Historia skrivs när förövare ställs inför rätta för grova folkrättsbrott

När rättegången mot tredje rikets bödlar inleddes i den tyska staden Nürnberg den 20 november 1945, var rättegångssalen fylld till brädden med åhörare. Rättegången, som var den första i världen där begreppen ”brott mot mänskligheten” och ”folkmord” användes, hade världens strålkastarljus riktat på sig. 72 år senare vänds världens blickar mot en annan historisk rättegång i en annan tysk stad om brott mot mänskligheten som begåtts i ett annat land.

Under de tidiga morgontimmarna den 13 januari 2022 ringlar kön redan lång utanför domstolsbyggnaden i den sydvästtyska staden Koblenz. Flera personer håller i inramade fotografier av sina söner, döttrar, bröder, systrar och föräldrar som försvunnit in i den syriska regimens fängelsesystem eller som bekräftats ha avlidit där. Människor i alla åldrar väntar på att dagens domstolsförhandling ska inledas, då de efter en snart två år lång rättegång ska få höra domen mot den före detta chef inom den syriska militärunderrättelsetjänstens avdelning i Damaskus som stått åtalad för brott mot mänskligheten. Några timmar senare meddelar rätten att han döms för bland annat 4000 fall av tortyr och 27 fall av mord.

När domen faller låter reaktionerna inte vänta på sig: Domen är historisk. Aldrig förr har en person som haft en chefsposition inom den syriska underrättelseapparaten dömts för brott i en utländsk domstol. Det är också inom ramen för den här rättegången som en domstol för första gången någonsin konstaterat att tortyr, mord och sexuellt våld begås i den syriska regimens fängelser på ett systematiskt sätt och i en omfattande skala och att gärningarna därför utgör brott mot mänskligheten. Därigenom bekräftar domstolen den bild som tusentals tortyröverlevare har vittnat om i över tio års tid.

”Ett pågående brott mot mänskligheten”

Andra är snabba att konstatera att domen visserligen är viktig och att den utgör ett första steg mot rättvisa, men att det krävs politiska lösningar för att de tusen och åter tusen som fortfarande befinner sig frihetsberövade i regimens fängelser ska friges. För till skillnad från rättegången i Nürnberg, har rättegången i Koblenz ägt rum mot bakgrund av ett ännu pågående brott mot mänskligheten. Det finns ännu ingen fred att tala om i Syrien, och civila mål som sjukhus och skolor är fortfarande föremål för riktade militära attacker av den syriska regimens styrkor. Samtidigt saknas hundratusen personer, som befaras ha försvunnit in i den syriska regimens fängelsesystem.

Den regim som människor begav sig ut på gatorna år 2011 för att bli kvitt, efter 50 års diktatur, har klamrat sig fast och begår alltjämt grova övergrepp mot sin egen befolkning. Hoppet om en övergång till ett demokratiskt styre, ur vilket en rättsstat kan byggas, har sakta slocknat. Därmed också hoppet om att det inom en snar framtid ska hållas inhemska rättegångar i Syrien om regimens övergrepp och om brott begångna av väpnade oppositionsgrupper. För närvarande kan de drabbade inte heller söka rättvisa i den Internationella Brottmålsdomstolen. Syrien har inte ratificerat domstolens stadga och det enda sättet att ställa situationen i Syrien under brottmålsdomstolens jurisdiktion är genom en hänvisning från FN:s säkerhetsråd. Försök att utkräva ansvar på detta sätt har dock hittills stoppats av Ryssland och Kinas veton.

Den väg som återstår för att utkräva ansvar för de grova folkrättsbrott som begåtts i Syrien är att ställa de ansvariga inför rätta i länder vars domstolar kan utöva universell jurisdiktion över brotten. Det är en lösning som fötts ur staters konventionsenliga skyldighet att åtala förövare för grova folkrättsbrott närhelst det är möjligt och ur förståelsen att dessa brott är så allvarliga att de angår hela det internationella samfundet.

Fler rättegångar rörande folkrättsbrott

I takt med att allt fler syrier har sökt skydd i Europa, har också rättsprocesser rörande grova folkrättsbrott som begåtts i Syrien kommit att bli allt vanligare i europeiska domstolar. Så även i Sverige, där tre rättegångar så långt har behandlat brott begångna i Syrien. Den senaste rättegången pågår i skrivande stund, där en kvinna står åtalad för att ha rekryterat sin son till att strida med Islamiska staten (ISIL/Daesh). Tyskland är dock det land i Europa där det största antalet rättegångar rörande folkrättsbrott begångna i Syrien har ägt rum. Bara dagar efter att rättegången i Koblenz avslutades i januari, inleddes en ny rättegång i Frankfurt mot en syrisk läkare som varit bosatt i Tyskland sedan 2015 och som nu åtalas för brott mot mänskligheten för att ha torterat och mördat personer när han tjänstgjorde som läkare i militärunderrättelsetjänstens fängelse i syriska Homs och i militärsjukhus i Homs och Damaskus år 2011 och 2012.

Det är inte bara närvaron av syriska brottsoffer, vittnen och förövare i Europa som möjliggör dessa rättegångar. Alltsedan det syriska upproret inleddes i mars 2011 och möttes av ett brutalt våld från regimens sida, har syriska människorättsorganisationer arbetat med att samla in bevisning om folkrättsbrott som begåtts i landet i syfte att dessa ska kunna användas i framtida rättsprocesser. Även under rättegången i Koblenz har bevisning använts som samlats in av syriska och internationella människorättsorganisationer. Företrädare för flera syriska människorättsorganisationer har också hörts som vittnen under rättegången. I Tyskland och Frankrike har dessutom internationella arresteringsorder utfärdats mot flera högt uppsatta personer inom den syriska regimen efter att människorättsorganisationer sammanställt bevisning och anmält regimföreträdarna till ländernas myndigheter.

Här i Sverige har Civil Rights Defenders lämnat in flera anmälningar tillsammans med syriska och internationella människorättsorganisationer som fokuserat på tortyr och andra grova brott som begåtts i den syriska regimens fängelsesystem och på regimens bruk av kemiska vapen mot civilbefolkningen. Samtidigt har flera länder blivit allt bättre på att utreda brott begångna i Syrien, alltmedan det rättsliga samarbetet mellan europeiska stater och med FN:s Internationella, oberoende och opartiska mekanism för Syrien (IIIM) har förstärkts och effektiviserats under de senaste åren.

Brister i lagstiftningen

En förutsättning för att länder ska kunna driva framgångsrika förundersökningar är att länderna har enheter inom sina polis- och åklagarmyndigheter som är specialiserade på att utreda folkrättsbrott, vilket såväl Sverige som Tyskland har. De specialiserade enheterna i båda länderna driver dessutom sedan flera år tillbaka så kallade ”strukturella förundersökningar” inom vilka de kan samla information om brottsliga gärningar. Idag leder de svenska specialiserade enheterna två separata strukturella förundersökningar med fokus på brott som begåtts i Syrien: en som avser brott begångna av regimen och en som avser brott begångna av ISIL/Daesh.

Därtill är det centralt att specialiserade enheter inom polis- och åklagarmyndigheten har tillräckliga resurser. I en svensk kontext kan det ifrågasättas om de specialiserade folkrättsenheterna verkligen har de resurser som behövs för att kunna uppfylla allmänhetens förväntningar om att de ska utreda förövare av folkrättsbrott som befinner sig i Sverige. Detta särskilt i ljuset av att allt fler individer som rest till Syrien och Irak och där anslutit sig till ISIL/Daesh nu återvänder till Sverige.

Att driva rättsprocesser om grova folkrättsbrott som har ägt rum i ett annat land är inte helt okomplicerat, även med fullt resurssatta specialiserade enheter. Det finns en rad utmaningar som kringskär möjligheten för brottsoffer att tillerkännas upprättelse för folkrättsbrott i andra länders domstolar. Inte minst den uppenbara svårigheten att utreda brott som ägt rum i länder där svenska myndigheter inte tillåts besöka brottsplatsen, eller att brottsoffer och vittnen inte sällan befinner sig i länder med vilka Sverige inte har ett fungerande rättsligt samarbete.

Men det finns också flera brister i europeiska länders lagstiftning. Här i Sverige har vår senfärdighet att kriminalisera tortyr och brott mot mänskligheten gett upphov till luckor i vårt regelsystem som i förlängningen tillåter åtalsfrihet för några av de mest allvarliga brotten. På så sätt kan en individ som befinner sig i Sverige och som bär ansvar för exempelvis tortyr av ett hundratal individer i Syrien under 2011 så småningom komma att undkomma straffrättsligt ansvar. När gärningen ägt rum före det att en väpnad konflikt i rättslig mening utbröt i Syrien, kan gärningen inte klassificeras som krigsförbrytelse. Den lag genom vilken brott mot mänskligheten kriminaliserades, trädde i kraft först den 1 juli 2014 och är inte retroaktivt tillämpar, alltmedan tortyr fortfarande inte är kriminaliserat i svensk lagstiftning trots att en utredning föreslog redan 2015 att så bör ske. Alternativet som återstår är att individen åtalas för synnerligen grov misshandel. För en sådan gärning som begåtts år 2011, inträder dock preskription redan år 2026, då 15 år passerat sedan brottet begicks.

Det brottsoffer som utsatts för ett brott av en individ som alltjämt fälls för krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten kan dessutom förvänta sig att stå utan ersättning efter en utdragen rättsprocess. Att lokalisera den dömdes tillgångar är en svår utmaning, som brottsoffer kan man inte heller förvänta sig att få hjälp med av ett målsägandebiträde då dennes uppdrag upphör i ögonblicket då det finns en lagakraftvunnen dom. För brottsoffer som inte kan få tillgång till det skadestånd som utdömts, finns vanligtvis möjligheten att få brottskadeersättning. Den möjligheten erbjuds dock inte brottsoffer för brott som begåtts utanför Sverige eller som vid tidpunkten för brottet inte hade hemvist i Sverige. För att denna grupp inte ska missgynnas bör lagstiftningen ses över och utvidgas till att också omfatta brottsoffer som medverkat i en svensk rättegång där förövaren dömts för brotten. Den nuvarande begränsningen framstår som omotiverad inte minst i de situationer där en svensk medborgare rest till ett annat land och där begått grova brott mot individer som vid tillfället för brottet saknat hemvist i Sverige. Allt eftersom rättsprocesser om folkrättsbrott begångna i andra länder blir vanligare i Sverige, blir också den grupp brottsoffer som inte tillerkänns ersättning allt större.

Människorättsorganisationer bistår förundersökningar

Rättsprocesser om folkrättsbrott väcker också svåra frågor om vilka som bör åtalas. Till skillnad från i Nürnberg, är det inte de individer som är ytterst ansvariga för de systematiska och omfattande övergrepp mot civilbefolkningen i Syrien som ställts inför rätta i europeiska domstolar, då dessa inte befinner sig i Europa. Det är en omständighet som har gett upphov till heta debatter inom den syriska människorättssfären. Inte minst inom ramen för rättegången i Koblenz, där flera uttryckt besvikelse över att de första domarna om brott mot mänskligheten riktats mot relativt lågt rankade individer inom den syriska underrättelseapparaten i stället för dess högsta chefer. Vad spelar en process i Koblenz för roll, när arkitekterna bakom övergreppen fortsätter att begå övergrepp i Syrien? Ett visst spänningsförhållande kan också anas mellan människorättsorganisationers och utredande myndigheters prioriteringar, där de senare tenderar att i högre grad operera utifrån en princip om att deras stater inte ska utgöra en fristad för förbrytare medan människorättsorganisationer vill utkräva ansvar från de individer som bär det yttersta ansvaret för brotten. Spänningsförhållandet till trots, har människorättsorganisationer fortsatt att bidra till myndigheternas förundersökningar genom att förse dem med information som kan användas som bevisning. För de brottsoffer som fått möta sin förtryckare i rättssalen, får syftet med rättegångarna trots allt verka förhållandevis tydligt. En överlevare som vittnade under rättegången i Koblenz har i efterhand beskrivit hur rättegången hjälpt henne att återfå sin värdighet.

Trots de brister och utmaningar som omger rättsprocesser om folkrättsbrott begångna i andra länder, utgör universell jurisdiktion för närvarande ett av de viktigaste verktygen för överlevare och familjer att få tillgång till någon form av upprättelse för de grova brott som de själva eller deras familjer har drabbats av. Inspirerade av syriska människorättsorganisationer och frustrerade över att den internationella brottmålsdomstolens prioriteringar och byråkratiska tempo, har också andra diasporagrupper och människorättsorganisationer i andra länder börjat undersöka möjligheterna att samla in bevisning och driva rättsprocesser om folkrättsbrott i europeiska domstolar. Det finns därför all anledning att tro att den här sortens rättsprocesser kommer att bli ett allt vanligare inslag i svenska domstolar. Därigenom fortsätter lokala rättsvårdande myndigheter, människorättsorganisationer och modiga överlevare som delar med sig av sina vittnesmål att tillsammans skriva historia.

I podden Juridikens värld kan du höra Aida Samani berätta om arbetet med att samla in bevisning så att ansvariga för krigsförbrytelser och andra folkrättsbrott ska kunna ställas inför rätta