"En skamlig handling" - om Rysslands militära invasion av Ukraina

Rysslands brutala invasion i Ukraina saknar stöd i folkrätten och är därför olaglig. Det konstaterar Nikola Hajdin – juris doktor i folkrätt vid Stockholms Universitet – som skriver om den pågående tragedin från ett folkrättsligt perspektiv.

Den 21 februari 2022 tillkännagav president Putin att Ryska federationen erkänner de två självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk i Donbas, östra Ukraina, som självständiga stater. Efter tre dagar invaderade ryska markstyrkor Ukrainas territorium från flera håll, vilket ledde till en öppen väpnad konflikt mellan de två staterna. Ryssland bröt därmed mot våldsförbudet som framgår av artikel 2.4 FN-stadgan, och som lyder:

”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.”

"Våld" i detta sammanhang förstås som varje handling av mellanstatligt våld. Även en mindre gränsskärmytsling eller enkla militära truppförflyttningar är förbjudet enligt internationell rätt. Situationen i Ukraina är alltså ett exempel på våldsanvändning i stor skala.

Även om internationell rätt förbjuder våldsanvändning finns det några få undantag som kan rättfärdiga en överträdelse av artikel 2.4. I ett normativt system (såsom internationell rätt) behöver ett brott mot en norm (och en regel för den delen) inte nödvändigtvis innebära en olaglighet. Varje norm har en konkurrerande norm som kan åsidosätta den under vissa omständigheter. Det är till exempel inte tillåtet att skada egendom. Men om någon slår sönder en dörr för att rädda ett barn från en brinnande lägenhet är handlingen berättigad och därför laglig. På det sättet rättfärdigas felaktigheter genom att omvandla det som annars skulle vara fel till rätt. Följaktligen är våldsanvändning förbjuden enligt internationell rätt, men kan samtidigt vara legitim under vissa omständigheter.

Efter invasionen höll president Putin ett tal (på engelska, tillgängligt här) för att motivera Rysslands militära aktion i Ukraina. Här är det relevanta utdraget:

“Circumstances require us to take decisive and immediate action. The people's republics of Donbass turned to Russia with a request for help.

In this regard, in accordance with Article 51 of Part 7 of the UN Charter, with the sanction of the Federation Council of Russia and in pursuance of the treaties of friendship and mutual assistance ratified by the Federal Assembly on 22 February this year with the Donetsk People's Republic and the Luhansk People's Republic, I decided to conduct a special military operation.”

President Putin åberopar till rätten till självförsvar – en av de väletablerade motiveringarna för användningen av våld. Artikel 51 i FN-stadgan fastställer att:

“Ingen bestämmelse i denna stadga inskränker den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp mot någon medlem av Förenta Nationerna…”

Enligt denna bestämmelse väcker "enbart" våldsanvändning inte rätten till självförsvar. Vad som behövs är en allvarligare form av våld, som fångas upp av termen "väpnat angrepp".

Det finns ingen definition av begreppet ”väpnat angrepp” i FN-stadgan. I målet Nicaragua tillämpade Internationella domstolen kriterierna "scale and effect" och ansåg vad som utgör väpnade attacker är de allvarligaste formerna av våldsanvändning (punkt 195). Som exempel nämns invasion av territorium, ockupation, bombningar, attacker från väpnade marktrupper, flygvapen, flottor, och så vidare.

Detta var uppenbarligen inte fallet i Ukraina före Rysslands våldsanvändning. Även om det funnits handlingar hänförliga till Ukraina som skulle tyda på förekomsten av en väpnad attack, är Donetsk och Luhansk inte medlemmar av FN eller erkända stater och därför kan Ryssland inte åberopa rätten till kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.

President Putin uttalade också att målet med Rysslands militära operation är att ”skydda människor som har utsatts för mobbning och folkmord av Kievregimen i åtta år. Och för detta kommer vi att sträva efter demilitarisering och denazifiering av Ukraina, samt att ställa de som begått många blodiga brott mot civila, inklusive medborgare i Ryska federationen, inför rätta.” För folkmord döms den som, i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan dödar en medlem av gruppen. Folkmord i stor skala kan motivera militär intervention för att förhindra ett Rwanda-liknande scenario. Det finns dock inga bevis för att något liknande hände i östra Ukraina under den angivna perioden.

Slutligen är det rimligt att säga att Putin i sitt tal gör några giltiga poänger angående västerländska staters tidigare brott mot internationell rätt (mest framträdande Natos bombning av Serbien som fördömdes av majoriteten av det internationella samfundet). Detta är dock irrelevant för den nuvarande situationen – åtminstone ur juridisk synvinkel. Som förklarats ovan kräver motiveringsprincipen att det finns en konkurrerande norm som åsidosätter den överträdda. Även om tidigare händelser kan försvaga (som de gör) legitimiteten för kritik som riktas mot Rysslands militära operation, motiverar det inte ännu en skamlig handling mot en suverän stat och dess folk.