Straffprocessen handlar om att fastställa samhällets reaktion på en brottslig gärning. En viktig del i det är att tänkbara brottsrubriceringar klargörs inom ramen för den materiella processledningen. Att då reducera frågan om materiell processledning till att handla om vem som gynnas av den, målsäganden eller den åtalade, leder fel menar kammaråklagare Daniel Larson, senior åklagare på Ekobrottsmyndigheten, apropå att hovrätten inte dömde den åtalade i den kontroversiella snippamålet för ett annat brott än det åklagaren yrkat på.
Artikeln har tidigare publicerats inom ramen för ROA, som är en tilläggstjänst till Norstedts Juridiks rättsdatabas JUNO. ROA innehåller såväl videoklipp som analyser gällande aktuella rättshändelser inom olika rättsområden.
I februari meddelade Hovrätten för Västra Sverige en sällsynt omdiskuterad dom – den s.k. snippadomen (B 6074-22). RÅ har överklagat domen till HD och begärt att målet ska lämnas åter till hovrätten för fortsatt handläggning då hovrätten gjort sig skyldig till grova rättegångsfel, bl.a. genom att inte genom materiell processledning ta upp frågan om alternativa rubriceringar som omfattas av gärningsbeskrivningen.
Rättsfrågan som jag avser att analysera i det följande är om domstolen kan döma för andra brottsrubriceringar än de som framförts. Vidare lämnar jag några kommentarer om materiell processledning.
Det förekommer att domstolar kommer fram till att åtal ska ogillas och lägger till en passus om att något annat brott har inte åklagaren yrkat ansvar för, med den uppenbara betydelsen att domstolen sett möjlighet att döma för annat brott men funnit sig förhindrade att pröva detta. Resultatet av detta kan bli att domstolar friar tilltalade som bedöms ha begått brott.
Åklagaren yrkade inte ansvar
Åklagaren hade i den så kallade snippadomen åtalat för våldtäkt mot barn med en gärningsbeskrivning som omfattade att den åtalade bl.a. haft ett finger i hennes snippa och därmed utfört en sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar varit jämförlig med samlag. Hovrätten fann handlandet bevisat. Hovrätten frikände dock då det inte bedömdes styrkt att den sexuella handlingen var jämförlig med samlag. Hovrätten lade sedan till ”Åklagaren har inte yrkat ansvar för något annat brott”. Diskussionen om innebörden av ordet "snippa" som rasat lämnar jag därhän, då det mer är fråga om bevisvärdering och domskälens utformning än en rättsfråga.
När det gäller sexuella handlingar som anses jämförliga med samlag är penetration med finger av en flickas underliv en sexuell handling som anses jämförlig med samlag. Om den sexuella handlingen inte anses vara jämförlig med samlag bestraffas gärningen som sexuellt övergrepp mot barn. Det är uppenbart att hovrätten ansett att den tilltalade begått sexuellt övergrepp mot barn. Hovrätten dömer dock inte för detta eftersom åklagaren inte yrkat ansvar för brottet ifråga. Det ska därvid noteras att RÅ inför HD yrkat ansvar för i andra hand grovt sexuellt övergrepp mot barn.
Åklagaren i målet synes ha haft uppfattningen att hovrätten kunde döma för sexuellt övergrepp mot barn då det omfattades av gärningsbeskrivningen eller i annat fall att hovrätten borde ha lyft frågan rörande andra i gärningsbeskrivningen invävda brott. Även överåklagaren, som hos RÅ begärde att domen skulle överklagas, har i sitt yttrande gett uttryck för att sexuellt övergrepp mot barn täcks av gärningsbeskrivningen som hovrätten haft att pröva och, som det får förstås, menat att hovrätten i vart fall borde dömt för detta brott.
Frågan är då om domstolen kan döma för annan brottsrubricering än åklagaren uttryckligen yrkat ansvar för. Domstolen är enligt 30 kap 3 § rättegångsbalken inte bunden av yrkandet gällande brottsrubriceringen och kan därmed komma fram till att det rör sig om ett annat brott än det som åklagaren har angett i sitt åtal. 30 kap tar sikte på domstolens dom och vad den får omfatta. Domstolen har dock andra krav på sig som aktualiseras i en sådan här situation.
Rätt till försvar mot brottsrubricering
Europakonventionen gäller som lag i Sverige och i dess artikel 6 stadgas rätten till en rättvis rättegång. Det är Europadomstolens praxis som utgör vägledning för vad som ska anses ingå i kravet på rättvis rättegång. Grundprinciper i tolkningen av begreppet rättvis rättegång är bl.a. att förfarandet ska vara förutsebart, den misstänkte ska underrättas om innebörden och grunden för anklagelsen samt ha rätt att bedriva ett effektivt försvar mot anklagelsen. Detta innebär att domen inte ska komma som en överraskning, utan den tilltalade ska ha haft möjlighet att bemöta de omständigheter som ligger till grund för domen.
Europadomstolen har i olika domar pekat på att den misstänkte inte bara har rätt att försvara sig mot gärningen, utan även den rättsliga beteckningen. Det kan vara en kränkning av rätten till en rättvis rättegång att döma en åtalad för en brottsrubricering som denne inte haft möjlighet att försvara sig mot. HD har befäst detta genom att uttala att det inte är möjligt att döma den tilltalade enligt en viss straffbestämmelse, utan att denne i förväg har fått reda på att bestämmelsen skulle kunna bli tillämplig och har fått möjlighet att anpassa sitt försvar (se NJA 2011 s. 611 p. 17 och NJA 2015 s. 405, p 15). Regeringen har även i Ds 2013:18 bedömt att svensk rätt redan levde upp till EU-direktiv om att medlemsstaterna ska se till att utförlig information om anklagelsen, inbegripet brottets art och brottsrubriceringen tillhandahålls samt att den tilltalade informeras om alla ändringar i den informationen (Europaparlamentets och Rådets direktiv 2012/13/EU, art 6.3 och 6.4).
Det uppställs inga formkrav kring hur den tilltalade ska få reda på hur den gärning som åtalet avser kan kategoriseras rättsligt. HD har uttalat att information inte nödvändigtvis behöver ges i gärningsbeskrivningen eller i anslutning till denna. Det kan räcka att upplysningen lämnas till den tilltalade under huvudförhandlingen. En förutsättning är dock att informationen har lämnats på sådant sätt att den tilltalade har fått möjlighet att anpassa sitt försvar (NJA 2015 s. 405, p 16).
Tydlighet saknades kring alternativ brottsrubricering
Den begränsning av 30 kap 3 § som Europakonventionen medfört framstår som rimlig ur ett rättssäkerhetsperspektiv, särskilt vid prövning i överrätt där den tilltalade normalt inte kan få sin sak prövad på nytt. Den tilltalade har ett berättigat intresse att lägga fram bevisning eller anföra motskäl i en så central fråga som rubriceringen och kan knappast förväntas ha beredskap att försvara sig mot andra brott än de som tagits upp, antingen i samband med åtalet eller vid senare justering eller på annat formlöst sätt framfört under processen. Brottsrubriceringen är tätt förbunden med tillämpligt lagrum som genom straffrättens legalitet tveklöst utgör grunden för anklagelsen om brott (jfr Europakonventionen artikel 6.3 a).
Det krävs inte att åklagaren yrkat ansvar för brottet, utan det räcker att brottsrubriceringen kommit upp under processen på ett tillräckligt tydligt sätt. Att domstolen, målsäganden eller den tilltalades egen försvarare lyfter möjligheten till annan brottsrubricering torde därmed vara tillräckligt (jfr. NJA 2004 s. 757).
Applicerat på den s.k. snippadomen menar jag att hovrätten inte kunde döma den tilltalade för sexuellt övergrepp mot barn som är ett annat brott än våldtäkt mot barn, trots brottens likheter och att gärningen omfattades av gärningsbeskrivningen.
Utifrån tillgänglig information har inte den brottsrubriceringen kommit fram på ett tillräckligt tydligt sätt under processen. Det framgick inte av åklagarens åtalsrubricering och hovrättens ordförande har i sitt yttrande till HD angett att åklagaren uteslutande argumenterade för våldtäkt mot barn i sitt slutanförande. Varken i överåklagarens eller RÅ:s överklagande har det gjorts gällande att sexuellt övergrepp mot barn uttryckligen lyfts under processen som ett alternativt.
Snippadomen och materiell processledning
Frågan som av större vägledande intresse är om hovrätten borde ha utövat materiell processledning för att klargöra vilka brott gärningsbeskrivningen skulle kunna omfatta. Det är en intressant fråga med svåra intresseavvägningar och jag hoppas och tror att HD kommer meddela prövningstillstånd. Ett klargörande om domstolens ansvar för materiell processledning i fråga om brottsrubriceringen skulle ha betydelse för rättstillämpningen och enskildas rättigheter.
Det är inte oväsentligt att målsäganden med enskilt anspråk också har rätt till en rättvis rättegång och att såväl domstolen som åklagaren svarar för att tillgodose detta. Staten kan också bli skadeståndsskyldig gentemot flickan om domen vinner laga kraft, då staten inte gjort tillräckligt för att skydda hennes respekt för privatliv och integritet, alltså att Sverige inte levt upp till sina positiva förpliktelser enligt artikel 8 i Europakonventionen. (jfr. Söderman mot Sverige).
Frågor om materiell processledning överlämnas i stor utsträckning till rättstillämpningen och det hänvisas till att hänsyn får tas till den enskilda situationen och det enskilda målets karaktär (se NJA 2017 s. 1086, p 12). Några tydliga uttalanden från HD finns inte och olika domares processledning spretar betänkligt. Det verkar finnas en rädsla att processleda på ett sätt som skulle kunna bli till nackdel för den tilltalade.
Frågan om processledning torde dock inte handla om vem som kan gynnas eller missgynnas, utan att klarlägga parternas talan och ge parterna möjlighet att besvara och bemöta de alternativa tolkningar och otydligheter som en gärningsbeskrivning kan aktualisera. Handlar det om vem som gynnas och risken att domstolen uppfattas som partisk borde en utebliven materiell processledning som i snippafallet – som de facto missgynnar målsäganden – också skapa samma rädsla hos domstolen att framstå som partisk.
Oavsett de rättsliga frågeställningarna framstår det som svårsmält att en person som hovrätten synes bedömt ha utsatt en liten flicka för ett sexuellt övergrepp, går fri från ansvar och att flickan därmed varken får skadestånd eller upprättelse. Straffprocessen har framför allt till syfte att fastställa den reaktion som ska följa från samhällets sida på det handlande som den tilltalade har utfört – själva gärningen är föremålet för processen (se NJA II 1943 s. 392).
Detta borde domstolarna värna oavsett om målsäganden eller åklagaren har en viss syn i frågan om brottsrubricering. Detta kan ske opartiskt och rättssäkert om tänkbara brottsrubriceringar lyfts i klargörande syfte inom ramen för den materiella processledningen.