jag använder till exempel aldrig begreppet ”våld mot kvinnor”. Jag väljer i stället alltid att skriva, tala och utbilda om ”brott mot kvinnor”. Våld är som ord och begrepp för snävt och att använda ordet våld kan också ge en felaktig bild av vad det här samhällsproblemet egentligen handlar om. Ordet våld har ju också en tydlig definition som ”fysisk påtryckning”. Det här samhällsproblemet handlar om så mycket mer än det.
Om vi ska komma framåt mer effektivt både i att förebygga och att bekämpa ser jag det därför som en förutsättning att vi alla talar samma språk med vedertagna begrepp. Att vi utgår från alla de brott som finns tydligt beskrivna i brottsbalken och i andra straffrättsliga paragrafer. Och att med utgångspunkt i de brotten sedan fokuserar på exakt de handlingar och beteenden hos männen som är brottsliga; så att vi med precision vet vilka handlingar vi både ska förebygga och bekämpa.
Med en tydlighet i det här blir det också lättare att arbeta rätt i helheten. För det hänger ihop. Det brottsförebyggande och det brottsbekämpande. Och med samma kunskapsbild och samma terminologi gör vi det enklare för de goda krafterna att nå fram och ut samtidigt som det blir svårare för en man att vara kriminell mot en kvinna i en relation.
Om vi ska komma framåt mer effektivt både i att förebygga och att bekämpa ser jag det därför som en förutsättning att vi alla talar samma språk med vedertagna begrepp.
Varför är det problematiskt att använda ordet "våld" i en bredare bemärkelse?
I värsta fall kan en brottsutsatt kvinna hamna i fel tankebanor som förminskar det allvarliga och kriminella som en man gjort mot henne. Jag har själv tagit del av sådana tankar från kvinnor som inte ens vetat om att det som de blivit utsatta för handlat om brott. Men brottsbalken är tydlig. Ett hot om att döda en kvinnas hund är brottet olaga hot. Att raka av en kvinnas hår är brottet misshandel. Att utan tillåtelse tömma en kvinnas bankkonto är brottet datorbedrägeri. Många tror att en misshandel kräver synliga skador men det räcker med smärta som effekt. Det är avgörande att kvinnor förstår att det här är brottsligt, polisanmäler det – och att rättsväsendet sedan agerar med kraft.
Marie Wallin, jurist och författare
Foto: Daniel Gual Photography
Vilka är de största utmaningarna inom rättssystemet när det gäller att lagföra förövare och ge stöd till brottsoffer?
Om och när brottet väl anmäls behöver det mötas av en mycket hög nivå av kompetens inom Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Att dessa myndigheter direkt vet vad som gäller för säkrandet av bevisning samt vad en normaliseringsprocess och ”The Link” innebär, för att nämna två exempel. Det krävs en medvetenhet om utmaningarna i helheten med den här brottstypen, (så att vi inte fastnar i resonemang likt ”varför har kvinnan inte lämnat relationen?” eller ”varför är det så viktigt att någon tar hand om hennes hund när hon ska till ett skyddat boende?” eller ”nu har hon tagit tillbaka allt så det hon sa vid anmälningen var säkert överdrivet.”).
Jag ser också att det behövs en kreativitet kring insamlande och säkrande av bevisning i de här ärendena som ofta sker undanskymt ”inom hemmets väggar”. Att på brottsplatsen – alltså i hemmet – i samband med att kvinnan eller någon annan anmäler brott dokumentera till exempel hur små barn som inte ännu kan prata eller djur som är i kvinnans närhet verkar må. Finns tecken på att barnet eller djuret mår dåligt? Här finns ju experter som kan ”tolka” omständigheter och tecken hos barn och djur och ge sakkunnigutlåtanden som kan användas som bevisning till stöd för kvinnans berättelse.
Det finns ett beprövat arbetssätt – best practice – för förundersökningsarbete gällande brott i nära relation och sexualbrott och det är bland annat åt dessa jag ägnar ett helt kapitel i min lärobok:
- Att höra målsäganden så tidigt som möjligt – gärna genom ett videoförhör.
- Att förordna ett målsägandebiträde så tidigt som möjligt.
- Att ha en åklagare som förundersökningsledare så tidigt som möjligt.
- Att tidigt och regelmässigt överväga beslut om tvångsmedel.
- Att säkra teknisk bevisning och spår så tidigt som möjligt.
- Att ha en arbetsmetod med en tydlig förundersökningsledning och med formulerade, tydliga gärningsbeskrivningar.
- Att dokumentera kroppsskador eller avsaknad av kroppsskador på både målsäganden och den misstänkte så tidigt som möjligt.
- Att se till att rättsintyg inhämtas.
Det behövs en kreativitet kring insamlande och säkrande av bevisning i de här ärendena som ofta sker undanskymt ”inom hemmets väggar”.
Vad har de senaste lagändringarna och åtgärdsprogrammen inneburit för rättsväsendets arbete med dessa frågor?
Den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2022 med en höjning av minimistraffet för brottet grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning från nio månader till ett år ser jag som positiv, utifrån möjligheterna att kunna använda tvångsmedel.
Även att det så kallade beslagsförbudet togs bort har givit konkret nytta i att effektivisera säkrandet av bevisning av till exempel sms i förundersökningsarbetet.
Men, så länge lagarna inte används fullt ut med all den kraft och potential de har – så blir det ju ingen effekt. Och det saknar jag. Det hänger ihop med att så länge det inte finns en bredare och bättre kunskap om brotten i sig så riskerar de att finnas där i olika paragrafer men utan att de används.
Hur kan rättsväsendet bli mer effektivt i sitt arbete?
För att brottsbekämpningen över huvud taget ska kunna ske måste brotten anmälas. Det är ju först då som en man faktiskt kan dömas. I dag kommer alldeles för många män undan med sin kriminalitet för att brotten aldrig polisanmäls.
Och när det väl anmälts är det ett effektivt arbete enligt best practice som krävs; vi har bra lagar på plats för att kunna arbeta rätt. Det gäller ”bara” att göra jobbet också.
Ett konkret sätt som skulle kunna stärka kvinnors juridiska upprättelse är att polis och åklagare blir bättre på att säkra hennes framtida skadestånd med tillgångar från mannen. Om en man begått ett grovt brott, som till exempel synnerligen grov misshandel, och vi tidigt i förundersökningen ser att vi har ett bra bevisläge för en fällande dom med ett förväntat större skadestånd, bör vi redan under förundersökningen utreda hans ekonomiska tillgångar och säkra dessa.
Idag betalas inte sällan utdömda skadestånd till brottsoffer ut som en så kallad brottsskadeersättning, vilket innebär att det är staten som står för notan. Men varför ska staten ersätta något som gärningspersonen själv borde stå för? Om vi blir bättre på att säkra förövarens egna tillgångar kan vi se till att kvinnan får sin ersättning direkt från honom, vilket också skickar en tydlig signal.
Hur ser du på framtiden – vilka juridiska reformer eller policyförändringar skulle göra störst skillnad?
Den viktigaste förändringen är inte nödvändigtvis fler lagar, utan att vi fullt ut använder de lagar vi redan har. Vi måste bli bättre på att anmäla, utreda och lagföra brott.
Att arbeta mer metodiskt och enhetligt i rättsväsendet, att säkerställa att brottsoffer får juridisk upprättelse och att gärningsmän får kännbara konsekvenser – även ekonomiskt – är centralt. Vi vet vad som krävs. Nu handlar det om att genomföra det i praktiken.