Personer med funktionsnedsättning ska ha lika möjlighet som andra att delta i alla delar av en rättsprocess. Skyldigheten att tillhandahålla processuella och åldersrelaterade anpassningar, och därigenom säkerställa tillgängligheten, gäller omedelbart och är inte föremål för krav på skälighet. Idag är det dock oerhört svårt för enskilda att få såväl stöd som upprättelse i praktiken och ansvarsfrågan är inte helt tydlig. Den plattform som Civil Rights Defenders utvecklat – Processtöd.se – ger viktig vägledning för advokater, men en stärkt diskrimineringslag krävs för att tydliggöra rättsvårdande myndigheters ansvar och ge möjlighet till upprättelse när det brustit.
Att bristande tillgänglighet medför rättsosäkerhet för personer med funktionsnedsättning framgår tydligt av forskning. Katrin Lainpelto, vid Stockholms universitet, har forskat på hur barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar hanteras och bemöts av det svenska rättsväsendet. Hon har granskat 286 domar och sett att trots att andelen brott mot målgruppen är hög är det få fall som kommer upp i domstol. Bland de fall som leder till rättegång finns en tendens att gärningsmän frias i de fall brottet riktats mot ett barn med funktionsnedsättning. För att förstå orsakerna har hon granskat hela processen, från anmälan till dom, för att se hur barnen behandlas. Kartläggningen visar bland annat att förhören sällan anpassas efter individen. Barn med ADHD, till exempel, som har svårt att sitta still och inte orkar med långa förhör, förhörs på samma sätt som andra barn. Likaså barn med autism, som ofta har kommunikativa svårigheter att berätta vad som hänt.
Situationen för vuxna är inte lika utforskad i Sverige, men Civil Rights Defenders har kommit i kontakt med flera fall där enskilda inte fått sina processuella rättigheter tillgodosedda. Ett exempel är ett fall där en man med demens, som inte heller kunde förstå svenska, åtalades för ett brott. Mannen fick tillgång till en språktolk, men tolken kunde inte kommunicera med mannen på ett sätt denne kunde förstå på grund av sin funktionsnedsättning. Med Civil Rights Defenders hjälp klagade mannen på att han inte förstått anklagelsen mot sig och inte heller kunnat följa rättsprocessen och därför inte kunnat försvara sig på sätt som framgår av artikel 6 i Europakonventionen. Trots att mannen till och med hade bevis på att han hade skador på hjärnan ansåg Justitiekanslern att ingen myndighet hade brustit i fråga om att säkerställa skälig anpassning.
Ansvarsfrågan oklar
Ett fall från 2018 där Justitiekanslern meddelade beslut i början av 2020, gällde en man med psykisk funktionsnedsättning med ett autismspektrumtillstånd. Polisen misstänkte tidigt under polisförhören att mannen har en psykisk funktionsnedsättning då han hade svårigheter att kommunicera muntligt och förklara sin version av vad som hade hänt. Trots denna misstanke om mannens begränsande förmåga att förstå och delta i förhören gjorde varken polis, åklagare eller domstolarna anpassningar för att möta hans behov. Det bristande stödet ledde till att mannen erkände delaktighet i händelser som kopplades till ett brott utan att förstå att han då samtidigt erkände brott. I protokollet från polisförhöret framgår att den misstänkte undrar när han får beskriva sin version av vad som hände. Trots detta vidtogs inga anpassningar av förhören för att säkerställa att den misstänkte kunde berätta sin version.
Civil Rights Defenders lämnande in flera anmälningar gällande åsidosättandet av mannens processuella rättigheter. Justitiekanslern ansåg att hanteringen av förundersökningen inte varit bristfällig på ett sådant sätt att staten har ådragit sig skadeståndsansvar. Detta trots att Polismyndigheten i det senare fallet bekräftar att de uppmärksammat klagandens funktionsnedsättning och svårigheter att delta i förundersökningen. Polismyndigheten uppgav även att de givit förslag på åtgärder men hänskjutit ansvar för att nödvändiga åtgärder ska vidtas till Åklagarmyndigheten. Åklagarmyndigheten å sin sida hänvisar till JO:s beslut från 2012 där det framgår att det är ”Polismyndigheten som, utan direktiv av förundersökningsledaren, ska ombesörja åtgärder som rutinmässigt förekommer i en förundersökning.” Trots att myndigheterna hänvisar till varandra ansågs inte någon myndighet ha gjort fel. Justitiekanslern konstaterade istället att klaganden hade en försvarsadvokat som borde ha framfört klientens behov av anpassningar. Detta trots att Europadomstolen har klargjort att det är de nationella myndigheterna som har det främsta ansvaret för att rättegången ska vara rättvis.
Sveriges åtaganden
Enskildas processuella rättigheter framgår inte enbart av nationell rätt. Hänsyn måste även tas till de europeiska och internationella överenskommelser Sverige har åtagit sig att följa. Här kan inledningsvis nämnas FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) som trädde i kraft i Sverige januari 2009. Av dess artikel 13 framgår att ”Konventionsstaterna ska säkerställa effektiv tillgång till rättssystemet för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för andra, däribland genom att erbjuda dem processuella och åldersrelaterade anpassningar för att underlätta en verksam roll för dem som direkta och indirekta deltagare, inklusive som vittnen, i alla rättsliga förfaranden, innefattande i det undersökande skedet och i andra förberedande skeden.”
Personer med funktionsnedsättning ska således ha lika möjlighet som andra att stämma, polisanmäla, föra sin talan i domstol, försvara sig och överklaga. De ska på lika villkor som andra kunna vittna i domstol och ska vidare ha lika möjlighet som andra att jobba som jurist, advokat, domare, åklagare eller att tjänstgöra som nämndeman. Av konventionens artikel 9 framgår att såväl den fysiska miljön som information och kommunikation ska göras tillgänglig för människor med funktionsnedsättning. Skyldigheten att tillhandahålla anpassningar av rättsprocessen gäller därmed omedelbart och är inte föremål för krav på skälighet.
Nationell rätt
Det finns bestämmelser i svensk lag som reglerar processuella rättigheter. Bestämmelserna är dock inte helt tydliga. Begreppet tillgänglighet och skäliga anpassningar i rättsliga förfaranden har därtill ingen legal definition i svensk rätt. Istället hänvisas här till Artiklarna 9 och 2 i CRPD, som även Europadomstolen hänvisar till. Både barnkonventionen och Europakonventionen, som är svensk lag, innehåller bestämmelser som rör rätten till en rättvis rättegång. Enligt principen om fördragskonform tolkning ska svenska lagar, tolkas i ljuset av internationell rätt för att säkerställa att enskildas rättigheter skyddas.
Europadomstolen, som prövar europakonventionens räckvidd, har i flera mål klargjort statens ansvar att säkerställa rätten till en rättvis rättegång i relation till människor med funktionsnedsättning. I målet Z. H. mot Ungern framhåller Europadomstolen att det inte går att säga att en person med funktionsnedsättning har fått sina rättigheter tillgodosedda i fall man inte tagit hänsyn till tillståndet som personen befunnit sig i. Tillgänglighet handlar inte enbart om tillgång till information utan till processen i sin helhet. I målet kritiserade Europadomstolen de nationella myndigheterna för att inte ha vidtagit anpassningar i samband med ett polisförhör.
Diskrimineringslagens räckvidd oprövad
I 2 kap. diskrimineringslagen finns förbud mot diskriminering för offentliga verksamheter inom ett antal samhällsområden, till exempel socialtjänst och socialförsäkring. För offentlig verksamhet som inte ingår i något av lagens samhällsområden omfattar skyddet endast offentligt anställdas bemötande i kontakter med allmänheten, alltså inte alla ageranden som kan utgöra diskriminering. Hur långt diskrimineringslagens skydd sträcker sig när det gäller rättsvårdande myndigheters bemötande av personer med funktionsnedsättning är oprövat. En genomgång av rättspraxis, vilken kan hittas på processtöd.se, visar också att perspektivet effektivt deltagande för personer med funktionsnedsättning är ytterst begränsat inom svensk rättspraxis. Då tillgängligheten fortfarande brister i praktiken och möjligheten till upprättelse är liten, välkomnar Civil Rights Defenders förslaget att diskrimineringsförbudet i 2 kap. 17 § om offentliganställda, utvidgas till att omfatta alla former av diskriminering (se slutbetänkandet ”Ett utökat skydd mot diskriminering SOU 2021:94). På så sätt förstärks avsevärt de enskildas möjligheter till upprättelse när tillgänglighet inte tillhandahålls på sätt som framgår av Sveriges internationella förpliktelser.
Bristande rutiner att identifiera sårbarhet
Den 30 november 2009 antog Europeiska rådet en resolution om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden. Sommaren 2022 har sex direktiv samt två rekommendationer som klargör direktivens omfattning antagits enligt färdplanen. Samtliga direktiv innehåller skrivningar om ”särskilt sårbara personer”, däribland barn och människor med funktionsnedsättning. De direktiv som tillkommit efter EU:s ratificering av CRPD innehåller även direkta hänvisningar till dess artikel 13. Samtliga direktiv ska vara implementerade i svensk rätt, om skrivningar inte förts in i svensk rätt har direktiven i dessa delar direkt effekt i Sverige. I syfte att klargöra rättigheterna har EU-kommissionen även antagit rekommendation om processuella garantier för sårbara misstänkta eller tilltalade personer. I dessa rekommendationer föreskrivs att ”(6) Det är viktigt att eventuell sårbarhet hos misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden upptäcks och konstateras så snabbt som möjligt”.
För det ändamålet bör en inledande bedömning göras av berörda polistjänstemän eller brottsbekämpande- eller rättsliga myndigheter. De behöriga myndigheterna bör också kunna anlita en oberoende expert för att undersöka graden av sårbarhet, den sårbara personens behov och lämpligheten av eventuella åtgärder som vidtagits eller planeras gentemot den sårbara personen. I nuläget finns dock ingen metod eller rutin bland rättsvårdande myndigheter att i alla situationer identifiera förekomst av en sårbarhet. Något som i sig försvårar den praktiska möjligheten att säkerställa ett effektivt deltagande i alla delar av en rättsprocess.
Advokaters ansvar
Åklagarmyndighetens handledning ”Förhör med barn. Förhör med vuxna som har osynliga funktionsnedsättningar – handledning för polis och åklagare vid planering och genomförande” är ett viktigt steg i rätt riktning. Dessa innehåller konkreta råd på hur åklagare och polis bör genomföra förhör. I Åklagarmyndighetens skrift ”Artikel 6 i Europakonventionen. Rätten till en rättvis rättegång ur ett praktiskt åklagarperspektiv”, framgår att ”om en försvarare är förordnad förutsätts det att försvararen informerar den misstänkte om dennes rättigheter under förundersökningen”. I de båda ovan nämnda fallen anammade Justitiekanslern detta synsätt och inskränker därmed de rättsvårdande myndigheternas ansvar.
Civil Rights Defenders menar att det inte kan förväntas av advokater att känna till alla möjliga anpassningar som finns att tillgå, men att de rimligtvis förväntas ha kunskaper om den misstänktes rättigheter.
Mot bakgrund av JK:s uttalanden har Civil Rights Defenders, tillsammans med advokater och funktionsrättsorganisationer, utvecklat den digitala plattformen processtöd.se. Verktyget ska underlätta för advokater att bistå klienter som har någon form av funktionsnedsättning. Där finns information om olika diagnoser och praktisk information om hur advokater och rättsväsendet kan bemöta eller anpassa mötet till klienter med olika behov eller funktionsnedsättningar. Civil Rights Defenders hoppas att plattformen kan underlätta för såväl ombud som rättsvårdande myndigheter, men anser att det är av största vikt att ansvarsfrågan klargörs, så det blir rättsväsendets aktörer som bär huvudansvaret.