Fallet om Lilla hjärtat skakade om Sverige. Den utredning som initierades i svallvågorna av den treåriga flickans död presenterade nyligen förslag på lagändringar som ska säkerställa att tragedin inte upprepas. Utredaren föreslår bl.a. att tvångsvård om barn inte ska upphöra förrän de omständigheter som föranledde vården har förändrats på ett ”varaktigt och genomgripande sätt”. Frågan är om det är tillräckligt.
- Det rör sig egentligen om ett förstärkande av vad som redan gäller i praxis, säger Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet.
Det var för drygt ett år sedan som den treåriga flickan, kallad Lilla hjärtat, hittades död hemma hos sina biologiska föräldrar i Norrköping. Detta tio månader efter att kammarrätten beslutat att vården enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) om henne skulle upphöra och att hon skulle lämna det familjehem som hon bott i sedan hon bara var några veckor gammal.
Fallet skakade om hela landet och föranledde stor debatt om hur tryggheten för omhändertagna barn kan tillgodoses. I april förra året uppdrog regeringen åt en särskild utredare, Charlotte Lönnheim, att bl.a. utreda hur principen om barnets bästa kan stärkas vid bedömningen av om vård enligt LVU ska upphöra.
Idag gäller enligt 21 § LVU att socialnämnden ska besluta att vården ska upphöra när den inte längre behövs. Prövningen görs alltså utifrån de omständigheter som föranledde vården – och inte barnets behov och vilja. Om en hemtagning av barnet skulle medföra en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas finns dock möjlighet att ansöka om flyttningsförbud – en temporär åtgärd som möjliggör en successiv återflytt till ursprungsfamiljen. Vidare ska socialnämnden efter att barnet varit placerat i samma familjehem under tre år överväga vårdnadsöverflyttning.
Den 10 mars presenterade utredaren sina förslag på lagändringar för socialminister Lena Hallengren (Ds 2021:7).
- Alla förslag syftar var för sig till att stärka principen om barnets bästa och till att säkerställa trygghet, säkerhet och stabilitet för placerade barn”, sade utredaren Charlotte Lönnheim vid presskonferensen.
”Lagstiftar utifrån ett speciellt haveri”
Utredaren föreslår bl.a. att socialnämnden inte får besluta att vården ska upphöra förrän de omständigheter som föranledde vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. Vidare föreslås en skyldighet för socialnämnden att överväga ett flyttningsförbud i samband med att frågan om upphörande av vård prövas. Skyldigheten att överväga om vårdnadsöverflyttning ska vidare infalla efter att barnet varit placerat i samma familjehem i två år, istället för tre år som gäller idag. Det införs också en tydligare skyldighet att följa upp situationen för barn som flyttar hem till sina biologiska föräldrar efter att ha varit placerade.
Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet, ser positivt på förslagen i sig. Men hon ser en risk i att man vid lagstiftningsarbetet utgår från ett specifikt fall, och därmed hackar i olika bestämmelser istället för att se över hela systemet.
- Syftet med förslagen är att det ska krävas mer för att barn ska kunna flytta hem – att det ska vara tryggt för barnet. Man kan dock fråga sig om lagstiftningen är ett resultat av noggrann utredning av vad problemen utgörs av och vad som är den bästa lösningen.
- Man lagstiftar nu utifrån ett speciellt haveri, och de ändringar man förespråkar är inte dåliga, men de bör grundas på en gedigen analys och ses i sin helhet, säger Pernilla Leviner.
Av den aktuella utredningen framgår att kammarrätterna i olika avgöranden redan kommit fram till att både de förhållanden som motiverade vården, liksom barnets vårdbehov, ska ha upphört för att vården ska kunna upphöra, samt att förändringarna behöver vara av varaktig och genomgripande karaktär. Pernilla Leviner menar att förslaget om krav på förändring i princip innebär en kodifiering av praxis.
- Jag uppfattar att praxis varit att kammarrätter, för att känna sig trygga, har prövat om förändringen är genomgripande och varaktiga. Kammarrätterna har alltså sedan tidigare laborerat med dessa begrepp, så det rör sig egentligen om ett förstärkande av vad som redan gäller i praxis.
- Ändringen tydliggör att man måste vara säker på att det inte längre finns någon risk för brister i omsorgen eller liknande.
Barnets bästa som självständigt rekvisit
Under 2015 kom en utredning som föreslog att barnets bästa explicit skulle föras in i bestämmelsen om upphörande av vård och därmed prövas som ett självständigt rekvisit (SOU 2015:71). Vid bedömningen skulle det enligt förslaget fästas särskilt avseende vid barnets inställning, om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familjehemmet, barnets umgänge och relation till vårdnadshavarna, och om barnet har en nära relation till familjehemsföräldrarna och en god förankring i sin sociala miljö. Utredningen medförde aldrig några lagändringar.
Charlotte Lönnheims uppdrag under föregående år bestod bl.a. i att se över förevarande slutbetänkande och överväga om det ur ett barnrättsperspektiv är rimligt att vårdens upphörande endast relateras till det ursprungliga vårdbehovet. Vid presskonferensen den 10 mars framförde hon att förslaget från 2015 kan ifrågasättas ur ett rättssäkerhetsperspektiv, samt att det är tveksamt om ett sådan lagändring skulle vara förenlig med Europakonventionen (EKMR), eftersom tvångsvård ska betraktas som en tillfällig åtgärd som ska avbrytas så snart omständigheterna medger det.
Pernilla Leviner är inte säker på att en sådan ordning som förespråkades 2015 skulle vara i strid med EKMR, men instämmer i att det är svårt att i befintlig tvångslagstiftning införa barnets bästa som ett självständigt rekvisit.
- Jag har en viss förståelse för den lösning man valt. Att införa barnets bästa som självständigt rekvisit kan sägas vara problematiskt utifrån strukturen som LVU följer, då den utgör en undantagslag i förhållande till socialtjänstlagen, och utgångspunkten är att tvång ska användas så kort tid som möjligt.
- Men, man kan tycka att det är märkligt att den lag som ska skydda barn accepterar att barn kan ta skada av att vården upphör. Det man menar då är att man måste använda sig av andra mekanismer för att tillgodose barns behov, säger Pernilla Leviner.
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har i sin praxis haft ett liknande förhållningssätt till de regler som berör frågan om hemtagning av tvångsomhändertagna barn. I HFD 2012 ref 35 framförde domstolen att den risk för skada som en separation från ett familjehem kan medföra inte ska vägas in i bedömningen av om vård enligt LVU ska upphöra. Domstolen framförde att socialnämnden genom möjligheten till flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning tillhandahållits flera instrument för att tillgodose barnets behov och att det finns en klar gräns mellan de rekvisit som krävs för vård och de som ligger till grund för dessa åtgärder.
Även om Pernilla Leviner ser att förslagen på lagändringar öppnar upp för en ändring av praxis, menar hon att nämnda uttalanden av HFD står fast.
-Det kommer nog ske en ändring av praxis; bara uppmärksamheten i det här fallet kan påverka domstolarnas bedömning. Men det HFD sagt - att man vid bedömningen av om vård ska upphöra inte får lägga avgörande vikt vid att det skulle vara skadligt för barnet att flytta - förändras inte av det nya rekvisitet om ”varaktigt och genomgripande”.
Förslagen är nu ute på remiss. Sista dag för att svara på remissen är den 11 juni.