Både regeringen och Skolinspektionen verkar ha tagit till sig av den skarpa kritik som riktats mot Barn- och elevombudet efter att man drivit rättsliga processer gällande ingripanden som lärare gjort mot elever för att upprätthålla ordningen. Det menar Jan Melander, JUNO för kommuners skolrättsliga expert, som nyligen har utkommit med en färsk upplaga av sin bok ”Trygghet och studiero - en skola fri från kränkningar”. Han betonar att avstängningstiderna är otillräckliga i de fall som grundskoleelever gör sig skyldig till allvarliga brott. ”Det är barn som får betala priset för lagstiftarens aningslöshet”, skriver han i månadens Resumé.
Ett uppvaknande har skett från lagstiftaren och riksdagspartier över hela linjen vad gäller regleringen av kränkningar i skolan. Ett tidigt tecken på detta var den storm av kritik som medialt och även från höga representanter för Utbildningsutskottet riktades mot Barn – och elevombudet (Beo). Bakgrunden var ett antal uppmärksammade ärenden där Beo krävt skadestånd för kränkande behandling från huvudmannen för ingripanden som lärare gjort i syfte att upprätthålla ordningen.
Nu finns alltså signaler som tyder på att både regeringen och Skolinspektionen, som Beo är en del av, tagit till sig av kritiken. En sådan är att Mårten Peterson, som utsågs till Beo 2020, är lärare till sin profession. Inte jurist som sina företrädare. Det är även tydligt i dennes tidiga uttalanden att han, klokt nog, slår an en ton av dialog snarare än konfrontation med lärarkollektivet. Helt säkert ett mycket medvetet val. Peterson har t.ex. uttryckligen lyft fram det som borde sagts som en självklarhet för länge sedan; nämligen att inte alla handlingar eller yttranden som någon annan blir sårad av utgör kränkningar i rättslig mening. Den värld vi verkar i varken kan eller ska vara en plats där ingen någonsin blir upprörd över vad någon annan sagt eller gjort. Det är istället en annan gräns som måste dras. Den där yttranden och handlingar blir en verklig störning i interaktionen mellan människor.
Kränkningar i olika former
Gränsen dras huvudsakligen med vägledning av vad som är handlingar knutna till andras integritet: förolämpningar, förtal, ofredanden, olaga hot, kränkande fotografering, misshandel m.m. Dessa fall är oproblematiska i den meningen att det ofta är lätt att se vad som är brottsligt och därmed med automatik är kränkande för den personliga integriteten i rättslig mening. Det finns emellertid även gott om exempel på kränkningar som inte är brottsliga men som ändå omfattas av skollagens regelverk.
Ett vanligt exempel på det senare är ovälkomna kommentarer eller inviter som fortsätter trots att den drabbade gör tydligt att beteendet är oönskat. Det är ett krav att den som utsätter den andre för beteendet inser att det är oönskat. Och så är ju fallet när markeringen är gjord. Omvänt gäller ofta att om den drabbade inte visar (i ord eller handling) att beteendet är oönskat, utgör det inte heller kränkande behandling i rättslig mening. Det går nämligen då inte att slå fast med samma grad av säkerhet att personen ifråga inser att beteendet sårar den andres integritet. Denna utgångspunkt måste emellertid också nyanseras för att inte bli verklighetsfrånvänd. Det finns fall där den som agerar måste inse att beteendet är ovälkommet utan att den drabbade behöver tydliggöra detta. En sådan gång är det omständigheterna runt händelsen som motiverar slutsatsen. Om en elev kommenterar en annans elevs utseende eller kropp i nedsättande ordalag inför denne kan exempelvis vara en sådan situation.
Högsta domstolens praxis om fysiska ingripanden
Olika ändringar i skollagen är i antågande som på olika sätt tydliggör Högsta domstolens praxis i frågan om fysiska ingripanden från lärare mot elever. Sådan ingripanden få ske om det är nödvändigt - men bara i sådan utsträckning som behövs för att få en ordningsstörning att upphöra. Ingripandet får inte vara sådant att det utgör misshandel. (I en nöd- eller nödvärnssituation får dock även sådant våld användas om det inte är uppenbart oförsvarligt, det vill säga ”solklart” för långtgående utifrån den föreliggande situationen). Ingripandet får inte heller syfta till att fysiskt bestraffa en elev för dennes agerande.
En förändring i lagtexten, som alltså redan gäller då det är en del av Högsta domstolens praxis, skulle kunna se ut ungefär som följer: ”Om det är nödvändigt för att komma tillrätta med en ordningsstörning, verkställa en utvisning ur klassrummet eller liknande situationer inom ramen för utbildningen, får en lärare använda mildare former av våld eller tvång. Våldet eller tvånget får inte utgöra misshandel. Åtgärden måste också sett till omständigheterna, som ordningsstörningens natur, vara proportionerlig. I 24 kap. brottsbalken finns särskilda regler om att använda våld och tvång vid nöd- eller nödvärnssituationer.”
Rättsskyddet för utsatta barn bör stärkas
I den andra änden på skalan måste också framhållas att lagstiftaren inte alls har gjort tillräckligt för att skydda utsatta elever. Även om skärpningar ska införas är avstängningstiderna uppenbarligen otillräckliga i de fall som grundskoleelever är misstänkta eller konstateras skyldiga till allvarliga brott (grov misshandel, rån, sexuella övergrepp m.m.) mot andra elever. I praktiken kan elever tvingas gå kvar på samma skola som sin förövare, om de inte själva ber sina vårdnadshavare om att få byta skola. I ljuset av skolplikten (offret måste ständigt återvända till platsen för brottet eller möta sin gärningsman) är en sådan ordning oacceptabel från ett barnrättsperspektiv - och det är barn som får betala priset för en sådan aningslöshet från lagstiftaren.
Rättsligt sett är skolan en arbetsplats enligt arbetsmiljölagen och det skulle aldrig tolereras att anställda som begick allvarliga brott mot andra anställda skulle stanna kvar i samma arbetsmiljö som offret. Lagstiftaren måste här ta ett samlat grepp och djupare se över rättsskyddet för brottsutsatta barn i de fall gärningsmannen är en elev på samma skola.