Macchiarini döms för vållande till kroppsskada

Paolo Macchiarini anställdes som gästforskare vid Karolinska universitetssjukhuset år 2010, och fick senare samma år en tjänst som överläkare och kirurg. Mellan 2011 och 2012 utförde han tre uppmärksammade operationer vid sjukhuset som när det begav sig beskrevs som banbrytande – syntetiska luftstrupar preparerades med benmärgsceller och opererades in i patienter som led av sjukdomar i luftvägarna.

Samtliga patienter avled senare, och år 2013 stoppades Macchiarini från att utföra ytterligare operationer vid Karolinska.

De kommande åren blev turbulenta. Han fälldes för oredlighet i forskning och fick samtliga bidragsutbetalningar stoppade av Vetenskapsrådet. Senare avskedades han från KI. Hans forskning och metoder granskades av flera medier och 2016 delgavs han misstanke om vållande till annans död. Förundersökningen lades dock ner året därpå.

2018 meddelades att förundersökningarna ska återupptas, och i september 2020 åtalades Macchiarini för tre fall av grov misshandel.

I stämningsansökan anförde åklagarna att ingreppen skedde ”helt i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet”. De tre patienterna fick svåra skador av operationerna och led mycket svårt innan de dog, menade åklagarna.

Den 27 april 2022 – ett decennium efter att ingreppen utfördes – inleddes huvudförhandlingen mot kirurgen i Solna tingsrätt. Den pågick i 13 dagar.

– De ingrepp Paolo Macchiarini gjort påstår vi har varit rena experiment på människor, sa åklagaren Jim Westerberg på förhandlingens första dag.

Borde ha avstått från det tredje ingreppet

Nu har tingsrättens dom fallit. Paolo Macchiarini döms för vållande till kroppsskada, grovt brott, i ett fall. Tingsrätten bedömer att ingreppen inte stod i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Tingsrätten anser det vidare vara ställt utom rimligt tvivel att alla tre har drabbats av svåra kroppsskador efter ingreppen och att skadorna för i vart fall två av dem har lett till ett långvarigt lidande. Dessa skador bedöms ha orsakats av transplantationerna. 

Men med hänsyn till patienternas tillstånd bedömer tingsrätten trots detta att ingreppen var försvarliga på de två första patienterna och att Macchiarini därför ska gå fri från ansvar i dessa fall. Detta eftersom han handlade i nöd i straffrättslig mening, menar tingsrätten. I sin bedömning beaktar tingsrätten bland annat att patienterna "utan behandling skulle ha avlidit inom en inte alltför lång tidsrymd".

Tingsrätten bedömer dock att erfarenheterna från de första ingreppen var sådana att han borde ha avstått från att genomföra ingreppet på den tredje patienten.

– Nyttan som behandlingsmetoden kunde förväntas medföra stod helt enkelt inte i proportion till de risker som ingreppet var förenat med, säger juristdomarna i målet, Ewa Lindbäck och Björn Skånsberg i ett pressmeddelande.

Var medvetet oaktsam – döms i ett fall

Även om han enligt tingsrätten insett riskerna med ingreppet som han nu döms för har inget framkommit som talar för att han var likgiltig inför att ingreppet skulle leda till svåra kroppsskador och ett långvarigt, svårt lidande. Domstolen anför bland annat att "åklagarna inte har pekat på några omständigheter över huvud taget som skulle kunna leda till bedömningen att Paolo Macchiarini var likgiltig inför att [patienten] skulle komma att skadas och lida. Tingsrätten vill här påminna om att en medvetenhet om att en risk för en effekt föreligger inte är detsamma som en likgiltighet inför att effekten faktiskt inträffar."

Däremot bedöms Macchiarini ha "tagit en otillåten risk och oaktsamheten har lett till att [patienten] har tillfogats svåra kroppsskador, vilka i sin tur har lett till ett långvarigt och svårt lidande." Oaktsamheten bedöms ha varit medveten.

Mot denna bakgrund döms han inte för uppsåtligt misshandelsbrott, utan för det oaktsamma brottet vållande till kroppskada – åklagarnas andrahandsyrkande. Med hänsyn till omständigheterna är brottet att bedöma som grovt.

Även om straffvärdet bedöms vara förhålladevis högt överstiger det enligt tingsrätten inte ett års fängelse, varför straffvärdet i sig inte anses föranleda fängelsestraff. Då det inte föreligger några andra omständigheter som talar för fängelse bestäms påvöljden till villkorlig dom.