Av 2 kap. 9 § PBL följer bl.a. att planläggning inte får ske på ett sätt som innebär betydande olägenhet för omgivningen. Det finns stora fördelar med att bygga ”tätt och högt”; kostnaden för allmänna anläggningar blir lägre och befintlig kollektivtrafik och infrastruktur kan utnyttjas. Nackdelen är de stora konsekvenserna som exploateringen innebär för den befintliga bebyggelsen. Advokat Christian Arnbom skriver om en nyligen avgjord dom från Mark- och miljööverdomstolen.
I tidigare praxis har boende i ”centrala lägen” haft att räkna med att få sin utsikt förstörd, ökad insyn och försämrat ljusinsläpp. I MÖD 2017:54 konstaterade Mark- och miljööverdomstolen följande. ”Eftersom området ligger mycket centralt i Stockholm har de boende i bostadsrättsföreningen haft att räkna med att ett bostadshus uppförs på den i dag öppna innergården och att det placeras nära redan befintlig bebyggelse”. Hur planmyndigheten ska bedöma vad som är ett ”mycket centralt område” har dock varit oklart.
Mark- och miljööverdomstolen har i ett nytt avgörande (dom 2022-02-23 i mål nr P 1187-21) förtydligat vad som är att räkna som ett ”centralt läge”. Stockholm kommun hade i målet antagit en detaljplan för byggande av 50 studentlägenheter i flerbostadshus med sex våningar. Kortsidan av den närmaste av huskropparna skulle vara belägen 6,6 meter från befintlig bebyggelse. Byggnaderna skulle skugga befintlig bebyggelse. Vad som är intressant i kommunens argumentation är att man försökte utvidga praxis till att även avse områden med ”tätbebyggd stadsmiljö med kollektivtrafiknära läge”.
Mark- och miljödomstolen ansåg att kommunen hade gjort en korrekt bedömning. Boende i tätbebyggda områden nära tunnelbanestation skulle alltså få räkna med en tätare bebyggelse.
Mark- och miljööverdomstolen gjorde dock en annan bedömning. Av översiktsplanen framkom att ”komplettering ska kunna prövas inom ramen för befintlig markanvändning och med utgångspunkt i kunskap om nuvarande karaktär, kvaliteter och behov”. Intentionerna för områdets planering och utformning skulle enligt Mark- och miljödomstolen göras utifrån den gällande detaljplanen (en stadsplan från 1977). Domstolen konstaterade att områdets ”gestaltningsidé” inte var av storskalig bebyggelse (området var bebyggt med två- och fyravåningshus). Vidare var solljuset enligt planbeskrivningen för det gällande planen en viktig faktor för området. Ökad skuggning och minskat solljusinläpp utgjorde därför att betydande olägenheter uppstod. Att området var i närheten av kollektivtrafik och att avståndet till Stockholms centrala delar var kort hade enligt domstolen ingen avgörande betydelse.
Avgörandet är i många delar intressant. Området ligger ca tre kilometer från Skanstull, vilket är ett tätbebyggt område i Stockholm som kan jämföras med området i MÖD 2017:54. Det finns även bra kommunikationer i form av tunnelbana på gångavstånd från området. Detta till trots så ansåg inte Mark- och miljööverdomstolen att de boende hade att räkna med denna typ av förtätning, utan att området skulle fortsätta att bebyggas med två-fyravåningshus istället för ett sexvåningshus.
Det mest anmärkningsvärda är att Mark- och miljööverdomstolen lade så stor vikt vid en stadsplan från 1977 för att utröna områdets gestaltningsidé. Det borde enligt min mening ha varit uppenbart för domstolen att så mycket hade förändrats sedan 1977 att dokumentet måste tolkas i ljuset av den samhällsförändring som skett sedan dess och att de boendes förväntningar på området ser olika ut 1977 och 2022. Det är något oroande att Mark- och miljödomstolen inte lade någon större vikt vid betydelsen av det kollektivtrafiknära läget. Betydande olägenheter ska istället göras utifrån planbeskrivningen till en gammal stadsplan.
Jag ser dock inte att det går att dra de slutsatser som Mark- och miljööverdomstolen har gjort utifrån enbart denna variabel. Ett område kan ha förändrats utifrån de avvikelser som medgetts från detaljplanen, direkt felaktigt beviljade bygglov, angränsade detaljplaner m.m. Att göra bedömningen utifrån en äldre detaljplan ger därför en felaktig bild av områdets ”verkliga” karaktär. Det hade således varit mer ändamålsenligt om domstolen istället tagit vara på att områdets karaktär starkt präglats av det kollektivtrafiknära läget och närheten till Stockholms centrala delar. Det hade blivit en enklare och mer rättvis prövning än den modell som Mark- och miljööverdomstolen valt att tillämpa