Före detta utrikesminister, generaldirektör, docent i folkrätt, och inte minst diplomat – Hans Blix har många titlar. Andra världskriget kom att forma hans beslut att ägna sig åt fred och nedrustning – han ville ut i världen och ”dra sitt strå till stacken”. Han var den första utlänning som besökte Tjernobyl efter kärnkraftsolyckan i april 1986 men har för den skull inte ändrat ståndpunkt i sak. Sommaren 2002 hamnade han plötsligt i världens rampljus. Alla undrade om det fanns massförstörelsevapen i Irak och om USA skulle invadera. Hur känns det att hånas i pressen och vad sa USA:s president Bush egentligen till honom i Vita huset? Vad är han mest stolt över när han blickar tillbaka på sitt långa liv i diplomatins och nedrustningens tjänst? Och hur ser han på ett svenskt Nato-medlemskap? Möt Hans Blix i dagens avsnitt av Juridikens värld.
Orientaliska mattor pryder golven hemma i Hans Blix och hustun Eva Kettis våning på Östermalm, där särskilt omtyckta mattor har förärats upphöjda platser på väggarna. Alla bär de unika historier om hur tycke uppstått någonstans på jorden; i Jakarta, Wien, Stockholm eller på någon helt annan plats.
– För mig är det som konstverk. Jag fick råd med mattorna i samband med att jag fick arbetet som Generaldirektör för IAEA, säger Hans Blix på sitt distinkta, välartikulerade sätt som leder tanken till äldre tiders nyhetsuppläsare.
Hans Blix i FN-skrapan. Foto Thomas Nilsson, Pressens bild
I höstas drabbades Hans Blix av TBE som gör att han behöver viss hjälp för att ta sig fram och Eva, tidigare ambassadör – de firar i år 60 år som gifta – hjälper honom efter bästa förmåga. Trots de fysiska besvären utstrålar han, som fyller 94 år i slutet av juni, en sällsynt vitalitet och skärpa. Och hans målbild är klar: i slutet av maj ska han närvara på invigningen av ”Hans Blix centrum för de internationella relationernas historia”, som inrättats av den historiska institutionen på Stockholms universitet.
Vi lever i omvälvande tider. Vid tiden för vårt samtal hade Sverige ännu inte ansökt om medlemskap i Nato. Rysslands invasion av Ukraina har inte fått honom, som i flera decenier varit en av landets mest profilerade Nato-debattörer, att ändra uppfattning.
– Sverige bör hålla sig utanför, säger han i podden Juridikens värld, där han utvecklar vilka konsekvenser som ett svenskt inträde kan få på längre sikt.
”Miljöhotet är ett hot om ett långsamt självmord”
Den trygga uppväxten i en akademikerfamilj i Uppsala förmörkades av krigets skugga. Hans minns särskilt rädslan när Tyskland anföll och ockuperade Norge och Danmark i april 1940, samtidigt som hans mormor och mostrar befann sig i Skåne. Några år senare skulle utmärglade människor stappla ut från koncentrationslägren till världens förskräckelse. Viljan att bidra till en fredligare värld, att ”dra sitt strå till stacken”, var under sådana omständigheter en naturlig impuls, menar han. Dessutom ville han omfamna den värld som precis hade öppnat upp sig. Till skillnad från sina närmaste släktingar valde han bort naturvetenskapen – ”Jag tyckte aldrig om kemi” – till förmån för paragrafer. Under juriststudierna utmärkte han sig i en uppsatstävling och belönades med en månads praktik på FN:s högkvarter i New York.
– Det var en spännande tid som gjorde ett starkt intryck. Det var året då Nordkorea överföll Sydkorea, Koreakrigets inledning.
En karriär inom den akademiska världen hägrade: han studerade i Cambridge och New York under vägledning av några av världens mest ansedda professorer i internationell rätt. Han blev doktor i Cambridge 1958 och ett par år senare docent i folkrätt vid Stockholms universitet.
I början av 60-talet handplockades han av Östen Undén, den legendariske utrikesministern, till UD som sakkunnig. Många år senare kröntes hans gärning med att han – mellan oktober 1978 och oktober 1979 – var utrikesminister i Ola Ullstens folkpartistiska regering. En kort men omtumlande tid: Shahen störtades i den iranska revolutionen, Spanien fick demokrati och USA och Kina inledde sina diplomatiska relationer.
– Men det var ingen dramatik för svensk del. Jag kände mig ganska hemtam i det även om jag kände mig mindre hemtam i den politiska, polemiska debatten, säger Hans Blix, som vid tiden också var en profilerad folkpartist.
Miljöfrågorna var centrala; ”ett arv från min pappa som gärna följde naturens gång och tittade på blommor med mikroskop på landet”, menar han. På Stockholms miljökonferens 1972 hade Hans Blix hjälpt till med att bereda den deklaration som senare antogs.
– Det är kanske den största diplomatiska uppgiften, förutom Irakhistorien, som jag haft. Utrikesdeklarationen, talet jag höll som utrikesminister, präglades av miljöfrågor. Miljöhotet är ett hot om ett långsamt självmord för den mänskliga civilisationen och kärnvapen är ett hot om ett snabbt självmord, konstaterar Hans Blix i Juridikens värld.
På besök i Tjernobyl
Hans fasta övertygelse om kärnkraftens miljömässiga välsignelser rubbades inte ens när han – som första utlänning på plats – bevittnade förödelsen efter kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl i april 1986. Han hade bjudits in av Sovjetunionens president Gorbatjov i egenskap av generaldirektör för det Internationella Atomenergiorganet (IAEA). En post han innehaft sedan 1981 och där han skulle komma att stanna i hela 16 år.
– När vi kom tillbaka till Moskva efter att ha flugit med en helikopter direkt över den förstörda reaktorn så höll vi en presskonferens där vi berättade vad våra experter kommit fram till. Vi trodde att vi främst talade till den västliga världen, men det visade sig att det var ännu viktigare för den ryska opinionen – de trodde ju inte på sina egna myndigheter.
Du har sagt att tiden på IAEA, som bland annat ledde till internationella konventioner för ökad säkerhet, är det som du är mest stolt över när du ser tillbaka på din karriär. Håller du fast i det?
– Ja, så tycker jag nog fortfarande. Den gradvisa expansionen av internationella konventioner såg jag som mycket hoppfullt och något som motverkar motsättningar och våldsanvändning mellan stater, säger han i Juridikens värld.
I stormens öga
Sommaren och hösten 2002 hamnade Hans Blix i det globala strålkastarljuset och blev en internationell celebritet. Finns det massförstörelsevapen i Irak och kommer USA invadera landet, undrade en hel värld. Vid gränsen befann sig omkring 200 000 soldater redo att gå in.
– Det kunde finnas kemiska och biologiska vapen men inte nukleära vapen, det hade vi uteslutit redan 1997. Jag hade förhoppningen att Irak skulle deklarera vad de hade, vilket man inte hade gjort ärligt tidigare, säger han, som ett par år dessförinnan hade fått frågan av Kofi Annan, FN:s dåvarande generalsekreterare, om att leda FN:s inspektioner.
USA:s president George W Bush och Storbritanniens premiärminister Tony Blair sökte en förevändning för att invadera Irak. Den 30 oktober 2002 bjöds Hans Blix in till Vita huset i Washington för att träffa en, visade det sig, "lättsam" president.
– Han försökte få oss att förstå att USA inte var några ”Rambos”, att de gärna ville ha fred och att de hade förtroende för oss. Vicepresidenten Dick Cheney var annorlunda. Vid ett samtal med oss innan mötet med Bush förklarade han att USA var inställda på att desarmera Irak och att de annars inte skulle tveka att kritisera vårt arbete och göra det själva.
– Det var inte tillfälle att gå i polemik med sin värd men det var ju lite chockartat, säger han, som på dörren till arbetsrummet har han satt upp den oansenliga namnskylt, i vita bokstäver mot blå bakgrund, som prydde dörren till hans kontor i FN-skrapan.
Hans Blix meddelar säkerhetsrådet att man inte påträffat massförstörelsevapen i Irak. Foto Reuters
Trots 700 grundligt genomförda inspektioner, där man bland annat tog mängder av vattenprover – "det är som kissprover på narkomaner, mycket små mängder röjer om det finns nukleär verksamhet” - påträffades inga massförstörelsevapen. Men helt säker kan man inte vara.
– Det är svårt att bevisa att något inte finns. Jag tyckte inte att irakierna samarbetade fullt ut från början men mot slutet av januari av 2003 började de bli mer rädda och samarbetade mer konstruktivt men vi hittade ändå ingenting. Då började tvivel gnaga om det verkligen fanns något där, säger Hans Blix.
Vid ett anförande i säkerhetsrådet meddelade Hans Blix världen inspektionens slutsats. De åhörare som önskat ett annat utfall, som USA:s utrikesminister Colin Powell, antog allt bistrare ansiktsuttryck. Talet hade noga förberetts.
– Jag sammankallade de närmaste medarbetarna, sju-åtta personer, som alla fick framföra sina synpunkter på det utkast jag skrivit, de yngsta först för att de inte skulle påverkas av de äldre. Jag ändrade en del efteråt. Man har nytta av kloka medarbetare!
Du utsattes för väldigt hård kritik och hånades i pressen men trots det lyckades du alltid se så lugn ut. Hade du nytta av att du spelade mycket teater under ungdomen eller hur kändes det egentligen?
– Hehe, nej, men när Colin Powell höll sin föreläsning i säkerhetsrådet kände jag ju starka dubier Men jag ville ju inte uttrycka det med ansiktet så jag höll minen under kontroll.
”A farewell to wars”
I mars 2003 mottog Hans Blix ett samtal från den amerikanska regeringen med budskap om att inspektörerna skulle dras tillbaka. Det insinuerades att inspektörerna hade fördolt sanningen, påstådda bevis för det visade emellertid endast att inspektionerna hade infiltrerats.
– Det var några spännande veckor när amerikanerna marscherat in i Irak. Vi undrade förstås om de skulle hitta något. Allt efter att dagarna och veckorna gick så förstod jag att det nog var så att våra intryck var riktiga.
Gav det en känsla av upprättelse?
– Absolut. David Kay, ansvarig för inspektionerna efter invasionen, sa ”We were all wrong”, jag svarade: ”No, we were not wrong, you were wrong!”.
Den militära invasionen blev ett stort misslyckande. Diktatorn Saddam Hussein infångades och avrättades men av den gryende demokrati som utlovats syntes intet. Det sekteristiska våldet i invasionens spår, som främst drabbade sunnimuslimer, visade sig även vara en bördig jordmån för terrororganisationen IS födelse. I den s.k. Blixkommissionens slutrapport, Weapons of Terror – som lades fram inför FN 2006 – riktar Hans Blix stenhård kritik mot bland annat president Bush för att man bröt mot FN-stadgan.
Jag tror inte att vi kommer att bli av med vapen så snart men däremot tror jag kanske att Ukrainakriget paradoxalt nog kan visa att krig är en föråldrad metod.
Just nu skriver Hans Blix på en bok, med titeln ”A farewell to wars”, som snart beräknas vara klar.
– Den alluderar på Hemingways klassiker ”A farewell to arms”. Jag tror inte att vi kommer att bli av med vapen så snart men däremot tror jag kanske att Ukrainakriget paradoxalt nog kan visa att krig är en föråldrad metod.
En viss optimism alltså, som i dystopiernas tidevarv mottas som en svalkande bris en varm sommardag.
– Jag tror att existensen av kärnvapen, FN-stadgan och den globala opinion som finns mot våldsanvändning, sett tillsammans, kommer minska användningen av vapen mellan nationer. Jag känner mig rätt hoppfull om detta, men det kommer ta tid!
