Driven av ett brinnande hat mot svenska myndigheter utför Lars Tingström en serie bombdåd under 80-talet. Historien om mannen som gick från att leva ett vanligt medelklassliv till att viga sitt åt hämnden är osannolik och innehåller många vändningar – även efter hans död.
Det är tidigt på morgonen den 16 juli 1982. Vid en vändplan längst ner på en lugn gata i Saltsjö-Boo utanför Stockholm ligger åklagaren Sigurd Denckers villa. Dencker själv befinner sig på semester på Öland tillsammans med sin fru. Kvar i huset finns hans dotter och hennes pojkvän – båda 18 år gamla.
Fästmannen har på grund av värmen har sovit på vardagsrumssoffan under nattens sista timmar. När han vaknar upp ser han någonting på altanen som inte stod där kvällen innan. Precis utanför altandörren finns en blå frysbox.
Han öppnar dörren, böjer sig ner och tar tag i paketet.
I samma stund klyvs morgonlugnet itu.
En öronbedövande explosion sliter sönder halva huset, slungar iväg fästmannen 25 meter och dödar honom omedelbart. Denckers dotter vaknar med ett ryck och lyckas mirakulöst undkomma skador när taket rasar ner på sängen. Hon rusar ut ur huset och möts där av grannar som tar hand om henne. Inom kort är huset övertänt, och när allt är över finns bara aska kvar av villan vid vändplanen.
Polisens blickar riktas snart mot en man som tidigare dömts för ett bombdåd och som har anledning att hysa agg mot Dencker. Men det ska visa sig vara svårt att komma åt den då 48-årige mannen, och det kommer krävas ytterligare tre explosioner innan polisen kan dra åt snaran runt Lars Gewe Tingström.
Hatet mot myndigheterna föds
Lars Tingström föds på Gotland i mars 1934. Efter folkhögskolan påbörjar han en utbildning till att bli möbelsnickare, men avbryter efter 2,5 år och tar jobb på ett snickeri. Vid militärtjänstgöringen utbildas han till signalist, vilket leder till att han efter fullgjord tjänstgöring får arbete vid ett radio- och telefonbolag i Stockholm. Han vidareutbildar sig inom teleteknik och arbetar därefter i flera år som servicetekniker innan han till slut startar en egen firma.
Han gifter sig 1961 och blir pappa till två barn, men äktenskapet tar slut i början av 70-talet. Han träffar då en ny kvinna som han flyttar ihop med. Föga anar han då att samma kvinna ska komma att bli åklagarens huvudvittne i en senare rättsprocess.
Fram till 70-talets början lever Lars Tingström ett mer eller mindre normalt svenssonliv. Sommaren 1971 är han 37 år gammal och befinner sig i Holland på semester. I en liten by vid havet får han syn på sin drömbåt. Den är väldigt dyr, men Tingström bestämmer sig för att köpa den. Båten kostar 85 000 gulden – runt 120 000 SEK – och Tingström betalar inledningsvis 30 000 gulden i handpenning. När han sedan betalar resterande del av köpeskillingen får han ett kvitto där det står att båten kostat 55 000 gulden – ca 80 000 svenska kronor. Där och då reagerar han inte på det, men det ska visa sig få stora konsekvenser.
En tid senare säljer Tingström båten vidare till ett bolag för 115 000 SEK – således mindre än vad han köpte den för. Men när Skatteverket genom en skatterevision av bolaget granskar kvittona från försäljningen och Tingströms inköp ser det ut som om han har gjort en vinst om nära 25 000 kronor. Skatteverket fattar därför beslut om eftertaxering.
Feltaxeringen blir inledningen till en utdragen konflikt med Skatteverket som mynnar ut i att Tingströms firma, och han själv, försätts i konkurs 1976.
Den första gnistan har nu tänts i vad som kommer utvecklas till ett brinnande hat mot svenska myndigheter.
Han riktar vapnet i polisernas riktning och avfyrar ett antal skott.
Den första bomben
1976 blir ekonomiskt ett tufft år för Lars Tingström. Några månader efter att han gått i personlig konkurs investerar han 80 000 kronor i ett nystartat företag som säljer elektroniska räknemaskiner. Men inte långt efter det att Tingström överfört pengarna försätts bolaget i konkurs. Många fordringsägare får aldrig se skymten av sina investeringar igen, och en av dem är Tingström.
Mannen som är verkställande direktör för företaget och som annonserat efter investerare får under den kommande tiden besök av Lars Tingström vid ett flertal tillfällen och mottar också en stor mängd telefonsamtal. Tingström är upprörd, och kräver att få sina pengar tillbaka.
Den 15 februari 1977, samma dag som han planerar att flytta till Frankrike, mottar direktören ett gulbrunt vadderat kuvert med posten – en så kallad jiffy-påse. I samma stund som han öppnar kuvertet och sträcker in handen för att dra ut innehållet smäller det till. Han bländas av ett eldgult sken och känner kraftig smärta i bröst och ansikte.
Han tillbringar en tid på sjukhus, och bestående skador i form av ärrbildning och skador på senor kommer för alltid vara en synlig påminnelse om det inträffade. Han får också leva resten av sitt liv med synliga krutrester likt tatueringar under huden. Det hade kunnat sluta värre, men enligt experter som analyserar bomben är det inte sannolikt att den skulle ha dödat honom.
När han förhörs av polisen nämner han omedelbart ett namn – Lars Tingström.
”Bombexperten”
När Tingström får reda på att han blivit utpekad ringer han till direktören. Telefonsamtalet bandas och återges i vissa delar i tingsrättens dom. I samtalet säger Tingström att han ”bugar sig” för att kallas ”bombexpert”. Han ställer många frågor om hur direktören mår och hur han upplevde bombattacken. Vid ett tillfälle säger Tingström att ”dom påstår att jag var expert för sånt där, det kan jag inte förneka att jag kanske är”. Han övergår sedan till att fråga om direktören tänker återbetala pengarna till dem han är skyldig, och meddelar att om han inte gör det kanske ”dom” börjar ”skicka såna här bomber”.
Tingström tas in till förhör, men förnekar all inblandning. Han släpps på grund av bristande bevisning, och även om det florerar vissa andra misstänkta står utredningen mer eller mindre still i två år.
Men plötsligt, i slutet av april 1979, får polisen ett samtal från Tingströms grannar på Ingarö. De berättar att någon skjutit mot deras fönster, och att de misstänker att det är Tingström. När polisen anländer till platsen släpper Tingström in dem i huset. Han går sedan iväg och återvänder med en revolver i handen. Han riktar vapnet i polisernas riktning och avfyrar ett antal skott. Ingen skadas dock, eftersom det visar sig att revolvern är laddad med så kallade ”skrämselskott”. Polisen övermannar och griper Tingström.
Vid husrannsakan görs en häpnadsväckande upptäckt; ett dolt underjordiskt rum fullt av bland annat svartkrut, stubintråd, kommunikationsapparater – och en hel del tillgångar som undanhållits konkursen. Rummet kan nås genom en hemmagjord hiss i ett skjul på gården.
Lars Tingström åtalas för grov misshandel och brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor. Därtill åtalas han bland annat för anstiftan till bedrägeri då han tillsammans med en bekant – tillika partner i porrfilmsproduktion – lämnat falska uppgifter till ett försäkringsbolag, och för grov oredlighet mot borgenärer på grund av de undanhållna tillgångarna efter konkursen.
Åklagare i målet är chefsåklagaren Sigurd Dencker – mannen som ska komma att personifiera Lars Tingströms hat mot den svenska staten.
Åtalet styrkt
Under rättegången erkänner Tingström att han förvisso har det tekniska kunnandet som krävs för att tillverka en bomb av samma typ som skadade direktören och att han dessutom har tillgång till det material som behövs, men bedyrar att han inte har någonting att göra med den aktuella händelsen. Han erkänner också att han sagt till sin dåvarande sambo att det var han som skickade brevbomben, men att det endast var för att ”få henne att sluta fråga”.
En skrivmaskin som hittats i Tingströms hemliga källare analyseras, och slutsatsen är att den kan ha använts till att skriva brevbombens adresslapp. Vid jämförelser av andra adresslappar skrivna av Tingström syns samma särdrag – adresserna är skrivna med enbart versaler. Därtill fanns det bland fynden i hans källare material som liknar det som användes för att tillverka bomben.
Vid en sammantagen bedömning finner tingsrätten att åtalet är styrkt. Tingström döms därför, den 30 november 1979, för grov misshandel och brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor. Han döms även för bland annat stöld, olovlig kraftavledning, anstiftan till bedrägeri och grov oredlighet mot borgenärer.
Påföljden bestäms till fängelse i fem år, men året därpå sänker hovrätten fängelsestraffets längd till fyra år.
1980 genomgår Tingström en rättspsykiatrisk utredning. I ett utlåtande yttrar en överläkare att: ”Tingström önskar fortfarande ta revansch för alla sina oförrätter från samhällets sida. För honom är hans syn på rättvisa viktigare än att leva ett vardagligt liv inom samhällets gränser och lagar. Han tycker sig nu leva i ett krig mot samhället.”
En oväntad vänskap
Under sin tid i fängelse umgås Tingström med få personer. Men han blir särskilt god vän med två av de intagna. Den ene är syrisk medborgare vid namn Sadi Alwani, som flyr till Syrien under en permission. Tingström ska senare komma att besöka sin nyfunne vän vid ett flertal tillfällen.
Den andre är en intagen som några år senare kommer vara rikskändis – den dråpdömde Christer Pettersson. De lär känna varandra när de arbetar i samma verkstad, och olikheterna till trots finner de gemenskap i sin kristna tro. Vänskapen ska komma att hålla i sig även efter deras respektive fängelsestraff avtjänats.
Och flera år senare kommer deras vägar åter igen korsas då Tingströms namn dyker upp i Palmeutredningen.
Den 17 september 1981 lämnar Tingström Kumlaanstalten. Han slår sig snart ihop med Hannu Hyttinen som han lärde känna under sommaren 1979 när han fick anställning i Hyttinens företag. Mellan de båda uppstod en vänskap som skulle hålla i sig i flera år. Hyttinen håller Tingström om ryggen och försöker hjälpa honom att få upprättelse i brevbombsmålet, men står även vid Tingströms sida i hans kamp mot myndigheterna. Hans roll i de kommande händelserna blir central.
Bomben mot Dencker
Under åren 1982 - 1983 briserar flera bomber i Stockholmsområdet. Den första av de explosioner som kan kopplas till Lars Tingström är den som totalförstör Denckers villa och dödar hans blivande svärson.
På grund av Denckers yrkesroll går polisen igenom de åtal han varit inblandad i för att hitta potentiella gärningsmän. Deras ögon riktas snart mot Tingström, särskilt mot bakgrund av att han tidigare dömts för ett bombattentat.
Men Tingström visar sig ha alibi. På kvällen den 15 juli 1982, eller på natten till den 16, påbörjar han en bilresa till Damaskus. Två timmar efter att bomben briserar, kl. 10.00, kan han placeras på en färjeterminal i Helsingborg. Han kan förvisso ha placerat ut bomben innan han åkte, men bevisningen är för svag för att han ska kunna häktas.
Under en period luftas tanken att det är svärsonen själv som hanterat sprängämnet och att det hela var en olycka, men den teorin läggs snart åt sidan.
Utredningen går därefter på tomgång och en lösning på bombdådet verkar ligga långt borta.
Och ett halvår efter sprängningen av Denckervillan smäller det igen.
Skatteskrapan brinner
Den 22 februari 1983 tar en 64-årig lokalvårdare eftermiddagspaus på ”skatteskrapans” åttonde våning. Den 26 våningar höga byggnaden på Götgatan i Stockholm, som under en period är känd som Europas högsta, har fått sitt inofficiella namn eftersom den sedan färdigställandet 1959 inrymmer Skatteverkets huvudkontor.
Lokalvårdaren sätter sig på en stol i rökrummet och upptäcker snart att det står en portfölj på golvet intill henne. Hon tar tag i den, och i samma sekund är förödelsen ett faktum.
Kvinnan dör omedelbart, och explosionen blåser ut rummets väggar, fönster och inredning. Vid brottsplatsundersökningen hittar polisens tekniker närmare 400 spikar, vilket leder till att det snart står klart att det hela inte varit någon olycka.
Bland all bråte hittar teknikerna även bitar från en flaska T-röd och delar av en äggklocka och ett vibrationslarm. Den teori som växer fram är att en tidsinställd äggklocka använts som säkring vid utplacerandet av väskan. I samma stund som tiden löpt ut har strömmen slutits varpå vibrationslarmet tagit över. Minsta beröring skulle då få bomben att explodera.
Utredningsarbetet är omfattande. Det visar sig att en anställd på Skatteverket redan innan sprängningen flaggat för att det var Tingström som låg bakom attentatet mot Dencker och att hans nästa mål kan komma att bli skatteskrapan.
Under ett par år har Tingström nämligen besökt skatteskrapan flera gånger med anledning av en pågående skatteprocess i länsrätten. En tjänsteman med kontor i byggnaden är den som driver processen för Skatteverkets räkning, och Tingström försöker – med hotfulla insinuationer – påverka honom i hans tjänsteutövning. Han kommer senare dömas för detta i tingsrätten.
Vid ett av dessa besök, under hösten 1982 – några månader innan sprängningen – befinner sig tjänstemannen med Tingström i ett kopieringsrum. Enligt tjänstemannen säger då Tingström plötsligt: ”Det var jag som sprängde Denckers villa. Där fick han vad han förtjänade.” Mannen, som känner en oro över att skatteskrapan kan vara nästa mål, skriver en promemoria om det hela. Ärendet tar sig vidare till polisen, men lämnas där utan åtgärd.
När bomben sedan smäller i skatteskrapan kallas Tingström in på förhör på nytt. Men än en gång visar han sig ha alibi, och denna gång är det vattentätt. Han har nämligen befunnit sig i Damaskus, hundratals mil bort.
Tingström släpps, och precis som efter bomben mot Denckers villa står man efter några månader utan någon misstänkt gärningsman. Det ska krävas ännu ett attentat innan trådarna kan börja knytas ihop.
Den fjärde bomben
Det är tidig morgon den 8 augusti 1983 och Kronofogdemyndighetens anställda börjar trilla in till sin arbetsplats vid Ektorps centrum i Nacka. Utanför entrén på femte våningen passerar de en kylväska. Väskan innehåller en sprängladdning som är konstruerad att explodera vid minsta beröring. Det räcker alltså att en enda av de passerade får för sig att undersöka väskan närmare för att bomben ska brisera. Men som tur är blir det inte så. När en person tycker sig höra ett tickande ljud från väskan kallas polis till platsen.
Polisens bombgrupp bestämmer sig för att detonera bomben på plats. De riggar upp ett hagelgevär som ska avlossa ett skott mot kylväskan. När planen väl sätts i verket blir explosionen omfattande. Innerväggarna och inredningen demoleras, fönstren slås i bitar, och i fasaden gapar ett stort hål vid femte våningen.
Brottsplatsundersökningen visar att bomben har många likheter med den mot skatteskrapan några månader tidigare, vilket förstärker de redan starka misstankarna om att det är samma person – eller personer – som ligger bakom båda sprängningarna. Man ser även samband med attacken mot Dencker.
Och denna gång får utredningen ett tidigt genombrott.
Flera vittnen har sett en blå Volvo smygköra runt Ektorps centrum tidigt på morgonen, precis runt den tid då kylväskan måste ha placerats ut. I bilen satt två män, och ett vittne tyckte att det hela såg så misstänkt ut att han lade bilens registreringsnummer på minnet.
Polisen får in ytterligare ett tips gällande en bil med samma registreringsnummer. Men denna gång har bilen iakttagits på en helt annan plats. Lars Tingströms grannar på Ingarö har länge, på uppmaning av polisen, hållit ett öga på honom. På morgonen för bombdådet mot Kronofogden lämnar grannarna sitt hem med bil strax efter klockan 08:00. De lägger då märke till hur en blå Volvo lämnar av en person vid ett skogsparti i närheten av Tingströms hus. Samma bil kör sedan framför dem i riktning mot Stockholm.
Efter sökningar på registreringsnumret får polisen en träff som leder dem till Hyttinen – Tingströms vapendragare.
Under bevakning
Hyttinen häktas, och förhörs under flera dagar. Han nekar till att ha varit i Nacka den aktuella morgonen, och förklarar att bromsarna på hans bil är trasiga. När polisen undersöker bromsarna upptäcks dock inte något fel.
Även om polisen anser att Hyttinens historia inte hänger ihop är den samlade bevisningen tunnsådd. I förhör gör han dock vissa uttalanden som indirekt pekar ut Tingström, och när Hyttinen efter några veckor försätts på fri fot inleds en intensiv bevakning av de båda männen.
Polisen känner på sig att någonting är på gång, och intensifierar spaningsarbetet.
Under de kommande månaderna är kontakten mellan dem intensiv. Några dagar efter att Hyttinen släpps besöker de båda Ektorps centrum och betraktar skadorna efter sprängningen, och med allt tätare frekvens ringer och besöker de varandra under hösten. Polisen känner på sig att någonting är på gång, och intensifierar spaningsarbetet.
I december 1983 – två dagar före jul – har polisen som vanligt Hyttinens lägenhet under bevakning. Under några dagar har det vid utspridda tillfällen synts blixtsken från lägenheten. Blixtarna kommer sannolikt från ett blixtaggregat som Hyttinen inhandlat ett par dagar tidigare. Även denna dag ser polisen hur det blixtrar till i lägenhet. Men denna gång följs blixten av en enorm explosion.
När polisen tar sig in i lägenheten är Hyttinen död. Det blir snart tydligt att han arbetat med en sprängladdning som detonerat av misstag – sannolikt utlöst av blixtaggregatet.
Polisen kan inte vänta längre. Dagen därpå grips Tingström.
Domen
Tingström åtalas för bland annat mord, försök till mord och grov allmänfarlig ödeläggelse. Han förnekar all kännedom om, och all medverkan i, sprängningarna.
Vid rekonstruktion av bomberna konstateras att samtliga troligen hade en liknande konstruktion. En kartläggning av kända bombdåd i Sverige sedan 1965 visar att bomberna avviker från vad man tidigare påträffat. Däremot finns utländska förebilder vad gäller konstruktionen med vibrationslarm, menar åklagaren, som hänvisar till terroristbomber på Irland och i Libanon – ”bomber som drabbar urskillningslöst och som skall garantera i vart fall ett dödsoffer.”
Slutsatsen blir att samma person eller personer ligger bakom alla fyra bomber.
Vid genomgång av Tingströms och Hyttinens respektive bakgrund kommer domstolen till slutsatsen att Tingström är väl förtrogen med sprängteknik, och att Hyttinen med god instruktion sannolikt skulle klara av att själv sätta ihop en sprängladdning.
Då varken Hyttinen eller Tingström iakttagits i närheten av sprängningarna vid Denckervillan eller skatteskrapan inleder domstolen med att behandla sprängningen vid kronofogdemyndigheten – där flera vittnen sett den blå Volvon. Efter en omfattande genomgång av vittnesuppgifter och Hyttinens egna uppgifter vid förhör kommer domstolen till slutsatsen att det är uteslutet att någon annan än Hyttinen kört den blå bilen, och att Tingström mycket väl kan ha varit passageraren.
Tingsrätten går vidare till att reda ut motivet och kommer fram till att Tingström har anledning att vara negativt inställd till såväl Skatteverket och kronofogdemyndigheten som till Sigurd Dencker. Domstolen anför även att Tingström tidigare använt en bomb för att ”komma åt en för honom misshaglig person”.
Vid en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter finner domstolen det vara ställt utom allt rimligt tvivel att Tingström och Hyttinen ligger bakom sprängningen mot kronofogden. Det anses uppenbart att Tingström haft en så aktiv del i handlingen att han är att betrakta som initiativtagare och ”idékläckare” och därmed som huvudansvarig. Han bedöms även vara en av gärningsmännen bakom bomberna mot skattehuset och mot Dencker – även om han inte befann sig i Stockholm kan laddningarna ha placerats ut av Hyttinen enligt hans instruktioner, menar domstolen.
Tingström döms till livstids fängelse.
Han ska också erlägga skadestånd om totalt 8 082 129 kronor – i dagens värde omkring 24 000 000 kronor – för de skador bomberna orsakat.
Upprättelse
Domen fastställs i hovrätten två år senare, och Högsta domstolen avslår Tingströms begäran om resning.
Däremot beviljas Tingströms begäran om resning i brevbombsmålet. I ett beslut i november 1988 anför Högsta domstolen att resning får beviljas om åklagaren varit jävig och det inte är uppenbart att jävet saknat betydelse för målets utgång.
Det har nämligen uppdagats att åklagaren Sigurd Dencker i samband med domstolsprocessen hade en intim kärleksrelation med Lars Tingströms sambo. Affären kommer till det allmännas kännedom efter att rättsskandalen avslöjats i programmet 20:00 i SVT, och Dencker tvingas snart erkänna att det hela stämmer. Han förklarar att de båda hade en kortvarig affär under några veckor mellan det att målet prövades i tingsrätten och hovrätten. Granskningen visar att riksåklagaren känt till förhållandet men valt att inte vidta några åtgärder.
HD beslutar att förhandlingen i hovrätten ska tas om.
Hovrätten kommer fram till att det visserligen är graverande för Tingström att han uppträtt hotfullt mot direktören, men att detta inte binder honom till brevbomben med tillräcklig styrka. Det går inte heller att utesluta alternativa gärningsmän – många investerade i direktörens företag, och vissa förlorade långt mycket mer pengar än Tingström.
Åtalet för grov misshandel ogillas.
"Testamentet”
Tingström har därmed fått viss upprättelse. Han ska inte längre betraktas som skyldig för brevbombsmålet, men livstidsdomen för övriga bombdåd kvarstår och han blir därför kvar i fängelse. Han drabbas av cancer 1993 och lämnar då in en nådeansökan. Begäran avslås dock och Tingström avlider i fängelse senare samma år, 69 år gammal.
Men återuppstår några år därefter i ett helt annat sammanhang.
Drygt fyra år efter Tingströms död lägger hans advokat, Pelle Svensson, fram vad han kallar Tingströms ”testamente”. Svensson – brottarprofilen som blivit advokatkändis – hävdar att Christer Pettersson mördat Olof Palme på uppdrag av Lars Tingström. Pettersson ska under en tid ha bott hos Tingström och fungerat som hans livvakt och torped.
Enligt Svensson ska Tingström ha berättat allt detta för honom på sin dödsbädd.
– Först ville han berätta allt för en liten grupp journalister, men det vägrade kriminalvårdsstyrelsen att acceptera. Så det blev bara jag, som var hans advokat. Vakterna fick gå ut, det var bara vi två, säger Pelle Svensson till DN i en intervju 1997.
Även om uppgifterna leder till stor uppståndelse kan äktheten inte bekräftas. Det visar sig att det var Svensson själv, vars trovärdighet ifrågasätts allt mer, som skrivit ner ”testamentet”. Spåret kallnar snabbt och läggs till i raden av alla andra mer eller mindre fantasifulla teorier om statsministermordet.