I huvudet på Leif Ericksson - med hästsvansen som lyckoklöver

Vi träffar advokat Leif Ericksson i Uppsala vars karriär omfattar banbrytande mål som de om Lasermannen och Fadime Sahindal. I en öppenhjärtig intervju berättar han om sitt mångåriga engagemang i Fadimes fall och om hur tur och tillfälligheter ibland kan inverka på hur saker och ting faller ut i ens karriär.

När jag efter ett redaktionsmöte tar kontakt med Leif Ericksson är det i hans egenskap som en av landets främsta försvarare i brottmål, om än någon som jag med redaktionen bedömer ibland ändå förblir en doldis i vissa sammanhang. Vi har inte träffats tidigare då jag besöker honom på kontoret invid Fyrisån men jag har som Uppsalabo i grunden som också avlagt juridikexamen vid universitet där, en känsla av att jag alltid känt till hans namn, inte minst på grund av hans deltagande i målet om det tragiska mordet på Fadime Şahindal 2012. Han visar sig vara en hyvens man precis som jag också föreställt mig och jag trivs omedelbart i hans närvaro. Jag roas av och fastnar särskilt under en rundtur vid ett par rättegångsillustrationer som hängts upp på byråns väggar som konst jämte alster av välkändare konstutövare. Det känns originellt i sammanhanget och talar på sätt och vis om Leifs profil. Det är inte alldeles svårt att tänka på en rockstjärna som kommit upp lite i åldern när man ser honom framför sig. Det förvånar mig därför inte när vi börjar tala om Rolling Stones och entusiastiskt bläddrar bland några bilder från en konsert innan vi kommer in på juridiken.

Vårt samtal präglas hela tiden av en ödmjuk inställning till de egna framgångarna; han känns vid dem men har lätt för självironi och att tillskriva dem ett visst mått av slump och tur. Han berättar om hur den fiktive Perry Mason på TV var en tidig inspirerande förebild under tonåren som öppnade hans ögon för juridiken och vidare om de flera turerna på tidslinjen som krävdes innan han efter nio år blev färdig med juristutbildningen och därmed blev den första i släkten att examineras på universitet. Dessförinnan fanns minst två tillfälliga avhopp med i bilden och arbete på både charkfabrik och som lokförare. Det är också arbetet som lokförare som Leif menar blev en bidragande orsak till att han antogs som fiskal i kammarrätten vilket i sin tur ledde till att han kunde bli den brottmålsadvokat som han alltid velat bli. Vid intervjun vid den konkurrensutsatta antagningen visade det sig nämligen att bakgrunden som lokförare var föremål för stor fascination och nyfikenhet. Något som kan förefalla trivialt vid en första anblick men som likväl alldeles uppenbart och med fog har en given plats i Leifs historia är dock hans karakteristiska hästsvans som han bär stolt och som för mig berättar om någon som valt att göra saker på sitt sätt.

Du fick vara med om en rad banbrytande mål tidigt i karriären, såsom exempelvis som målsägandebiträde i rättegången mot den s.k. Lasermannen, John Ausonius. Har det då, så att säga, varit så att det ena därifrån lett till det andra och att dörrar fort öppnats för dig på grund av vissa få mål?

Jag ville alltid bli brottmålsadvokat men hamnade inledningsvis på länsrätten. Först som notarie och sen som fiskal i Uppsala i tre år efter en tid som fiskal på kammarrätten i Stockholm. Det innebar att jag hade mycket LVU- och LVM-mål till en början. När jag senare började som advokat fick jag som en följd så mycket LVU-mål från länsrätten. Det var många av undgomarna som senare vill att jag skulle företräda dem som försvarare i brottmål och man kan säga att väldigt stor del av den klientstocken kom från min tid med LVU-mål. Jag tycker det säger något om hur dåliga vi är i Sverige på att faktiskt ta hand om ungdomar som far illa.

Jag har senare alltid hamnat i väldigt speciella mål som t.ex. det om ”Syrakvinnan” som jag försvarade och vilket mål ansågs vara ett av 90-talets märkligaste och sedan kom förstås Fadime-fallet och därutöver en rad mordmål som varit uppmärksammade medialt på riksnivå; ”Gränbymordet” m.fl. Och visst blir det så att det ena då ger det andra.

Om vi återgår till Lasermannen en stund; det var verkligen riktigt tidigt för dig som advokat

Ja, det var väldigt tidigt och måste ha varit ’91. Jag hade inte varit med redan från tingsrätten men blev målsägandebiträde efter att en målsägande bett om att få byta till mig vilket jag fortfarande inte alldeles förstår att han då ville men det var så jag kom med i målet. När Lasermannen sedan prövades i hovrätten så det blev det ett himla liv då han överföll sin advokat Kerstin Koorti inför sittande rätt. Det var dramatiskt precis som det låter och han slog henne i huvudet med en diktafon så att hon föll omkull. Det var nio slag innan vakterna hann ingripa. Vi var åtta eller nio målsägandebiträden och jag såg ju inte riktigt ut som alla andra. Jag var långhårig och det var ingen annan advokat som såg ut som jag gjorde. Jag var helt färsk men alla journalister kom fram och ville orda med just mig. Plötsligt så var jag överallt i samband med överfallet. Det är klart att det i efterhand var lite skräckinjagande att som så färsk slängas in i rampljuset på det viset över en natt.

Jag var långhårig även som domare och det kan jag säga var ovanligt. När jag kom till Östersund som notarie var det inte populärt initialt med det långa håret. Men jag tror ändå jag haft en jättenytta av det reellt på många sätt. När man sedan upptäckte att jag var precis som vem som helst så tyckte man om mig på domstolen. Jag fick de bästa omdömen som någon då hade fått och jag tror fortfarande idag att det egentligen också handlade om att man var så lättad över att jag inte var så farlig trots allt.

Det du säger om håret, jag föreställer mig att det i längden blir ett personligt signum; ett uttryck inte uteslutande för ens utseende men även för ens personlighet och att det i vart fall blir något som andra kan läsa in något i. Särskilt mot bakgrund av att det låter som att det nästan varit lite normöverskidande i förhållande till den typiske ”looken” som advokat. Branschen ser ju ut som den gör och någon annan skulle säkerligen ha gett vika och ha anpassat sig för att inte sticka ut alldeles för mycket, så det tycker jag verkligen hedrar dig.

När du säger det, kan jag minnas att jag som 13-åring gick med i en boxningsklubb när jag hade betydligt kortare hår och blev tillsagd att jag var tvungen att klippa mig för att hålla en viss längd – jag slutade på dagen. Till saken hör att Beatles kom när jag var 12 år och frisyren var en så stor del av ens jag redan då genom identifiering med musiken.

En gång fick jag faktiskt höra en domare säga i rätten att man inte längre kunde skilja på advokater och åtalade och det var mig han syftade på då. Jag ska säga ändå att jag också blivit tillsagd flera gånger att inte klippa av håret för att jag då skulle tappa klienter eftersom det var så många som frågade efter advokaten med hästsvans fast som inte ens visste mitt namn. Det blir en del av personkonceptet. Jag påstår själv gärna att håret verkligen varit en bidragande orsak till att jag blivit välkänd som advokat över årens lopp. Ser man till de två framgångsrikaste advokaterna idag (Johan Eriksson och Tomas Olsson) så känner gemene svensk nog inte till dem; de har möjligen för vanliga namn för det. Många svenskar skulle nog spontant säga Leif Silbersky vilket kanske säger något om hur ett visst drag vare sig det utgörs av namn eller annat verkligen kan få en att sticka ut i mängden.

Det här skulle kunna bli en intervju om hår. Jag gillar det; det känns rätt festligt och originellt tycker jag. Du har heller aldrig kommit att överväga en nerklippning av håret?

Nej, aldrig, men vem vet? Det kanske skulle kunna bli ett sätt att tvinga en att varva ned i arbetet nu när jag ändå börjar bli gammal

Lasermannen utgör ju verkligen svensk rättshistoria. Om du läser om det idag eller när det refereras till den aktuella tiden i Sverige då vilket händer ibland i ljuset av rådande politiskt klimat idag, vad tänker du då?

För mig känns det inte som så länge sedan. Jag kan se honom tydligt framför mig. Hans svarta ögon då frågor ställdes till honom som han inte tyckte om kommer man mycket väl ihåg. Det är ingen klyscha, man kunde verkligen känna det. Min inställning är han aldrig någonsin borde få komma ut. Han var minns jag väldigt svår att placera i fängelse och fick sitta i en specialavdelning där man sätter personer som inte går att sätta någon annanstans. Det blev till att han fick sitta jämte Fadimes pappa Rami Şahindal och Knutbypastorn. Man kan undra lite grann vad de kan ha haft att prata om.

Jag har under tiden som jag läste juridik nu för många år sedan alltid känt till dig också som lokal profil i Uppsala vilket också talar om en förankring därhemma i staden så att säga.

Jag jobbade även efter mål som Lasermannen mycket med personskador vilket är en måltyp som jag arbetat särskilt mycket med. Det är svårt för någon att försörja sig enbart på brottmål men jag började i stor utsträckning få mål som rörde grov brottslighet i områden i Uppsala som kantats av problem såsom Gränby och Gottsunda. Av någon anledning har jag kommit att bli omtyckt av invandrarungdomar som hamnat i blåsväder och har även varit hemma hos många av dem och käkat middag vilket är trevligt. Senare har jag fått höra att somliga när de var yngre visste att det var advokat Leif som man skulle vända sig till för att äldre personer som de såg upp till redan hade haft mig som försvarare innan.

Fadimes fall är ju ytterligare en sådan tragisk historia i modern tid som kanske mer än att endast utgöra rättshistoria, utgör en väsentlig del av allmänbildningen som konstant återaktualiseras i olika sammanhang. Vare sig man minns tiden personligen eller inte så är det svårt för någon att ha undgått att höra ett begrepp som Lasermannen eller att ha hört talas om Fadimes öde. Hon gav en hedersproblematik, som man talar mycket mer om och förstår idag, ett första ansikte för mig. Det är så jag minns henne.

Det hade hänt en gång tidigare lärde jag mig senare; en flicka som hette Sara som blev mördad av sin bror uppe i Umeå vilket sågs som ett slags exotiskt isolerat inslag. Det är obegripligt nu hur lite vi faktiskt visste om det här problemet innan ’98. Fallet rörande Fadime fick jag helt av en ren händelse. Det som är intressant är hur lite hon rörde sig i det offentliga och i media trots att det finns en felaktig föreställning om att hon stod på barrikaderna och krigade för sin rätt i debatter. Hon medverkade i TV endast två gånger. Jag har skrivit en bok om Fadime och föreläser även om henne, delvis för att förmedla bilden om vem hon var. När hon ringde mig frågade hon om det var gick för sig att ta med sig ett tv-team till vårt möte vilket förstås var lite udda som önskemål.

Det var det samhällsgranskande programmet Striptease som hon skulle medverka i efter att ha medverkat i en av dagstidningarna under pseudonymen ”Jasmine”. Hon bad mig läsa artikeln och det var så jag lärde mig om relationerna till hennes bror och pappa. När vi väl sågs med kamerateamet så undervisade hon mig om allt det som jag inte visste något om. Hon började med att berätta att döttrarna i hennes släkt var en tillgång som skulle användas på bästa sätt för att få hit kusiner och släktingar till familjen. Så skulle de användas. Det var vidare hennes pappas ansvar ansåg man att de skulle användas på det viset. Det krävdes att hon skulle vara orörd och annars skulle hans heder vara förlorad.

Ibland talas det om att hennes pojkvän Patrik var svensk men det var han ju inte, han var halvpersisk men det spelade ingen roll för familjen menade hon. Hon skulle inte med familjens välsignelse ha kunnat gifta sig ens med en kurd som inte kom från hembyn eftersom det inte fanns något intresse av att hjälpa någon utanför den alldeles egna sfären. Vid ett tillfälle kom Patriks pappa för att fria för sonens räkning vilket gjorde att hela hembyn blev inblandad. Lustigt nog var det bara en person som gick med på detta; Fadimes pappa Rami. Hennes mamma var den som starkast var mot det.

Det känns som en tydlig felskrivning av historien, detta kring att hennes pojkvän var svensk. Jag vill minnas att man alltid hänvisat till hennes pojkvän som svensk? Det är ändå en viss i skillnad i historieberättandet som förmedlats.

Ja helt rätt, det är en fundamental felskrivning som förekommit överallt. Han var visserligen svensk förstås men hans pappa var persisk. Det fanns så många felaktigheter i skildrandet, t.ex. att hon stod och talade inför riksdagen vilket hon aldrig gjorde. Det var nog därför jag valde att skriva boken om henne. Det är också mycket som jag fått veta genom att ha företrätt Fadmines syster Songül som målsägandebiträde i en annan rättegång, efter den första rättegången med Fadime mot pappan och hennes bror om olaga hot och misshandel. Songül bodde på ett omsorgsboende och hade blivit utsatt av en man och ville då ha med mig.

När pappan sedan sköt Fadime 2001 blev jag först så förbannad att jag inte hade en roll i det. Jag hade försökt hjälpa till och lösa med stipendier för henne så att hon kunde komma bort från Sverige och sen hände det. Songül bad att få mig som målsägandebiträde så jag fick till slut vara med i mordmålet den vägen. Det är det enda målet som jag deltagit i som rör någon jag verkligen känner. Jag var så otroligt hatad av familjen, särskilt av Fadimes andra systrar. När jag berättar historien från början till slut är det svårt att låta bli att gråta. Hon gick verkligen rakt genom rutan hos folket och blev en myt om delvis skapats på grundval av annat än de faktiska omständigheterna.

Jag tänker på det du sa innan om att vi är dåliga i Sverige på att ta hand om ungdomar som hamnar i kläm i samhället. Berätta för mig om din upplevelse av detta.

Titta på somliga halvspråkiga ungdomar; som är jätteintelligenta i områden som Gottsunda och Stenhagen. Vi är så dåliga på att ta hand om deras verkliga potential som många gångar är så stor. För det är precis vad det handlar om. Jag försvarade en kille för många år sedan gällande några misshandelsfall som senare fick för sig att bli advokat. Han började boxas i klubb istället för att slåss på gatan och kom att bli svensk mästare. Han var så duktig att han fick ett stipendium till universitet i Kairo och bestämde sig senare för att bli doktor i juridik på universitet här i Uppsala. Det är en f.d. buse som är en så fin kille och person. Det borde rimligtvis finnas många fler sådana historier tänker jag.

Som man i juristvärlden; hur har din upplevelse av debatt och uppropet kring #metoo i branschen varit?

Jag tänker att det här är en av de branscher där man som verksam kvinna kan vara mest utsatt. Tänk bara på hur beroende man är som notarie i domstol gentemot seniora personer när det gäller betyg och omdömen. Man kan inte göra sig ovän med rådmännen; det är en påtaglig beroendesituation. Det är likadant som ny biträdande jurist på advokatbyrå i förhållande till mer erfarna advokater. Det finns så mycket risk för maktmissbruk när man tänker efter.

Att kvinnor har det svårare i det här yrket än män är något jag fick lära mig för några år sedan genom de kvinnor som arbetar på byrån som berättat för mig om sina erfarenheter. Det vi karlar slipper utstå jämfört med kvinnor är att klienter stöter på en vilket blir ett slags beteende utifrån som man som kvinna antagligen behövt hitta sina sätt att hantera, utan att det alltid blir känt eller öppet kommunicerat ens med andra på samma byrå. Hur behåller man ett nära samarbete och en klients förtroende utan att avvisa klienten. Det är ett problem som vi andra kanske inte tänker på existerar.

Du har nått många av de milstolparna som en verksam i branschen skulle eftersträva i en karriär. Du skulle rimligtvis vid det här laget inte behöva jobba alls om du inte kände för det. Du har ju uppenbarligen andra intressen som säkert skulle vara angelägna att tillägna mer tid. Musik har vi pratat om och motorcyklar förstår jag är ytterligare en passion. Vad är det som slutligen fortfarande motiverar dig om morgnarna att ändå traska till kontoret och hugga tag i målen?

Det är också belönande med den genuina uppskattningen man får till exempelvis när man promenerar på stan och någon vänligt vill tala med om en hjälp som denne tidigare har fått i sitt liv. Det finns nog nästan en exhibitionistisk aspekt i att arbeta med humanjuridik och framförallt som förutsätts för att kunna passa inom fältet. Vårt bekräftelsebehov är nog också en del av det som driver oss framåt i den här branschen, föreställer jag mig.

Av: Ashik Zaman, jurist och nyhetsredaktör på Norstedts Juridik

Ursprungligen publicerad i vår nyhetstjänst: 2018-06-04