Krigsbrott och en hymn om fred – Hans Corell i rättsstatens tjänst

Rysslands pågående invasion av Ukraina lämnar ingen oberörd. Som FN:s rättschef under 10 år lärde Hans Corell känna Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, som då var FN-ambassadör: "Han var tuff naturligtvis, men alltid konstruktiv och analytisk. Jag är utomordentligt besviken". Under åren i FN:s tjänst tvingades han hantera omtumlande händelser. Som efterdyningarna av folkmordet i Rwanda och när han reste till Bagdad med Kofi Annan för förhandlingar med Saddam Hussein. Tiden som krigsförbrytarrapportör i Jugoslavien ledde till idén om att upprätta Jugoslavientribunalen, där många förövare tvingats möta rättvisan. Som 22-åring närvarade han vid Dag Hammarskjölds begravning, och 50 år senare var han själv med i den juristkommission som granskade de mystiska omständigheterna kring hans död. I podden Juridikens värld berättar Hans Corell om ett dramatiskt yrkesliv där rättsstatens principer alltid kommit i första rummet och om den egenkomponerade säckpipehymn han en gång gav till Kofi Annan.

Morfar hade varit sjökapten och tjänstgjorde som förste styrman ombord på ett ångfartyg som den 13 juni 1918 torpederades av en tysk ubåt på Nordsjön. Tragedin var ett faktum. Trots detta uppmuntrade familjen den 17-årige prästsonen Hans Corell att knyta an till släkthistorien och gå till sjöss. Till skillnad från sin morfar slapp han krigets elände, åtminstone i unga år, och som salongsuppassare och jungman på olika fartyg öppnade sig världen för honom; en av resorna gick från Antwerpen till Sydamerika, via Venezuela, Colombia, Ecuador, Peru och Chile. Associationerna leder till Evert Taubes sjömansromantik – en tanke som visar sig ligga rätt nära verkligheten; Gösta Taube, bror till Evert, var nämligen kapten på det fartyg som den unge Hans Corell mönstrade ombord på för sista gången. 

– Det här med sjön gjorde ett djupt intryck på mig, jag är väldigt glad att jag har den här erfarenheten. Den har varit till stor nytta, inte minst när jag som FN:s rättschef bland annat hade som ansvar att leda havsrättsenheten. Havsrättskonventionen gäller ju i haven som täcker 70 procent av jordens yta, konstaterar han.

I Uppsala läste han juridik, var med i blåsorkesten Hornboskapen och träffade sin blivande hustru Inger. En sorglös tid. Men nyheten om Dag Hammarskjölds död 1961, en kort tid innan examen, väckte djup förstämning hos honom och vännerna. Juristexamen klarades dock som planerat. Vid Norra och Södra Vedbo domsagas häradsrätt, ett namn som antyder att viss tid har förflutit, fullgjordes notarietjänstgöringen. Den gjorde intryck på honom.

– Av särskild betydelse var att se med vilket allvar de äldre domarna fullgjorde sin dagliga gärning. Det är oerhört viktigt, och som domare har man ett alldeles särskilt ansvar för rättsstaten. Det har varit som en ryggmärg för mig genom livet, inte minst under tjänstgöringen i FN.

Rättschef på UD och krigsförbrytarrapportör

År 1984, efter att ha varit både domare och rättschef på Justitiedepartementet, tog han plats i Arvfurstens palats efter att ha utsetts till rättschef på Utrikesdepartementet.

– Jag representerade Sverige i det juridiska utskottet i FN:s generalförsamling och fick vara med i och ibland leda internationella förhandlingar. Det var en oerhört intressant erfarenhet.

Kalla kriget var som allra kallast. USA med president Reagan i spetsen ökade tempot i den militära kapprustningen mot Sovjetunionen medan Sverige gjorde sitt bästa för att balansera på neutralitetens rand i stormaktspelets skugga. Det är lätt att föreställa sig att det fanns en och annan spänning att hantera för en rättschef.

– Ja, men samtidigt var det en positiv utveckling. Särskilt minns jag när vi skulle förhandla om gränsdragningen i Östersjön. Vi hade den s.k. vita zonen mellan Gotland och de baltiska staterna, som tillhörde Sovjetunionen. Då gjorde man en politisk överenskommelse om att den här zonen skulle delas, 25 procent till Sovjetunionen och 75 procent till Sverige. Då blev det min uppgift att förhandla fram det avtalet med Sovjetunionen.

– Många förhandlingar fungerade faktiskt väl även under kalla krigets tid.

Det som gjorde störst känslomässigt intryck på honom var erfarenheterna som följde av när han 1992, tillsammans med två medrapportörer, utsågs till krigsförbrytarrapportör för Bosnien Hercegovina och Kroatien under det krig som då pågick. Rapportörerna såg förödelsen på plats och samlade ihop så mycket information de kunde. På en saklig juristprosa sattes krigets ohyggligheter sedan på pränt för såväl evigheten som den jordiska rättvisan. På ett högst konkret sätt. De tre rapportörerna var nämligen arkitekterna bakom förslaget till den Europeiska Säkerhetskonferensen (ESK) om att inrätta en internationell brottmålsdomstol för f.d. Jugoslavien. Förslaget vidarebefordrades till FN, där säkerhetsrådet efter ett par veckor inrättade Jugoslavientribunalen. Tribunalen har haft en enorm betydelse som modell vid andra konflikter och för att ge upprättelse till några av krigets offer. Åtal har väckts mot 161 soldater, generaler och politiska ledare – bland dem Serbiens f.d. president, Slobodan Milosevic (som dock hann avlida innan han fick sin dom).

– Att det gick så snabbt beror på att det var en annan stämning i säkerhetsrådet på den här tiden, säger han i Juridikens värld.

”I korsvägen mellan juridik och politik”

En dag i januari 1994 fick Hans Corell ett samtal från FN:s generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, som erbjöd honom att bli rättschef i FN i New York. Han tackade gladeligen ja.

– Förmodligen är det en av världens intressantaste juristtjänster i korsvägen mellan juridik och politik.

En månad efter att han tillträtt sin nya befattning i mars 1994 bröt det ohyggliga folkmordet i Rwanda ut, där närmare 1 miljon från folkgruppen tutsier under några månader mördades på det mest barbariska sätt. Hans Corell säger att han aldrig glömmer Boutros Boutros-Ghalis förtvivlade begäran om att medlemsstaterna skulle skicka ett antal soldater till regionen. Enligt militären skulle 3 500 jägarsoldater räcka för att stoppa folkmordet, men ingen stat var beredd att bidra. I november 1994 beslöt säkerhetsrådet att inrätta en internationell brottmålsdomstol för Rwanda. Hans Corell, med sin erfarenhet på området, skickades dit för att försöka övertyga presidenten, premiärministern och dåvarande vicepresidenten (Kagame, dagens president) om att de skulle samarbeta med domstolen.

– När jag flög in över landet i ett mindre plan så hade jag med mig en säkerhetsman. Jag sa till honom att det var märkligt att det såg ut att finnas hus överallt. Då svarade säkerhetsmannen: ”Problemet, Mr. Corell, är att det finns fler hus än människor där nere”. Det var folkmordet som exploderade i ansiktet på mig.

Men vardagen som rättschef i FN:s högkvarter var ofta mindre dramatisk än så. Hans Corell ansvarade för Office of Legal Affairs med cirka 170 tjänstemän fördelade på sex enheter, bland annat affärsrättsenheten med säte i Wien, traktatsenheten och den tidigare nämnda havsrättsenheten. Återhållsamhet med alltför vidlyftiga uttalanden var en dygd.

– Att uttala sig rakt upp och ner i olika frågor ska man vara försiktig med som tjänsteman. Men däremot kan man få frågor från organen i FN. En av de mest intressanta frågorna jag fick var när säkerhetsrådet bad mig att yttra mig om situationen i Västsahara, huruvida det var lagligt det som skedde när Marocko vandrade in.

År 1997 efterträdde Kofi Annan Boutros Boutros-Ghali som FN:s generalsekreterare, en person som du skulle få en väldigt god relation med?

– Ja, mycket fin. Han var en av oss, på samma nivå, när han blev FN:s generalsekreterare. Vid något tillfälle när vi hade samlats för en supé tillsammans och kretsen var samlad så sa jag att vi inte längre kallar dig för Kofi utan för Mr. Secretary General. Det skulle tjäna som en ständig påminnelse om att vi måste vara lika noga i vår rådgivning som om han hade kommit utifrån.

Förhandling med Saddam Hussein – och en fredshymn

I februari 1998 reste Hans Corell tillsammans med Kofi Annan till Bagdad för att träffa Saddam Hussein – i ett flygplan som lånats ut av Frankrikes president Jacques Chirac – i syfte att förhandla fram ett avtal om att FN:s vapeninspektörer skulle få inspektera Saddams åtta presidentpalats. Vilket man lyckades med. Förhandlingarna slutade med ett avtal som säkerhetsrådet sedermera ställde sig bakom.

– Det var intressant att lyssna på diskussionen, och framförallt tankeutbytet mellan honom och Kofi Annan när man resonerade sig fram till det slutgiltiga innehållet i det här avtalet, säger Hans Corell.

Hos Saddam Hussein i Bagdad i februari 1998 tillsammans med bland annat Kofi Annan. Foto: John Isaac

Men arbetet i Bagdad var hårt och krävande. När de kvällen före mötet med Saddam Hussein gick igenom avtalsutkastet en sista gång sade Kofi Annan: ”Du vet – det hjälper ofta att be en bön”. Detta ögonblick inspirerade Hans Corell att komponera den hymn – Secretary-General Kofi Annan´s Prayer for Peace – som han gav Kofi Annan i avskedsgåva när han i mars 2004 lämnade FN. Att kunna spela säckpipa hade han drömt om allt sedan sitt första besök i Skottland i ungdomen, ”mitt andra hemland”, en dröm som sedermera besannades.

– Hymnen har inga ord utan tanken är att musiken ska förstås av alla världen över. Och den som lyssnar har frihet att i tankarna lägga till egna ord på sitt eget språk.

I FN-högkvarteret i New York firas varje år en personaldag, en festlig tillställning som också rymmer en högtidlig ceremoni där en man och en kvinna läser upp namnen på de som förlorat livet i FN:s tjänst under det gångna året. När man under hösten 2001 hörde sig för till York-brandkårens säckpipsband, som traditionsenligt medverkar vid ceremonin, blev svaret nekande: Bandet hade decimerats när tvillingtornen föll den 11 september. Det blev istället Hans Corells uppdrag att låta säckpipans vemodiga toner sänka sig över högkvarteret när namnen lästes upp.

Optimism och nedrustning, men också folkmord, terrordåd och följdverkningarna av ”kriget mot terrorismen”. Hur summerar du dina 10 år i FN:s tjänst?

– Jag vill helst se det positiva under den här tiden. Att man kunde inrätta Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen, och jag bland annat fick vara med om att inrätta havsrättstribunalen i Hamburg. Och  att vi genom Romkonferensen år 1998, där jag var Kofi Annans personliga representant, på bara fem veckor lyckades förhandla fram stadgan för den internationella brottmålsdomstolen som vi idag har i Haag.

– Men vi hade också 9/11 och Storbritannien och USA som angrep Irak år 2003, med förevändningen att där fanns kärnvapen; ett oerhört allvarligt brott mot folkrätten. Det hade en negativ inverkan på det som har skett senare. Det är oerhört viktigt att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet böjer sig för lagen, säger han med eftertryck i Juridikens värld

Det som Ryssland sysslar med nu är ett flagrant brott mot folkrätten.

Hans Corell är förstås upprörd över Rysslands pågående invasion av Ukraina och hur FN och folkrätten undermineras.

– Det är utomordentligt allvarligt. En permanent medlem i FN:s säkerhetsråd bryter flagrant mot FN-stadgan, den stadga som säkerhetsrådet ska övervaka att den följs. Jag trodde att den här typen av aktioner hörde till historien och att vi lärt oss läxan av andra världskriget.

– Vi ska vara uppmärksamma på att FN-stadgan är ett arv från en generation som hade upplevt två världskrig. Om medlemsstaterna följde FN-stadgan skulle FN vara fantastiskt, men det gör de inte alltid.

Hans Corell har aldrig träffat Putin, däremot känner han Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov väl sedan denne var Rysslands FN-ambassadör under alla år som Hans Corell var rättschef där.

– Han var tuff naturligtvis, men alltid konstruktiv och analytisk i sina resonemang. Jag är utomordentligt besviken när jag lyssnar på vad han säger, för han måste ju förstå att det som Ryssland sysslar med nu är ett flagrant brott mot folkrätten. 

Hur dog Dag Hammarskjöld?

 När 50 år hade passerat sedan den då 22-årige Hans Corell var marskalk på Dag Hammarsköljds begravning fick han frågan om han, tillsammans med tre ansedda domarekollegor, ville ingå i en juristkommission för att undersöka om det finns ytterligare bevisning i fallet. Det ville han. 

– På frågan om det finns ny bevisning svarade vi med ett otvetydigt ja.

– Det som vi kanske är mest misstänksamma mot är varför det inte finns ljudupptagningar och/eller utskrifter av radiotrafiken i regionen den här natten. Den som var flygkontrollant i tornet har berättat om sin kommunikation med piloten och han påstod att det inte fanns någon bandspelare i tornet. Det tycker vi är underligt för Nodola var en modern flygplats i Nordrhodesia, den hade rustats upp och återinvigts i april samma år. Och vid tillfället hade USA:s säkerhetstjänst CIA två Dakotaplan, som stod på flygplatsen med spinnande motorer mitt i natten. Det är otänkbart att man inte har avlyssnat radiotrafiken i regionen den här natten. Man hade också knäckt den kod som Hammarskjöld använde för sina meddelanden.

Juristkommissionen bad att få ut materialet från Washington och fick svaret att det finns tre dokument som svarar mot beskrivningen – men att dessa är hemligstämplade. I september 2013 avlämnades rapporten i Fredspalatset i Haag och generalförsamlingen tog därefter upp utredningen på nytt. Den pågår fortfarande.

Tror du att vi någonsin kommer vi få klarhet i vad som hände?

– Det är viktigt att vi får det, inte minst om det var en attack mot planet vilket många misstänker. För det var många som hade intresse av att förhindra det inplanerade mötet mellan Hammarskjöld och Moïse Tshombe, ledaren för Kongos utbrytarregion Katanga. Jag är övertygad om att man kan få svar på frågan vad som egentligen hände om man får tillgång till materialet, säger Hans Corell i Juridikens värld.