När två män hittade en 14 kilo tung järnmeteorit på en fastighet i västra Uppland tog de med den hem utan att berätta något för greven som ägde marken. När det hela uppdagades hävdade greven bättre rätt till rymdstenen, som kan vara värd hundratusentals kronor. Det synnerligen ovanliga fallet har nu avgjorts i tingsrätten som dömer till meteoritjägarnas fördel. ”Tingsrätten gör sammantaget bedömningen att en nyss fallen meteorit inte är en del av fastigheten som den har landat på”, säger rådmannen Markus Tengblad i ett pressmeddelande.
Den 7 november 2020 föll den, med råge, största meteorit som landat i Sverige i modern tid ned på en fastighet i Uppland. Nedslaget lockade meteoritjägare som under flera veckor letade bland stock och sten i hopp om att hitta rymdstenen. Även fastighetsägaren, greven Benzelstierna von Engeström, begav sig under de följande veckorna ut för att pröva sin lycka.
Och så, i början av december 2020, hittade två meteoritjägare den eftersökta klenoden. I sitt sökande hade de lagt märke till ett besynnerligt märke på en stor sten och fram växte teorin om att meteoriten träffat stenen och sedan studsat iväg och landat i den närliggande mossan. Det visade sig stämma.
Männen tog med sig meteoriten, och det blev inte känt att den hade hittats förrän de överlämnade den till Naturhistoriska riksmuseet den 12 februari 2021. Tio dagar senare informerade museet greven om fyndet, och dagen därpå gick de ut med ett pressmeddelande.
Talan väcktes i Uppsala tingsrätt
Refvelsta Godsförvaltnings AB väckte talan i domstol och hävdade (genom avtal med greven) äganderätt till stenen, som enligt bolaget utgör fast egendom. Bolaget menade att äganderätten till en nyss fallen meteorit tillkommer ägaren av den fastighet där meteoriten fallit – i vart fall om den fallna meteoriten har ett värde som inte är helt obetydligt. Då den aktuella meteoriten med stor sannolikhet skulle inbringa några hundra tusen kronor om den såldes internationellt står det klart att äganderätten tillfallit greven, och sedan överlåtits till bolaget.
Meteoritjägarna menade å sin sida att en nyss fallen meteorit inte blir en del av den fasta egendom den faller på. En nyss fallen meteorit är att betrakta som lös egendom och äganderätten tillkommer upphittaren. Oavsett om den blir en del av den fastighet den faller på eller inte, följer det av allemansrätten att den får tas med av upphittaren. I vart fall har greven, genom att låta dem leta på fastigheten, gett samtycke till att de fick ta med sig meteoriten om de hittade den.
Fast eller lös egendom?
Tingsrätten konstaterar att det inte finns någon särskild lagstiftning beträffande meteoriter. Varken minerallagen, hittegodslagen eller lagen om fornfynd kan tillämpas, och inte heller i övrigt finns det något rättsområde som det framstår som naturligt att hämta vägledning från. Frågan löses därför genom en tillämpning av allmänna civilrättsliga grundsatser om äganderätt och besittning.
Då parterna är av skilda uppfattningar huruvida meteoriten utgör fast eller lös egendom inleder domstolen med denna fråga.
Enligt definitionen i jordabalken är fast egendom jord. Detta inkluderar alla delar av jordytan, men också vad som finns därunder – exempelvis trädets rötter. Sådant som är naturligt förekommande och har en varaktig förening med jorden.
Meteoriten består av järn. Järn förekommer naturligt förekommer i jordytan och bör i sin vanliga form kunna täckas in i begreppet jord. Detta innebär dock inte att allt järn som kommer i kontakt med jordytan omedelbart ska ses som en del av den, menar domstolen.
Meteoriten har kommit från rymden och hade befunnit sig på jordytan i ca fyra veckor innan den hittades. Den kan inte sägas ha fått någon förening med jordytan, och definitivt ingen varaktig sådan. Stenen har landat på fastigheten av en slump och det hör till sakens natur att den skulle avlägsnas från fastigheten så snart den hittats. Mot denna bakgrund bedöms meteoriten inte utgöra fast egendom - och det som inte är fast egendom är lös egendom.
Naturprodukt eller inte?
Tingsrätten går sedan vidare till att pröva om meteoriten är en sådan naturprodukt som kan tillhöra fastighetsägaren. Enligt allemansrätten får var och en tillägna sig naturprodukter som exempelvis svamp och bär. Om man plockar en sådan produkt blir man dess ägare genom s.k. ockupation. Denna rätt begränsas i huvudsak genom straffbestämmelsen om åverkan, som bland annat straffbelägger tagandet av växande träd eller träd som fällts av vinden, och ris, grenar, näver, bark eller nötter från växande träd.
”Meteoriter omfattas av naturliga skäl inte uttryckligen av straffbestämmelsen.” anför domstolen, som vidare konstaterar att syftet med nämnda begränsning är att särreglera tillgrepp av egendom som har ett naturligt samband med fastigheten.
Bedömningen blir att meteoriten inte är någon naturprodukt, och att den inte omfattas av vare sig straffbestämmelsen eller allemansrätten. Inte heller har den något egentligt samband med fastigheten och kan inte sägas vara en del av den. Mot bakgrund av att meteoriten inte är någon naturprodukt kan bolaget inte grunda ett äganderättsanspråk på denna grund.
I grevens besittning?
Egendom som inte ägs av någon blir, genom ockupation, upphittarens egendom när den kommer i dennes besittning. "Finders, keepers", helt enkelt. Det hela kokar därför ner till frågan om meteoriten kommit i bolagets besittning.
Om borttappad egendom hittas i skogen är inte egendomen i fastighetsägarens besittning, förklarar domstolen. Det gäller även om fastighetsägaren skulle leta efter egendomen.
Varken bolaget eller greven har placerat meteoriten på fastigheten och ingen av dem har heller känt till att meteoriten funnits på fastigheten och i så fall var. Endast förhoppningen att en meteorit fallit på en fastighet man äger eller är inte tillräckligt för att uppfylla kraven för ett besittningstagande.
Bolagets talan om bättre rätt till meteoriten avslås därför.