Sedan 2012 har socialnämnden enligt 6 kap. 13 a § föräldrabalken (FB) möjlighet att inskränka vårdnadshavares bestämmanderätt vad gäller vissa insatser som rör barnet. Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) tydliggjorde under 2015 vad som krävs för att undantagsregeln ska kunna tillämpas, och för några veckor sedan kom en dom rörande samma familj, som visar att ett felaktigt beslut kan innebära ett ingrepp i vårdnadshavarens privat- och familjeliv, och därmed vara skadeståndsgrundande. Frågan är nu i vilken utsträckning socialnämnden kan använda sig av den bestämmelse som kom 2012.
-Det kan nu tolkas som att domen från hovrätten bekräftar huvudregeln än mer – och kanske skapar det större tveksamhet att tillämpa bestämmelsen, säger Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet.
Enligt 6 kap. 11 § FB har vårdnadshavaren rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Om barnet har två vårdnadshavare ska detta gälla dem tillsammans. Utgångspunkten i svensk rätt är alltså att vårdnadshavarna är mest lämpade att fatta beslut som rör barnet. I vissa fall ges dock socialnämnden befogenheter att genomdriva insatser för barnet i strid mot den ena vårdnadshavarens vilja.
I 6 kap. 13 a § FB, som infördes 2012, regleras socialnämndens möjlighet att lämna medgivande till bl.a. psykiatrisk eller psykologisk utredning eller behandling som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (HSL) i de fall endast en av vårdnadshavaren samtycker till åtgärden. Bestämmelsen utgör en inskränkning av vårdnadshavarens bestämmanderätt och innebär att nämnden kan besluta om vissa åtgärder om barnets bästa kräver det. Vårdnadshavarens invändningar mot insatsen ska dock alltid tas på allvar.
-Bestämmelsen infördes som en reaktion på vårdnadshavare som hade subjektiva och osakliga anledningar till att inte samtycka till nödvändig vård för barnet, och att socialnämnden i dessa fall inte kunde göra något, säger Tomas Törnqvist, socionom med 30 års erfarenhet inom individ- och familjeomsorgen.
HFD 2015 ref. 5
Tillämpningen av bestämmelsen har prövats av HFD vid ett tillfälle. Härmed tydliggjordes de krav på utredning som gäller för att nämnden ska kunna fatta beslut i frågan.
Pojken i målet, som hade en förvärvad hjärnskada, fick efter utredning diagnosen ADHD och rekommenderades att pröva behandling med centralstimulerande läkemedel, Concerta. Efter att medicineringen påbörjats noterade pappan vissa negativa biverkningar hos pojken och på hans begäran avbröts behandlingen för att utvärderas. Mamman, som ansåg att medicinen hade god effekt för barnet, ansökte därefter om medgivande till fortsatt medicinering utan pappans samtycke. Socialnämnden beslutade att medge fortsatt läkemedelsbehandling.
HFD fann att nämnden inte haft ett tillräckligt underlag för att kunna konstatera att ett medgivande till fortsatt läkemedelsbehandling var nödvändigt för barnets bästa. Det fanns ingen utredning som visade att pojken haft ett påtagligt och tydligt behov av att återuppta den ordinerade medicineringen, varför det inte förelåg förutsättningar för ett medgivande enligt 6 kap. 13 a § FB. Tomas Törnqvist framför att den praktiska tillämpningen av bestämmelsen ändrats sedan domen kom.
-Innan HFD:s dom kom rörde dessa ärenden ofta behandlingar på Bup som avsåg medicinering för neuropsykiatriska tillstånd som ADHD. Den allmänna uppfattningen var då att man kunde luta sig enbart mot ett Bup-intyg för att kunna genomföra ett 6:13 a- beslut och det sågs som en möjlighet att snabbt få igång insatser för barn när vårdnadshavare inte var överrens. Vi var nog inte riktigt hemma på i vilka situationer bestämmelsen var tillämplig eller i vilken utsträckning alla omständigheter, till exempel att en vårdnadshavare inte samtyckte till vård och behandling, skulle vara utredda, säger Tomas Törnqvist.
-HFD:s dom är tydlig vad gäller den utredningsskyldighet nämnden har – det ska finnas ett påtagligt behov av den aktuella behandlingen. Bedömningen liknar till viss del den som görs i LVU-situationer – det får inte vara fråga om något hypotetiskt tänkande eller antagande, säger Tomas Törnqvist.
Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet, framför att det saknas forskning på hur bestämmelsen i föräldrabalken tillämpas – om den överhuvudtaget används - och att HFD:s dom visar att det ställs höga krav på det beslutsunderlag som krävs för socialnämndens beslut.
-Det måste såklart finnas något substantiellt och sakligt som talar för att insatsen är för barnets bästa. HFD menar att det ska finnas ett påtagligt och tydligt behov – det kan tyckas vara ett ganska strängt krav.
-Bestämmelsen tillkom för att tillförsäkra barn nödvändiga insatser och är ett undantag från 6 kap. 13 § FB som stadgar att beslut om barn fattas gemensamt av dem som har vårdnaden om ett barn. Jag tror att det kan vara så att bestämmelsen på ett sätt betonar, och i viss mån förstärker huvudregeln. Möjligen har bestämmelsen därmed fått en kontraproduktiv effekt? Det lagstiftaren var ute efter kanske inte har realiserats, säger hon.
Pappan fick skadestånd i hovrätten
Efter att domen fallit lämnade pappan in en stämningsansökan till Uddevalla tingsrätt och yrkade skadestånd av kommunen. Han menade att beslutet om behandling utgjort ett ingrepp i hans rätt till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen (EKMR). Tingsrätten ansåg att pappan inte visat att beslutet inneburit en kränkning av hans rättigheter enligt artikeln samt att han genom möjligheten att i tre instanser överklaga beslutet fått tillräcklig gottgörelse.
Hovrätten för Västra Sverige (T 5605-19) ansåg att det fanns påtagliga brister i utredningen som låg till grund för beslutet och att kommunens tolkning och tillämpning av bestämmelsen starkt kunde ifrågasättas. Ingreppet bedömdes därför inte ha varit nödvändigt och innebar en kränkning av pappans rättigheter enligt artikel 8 i EKMR. Även om beslutet upphävdes av HFD och pappan därmed fick viss upprättelse fann hovrätten att han skulle tillerkännas skadestånd om 10 000 kr.
-HFD anser att det inte fanns ett tillräckligt underlag för socialnämnden att fatta ett sådant här beslut – det är intressant att den bedömningen får en sådan stor betydelse i skadeståndsmålet, säger Pernilla Leviner.
-Det kan nu tolkas som att domen från hovrätten bekräftar huvudregeln än mer – och kanske skapar det större tveksamhet att tillämpa bestämmelsen, säger hon.
Förslag på komplettering av bestämmelsen
Förutom behandlingar av psykiatrisk art kan socialnämnden ge medgivande till behandlingar enligt socialtjänstlagen i öppna former – däremot omfattas inte placeringar utanför hemmet.
Det lades nyligen fram ett förslag på att 6 kap. 13 a §-bestämmelsen ska kompletteras på så sätt att socialnämnden framöver även ska kunna besluta om att ett barn får placeras i skyddat boende när endast en av vårdnadshavarna samtycker till insatsen (Ds 2020:16). Nämnden ska även kunna besluta om val eller byte av skolenhet med anledning av att barnet placeras i ett skyddat boende.
Flera remissinstanser har varit kritiska mot förslaget. Justitieombudsmannen (JO) framför bl.a. att beslutet innebär en väsentlig inskränkning i vårdnadshavarens rättigheter. Pernilla Leviner, som yttrat sig över förslaget, ställer sig frågan om en sådan bestämmelse kommer få önskad effekt.
-Förslagen är inte svåra att sympatisera med – man vill formalisera insatsen så att det blir fråga om en insats riktad mot just barnet. Men det kanske kan få effekten att kvinnor inte kommer söka sig till skyddade boenden om socialnämnderna är tveksamma att fatta dessa beslut, säger hon.