HD:s friande dom klargör lärarnas handlingsutrymme

I målet var följande omständigheter klarlagda. Några elever hade flyttat på möbler i skolans rasthall så att bl.a. en soffa stod i vägen för en central passage mellan skolans olika delar. Den 13-åriga eleven satt i soffan, tillsammans med åtminstone två andra elever, och flyttade sig inte när han blev ombedd. En skolvärdinna försökte tala eleverna till rätta. Samtalet med skolvärdinnan hade pågått en stund när läraren SC, som var på väg till en lektion, kom gående i korridoren mot platsen och såg skolvärdinnans försök. Han uppmanade eleverna att flytta på sig. En av eleverna följde uppmaningen och flyttade sig när SC lade händerna på denne. Den aktuelle eleven flyttade sig däremot inte utan tog i stället tag i soffans ryggstöd med ena handen. SC tog då ett grepp om hans nacke och armhåla och lyfte honom ur soffan. Greppet var kortvarigt och utfördes lugnt. Det har inte kunnat medföra något annat än ett helt tillfälligt obehag och möjligen ett rött märke efter den halskedja eleven hade på sig.

Den 13-åriga pojken är diagnosticerad med adhd och autism, och skulle bemötas lågaffektivt enligt den handlingsplan som hade utarbetats av skolan – vilket läraren som lyfte bort eleven inte kände till. Barn- och elevombudet (BEO) menade att den 13-åriga eleven hade kränkts varför man yrkade på att Lidköpings kommun, skulle betala 10.000 kronor i skadestånd till eleven. Både tingsrätt och hovrätt dömde till lärarens fördel med motiveringen att ingripandet var befogat – varefter Högsta domstolen beslutade att ta upp fallet.

Med utgångspunkt från Högsta domstolens friande dom den 3 juli 2020 kan nu dimmorna som omger kränkningsregleringen i skollagen förhoppningsvis kunna skingras något.

Högsta domstolen behandlar inledningsvis vilket utrymme för fysiska ingripanden som finns för lärare gentemot elever. En första aspekt är att eleverna har ett grundläggande skydd mot kroppsliga ingrepp som det heter i grundlagen. Att bestämt ta tag i någon i samband med en ordningsstörning är ett sådant kroppsligt ingrepp. Grundlagen tillåter dock undantag till huvudregeln att sådana ingrepp inte får göras.

Det viktigaste av dessa undantag är den rättspraxis som från 2009 kommit att utvecklas utifrån 5 kap. 6 § skollagen och som säger att vissa kroppsliga ingrepp ibland kan vara tillåtna. Frågan om fysiska ingripanden delas i det följande in i tre olika avsnitt:

När fysiska ingripanden är tänkbara

I skollagen sägs att en lärare och en rektor får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero, eller för att komma tillrätta med en elevs ordningsstörande uppträdande. Detta betyder att dessa yrkesgrupper inte bara kan utan är också skyldiga att agera vid ordningsstörningar. Skulle läraren eller rektorn bara vända på klacken i fall av ordningsstörande beteenden från elever kan det rentav leda till arbetsrättsliga konsekvenser. Vuxenvärlden får med andra ord aldrig ducka eller huka i skolans korridorer. Högsta domstolen behandlar följdriktigt denna viktiga frågeställning om lärarens tillsynsplikt i sin dom (s. 4 och 5, pp. 9-13).

HD uttalar angående fysiska maktmedel följande: ”Det är dock ofrånkomligt att det i skolverksamhet kan uppkomma situationer när det är nödvändigt att ingripa mot en elev med fysiska medel. Det gäller t.ex. när det finns risk för att elever kommer till skada och även när det finns risk för att egendom skadas. Rätten att ingripa med fysiska medel är emellertid inte begränsad till enbart situationer av det slaget. Det kan finnas situationer av annat slag när det är rimligt med ett fysiskt ingripande, t.ex. när fortsatta tillsägelser med anledning av en ordningsstörning bedöms bli resultatlösa.”

Vad som ibland hävdats och spritts i debatten – att lärare aldrig bör använda fysisk kraft i samband med ordningsstörningar är alltså fel. Fysisk kraft kan och bör användas om situationen kräver det – se vidare nedan om hur detta i så fall ska ske och också i övrigt om gränserna för tillåten kraftanvändning.

Nu blev utgången i HD ”friande” för skolan. Man kan emellertid fråga sig hur det hade blivit om läraren tillhört det arbetslag som ansvarade för eleven, och därmed hade haft – eller borde ha haft – kunskap om elevens handlingsplan om lågaffektivt bemötande?

Först ska klargöras att lågaffektivt bemötande bara är en aspekt av något som kloka lärare använt i alla tider, en effektiv strategi för att nå önskat resultat med så små medel som möjligt. Vad metoden konkret tillför är värdet av kunskap om olika tillstånd och hur ett visst tillstånd, som autism, bäst bemöts från ett beteendevetenskapligt perspektiv. Man kan säga att denna omdebatterade teknik, rätt tillämpad, helt enkelt är en del av proportionalitetsprincipen. Följdriktigt säger också HD (s. 6, p. 16):

”Att ett fysiskt ingripande måste vara proportionerligt… innebär att en mindre ordningsstörning endast i undantagsfall bör föranleda en sådan åtgärd. Ett fysiskt ingripande ska vara så lindrigt och ske under så kort tid som möjligt. Mera långtgående ingripanden bör endast komma i fråga vid mer allvarliga ordningsstörningar.”

Värdet i det lågaffektiva bemötandet hindrar självklart inte ett milt fysiskt ingripande om en elev, säg en autistisk pojke, får ett raseriutbrott och kastar saker omkring sig. Lågaffektiv arbetsmetodik får aldrig signalera undfallenhet eller kapitulation från vuxenvärldens sida. En annan sak är att kunskaper om en elevs funktionsnedsättningar bör påverka agerandet.

Teoretiskt sett får det genom domen anses klarlagt att brister i kunskapen om funktionsnedsättningar kan ha skadeståndsrättslig betydelse. HD säger nämligen (sid. 8, p. 25):

”Det som nu har sagts hindrar inte att en lärares kunskap om en elevs särskilda personliga förutsättningar och förhållanden i övrigt av det slaget beaktas vid bedömningen av lärarens agerande, om sådana förhållanden har relevans för bedömningen. Det har då betydelse vilken kunskap som läraren borde ha haft och om en brist i detta avseende berott på något som skolhuvudmannen kan lastas för.”

Formuleringen ”om sådana förhållanden har relevans för bedömningen” är viktig. Om det gått överstyr, exempelvis om en elev får ett okontrollerbart raseriutbrott i klassrummet, kan frågan om funktionsnedsättning inte vara avgörande. Lärarens primära skyldighet är och måste vara att undervisningen ska kunna bedrivas på ett tryggt och säkert sätt. I konsekvens härmed måste läraren då kunna ingripa också mot en elev med en funktionsnedsättning – om nödvändigt även med mildare former av fysisk kraft för att visa ut eleven ur klassrummet. Därmed inte sagt att så måste eller bör ske ske, utan endast att det ligger inom varje lärares yrkesmässiga mandat att bedöma detta. Hänsynen till diagnosen ska, skulle man kunna säga, ske inom vissa ramar. Utanför dessa ramar, som vid allvarliga eller farliga ordningsstörningar, måste samma spelregler gälla som för elever utan funktionsnedsättning. I annat fall upphävs likabehandlingsprincipen och sänds farliga signaler om dubbel standard. Ordningsreglerna gäller för alla.

Vilka fysiska ingripanden som är tänkbara

När det gäller användande av fysisk kraft eller tvång måste alla lärare känna till skillnaden mellan två typsituationer. Den ena är där ordningen är tydligt störd, men där det inte föreligger en nödvärnssituation. Vi kan kalla denna situation för ”Typsituation 1”. Och den andra – ”Typsituation 2” – är följaktligen när det föreligger en nödvärnssituation. Exempel på det senare är när en elev fysiskt attackerar och slår en annan elev eller lärare (misshandel), kastar och förstör saker som har ett värde eller klottrar (skadegörelse).

I typsituation 1 får lärarens fysiska ingripande endast avse mildare former av kraftanvändning. Sådant som annars skulle vara kränkande behandling och även straffbart som ofredande eller olaga tvång kan då vara tillåtet. Den fysiska kraft som används får då aldrig innefatta misshandel. Ett hårt grepp i någons arm som orsakar smärta i flera sekunder kan vara ringa misshandel och därmed otillåtet. Ofta kommer fysiska skador, rodnader m.m., som uppstått att kunna vara ett led i bedömningen av om misshandelsnivån har nåtts. Motsatsvis gäller att om sådana skador inte kan iakttas, det kan vara ett tecken på att misshandelsnivån inte nåtts.

Repressiv eller bestraffande våldsanvändning, som att ge ett elev en örfil, får aldrig förekomma. Den fysiska kraft som används måste alltså vara ”konstruktiv”.

I typsituation 2 ökar lärarens mandat att använda fysisk kraft. När en nödvärnssituation föreligger får läraren, precis som vilken samhällsmedborgare som helst, använda den kraft som krävs för att ett brottsligt angrepp ska upphöra, till exempel knuffa bort eller brotta ner en våldsam elev. Om omständigheterna så kräver får man även använda kraft som når upp till misshandelsnivån i en nödvärnssituation.

Åtgärden är tillåten så länge lärarens agerande inte är uppenbart oförsvarligt, det vill säga solklart går utöver gränsen för vad som är rimligt i situationen. Det finns här alltså en inbyggd tolerans i lagstiftningen för att inte alltför stränga krav kan ställas på den som agerar i en stressande nödvärnssituation (24 kap 1 § brottsbalken).

Inte heller i typsituation 2 får repressiva eller bestraffande åtgärder vidtas. Om en lärare exempelvis efter att ett slagsmål mellan två elever har upphört – och situationen alltså är neutraliserad – knuffar ned eller slår till någon av de inblandade i slagsmålet, är detta uppenbart oförsvarligt, straffbart och samtidigt en skadeståndsgrundande kränkning.

Hur ett fysiskt ingripande ska ske

Det är inte bara en fråga om vad som görs utan också om hur. Lärare ska agera tydligt och resolut, men avhålla sig från aggressivitet och skrikande. Ett ledord ska vara att sträva efter kontroll, även i svåra situationer. Läraren ska också försöka minimera exponering av ett ingripande. Ibland går inte det, men alla lärare ska vara medvetna om att en elevs upplevelse av ”ansiktsförlust” inför sina kompisar både kan eskalera situationen liksom skapa dåliga minnen och ett revanschbehov. Det är skillnad på att agera undfallande och ibland välja platsen för sina strider. Det kan fungera väldigt väl att i vänlig men tydlig ton uppmana en ordningsstörande elev att komma med utanför klass- eller samlingsrummet, eller en bit bort från kompisarna på rastgården, för att samtala enskilt.

Som redan påpekats måste en lärare finna tekniker för att inte låta sig bli personligen förolämpad eller arg, även när elever beter sig illa.

Lärarna och rektorerna i Sverige bör sammanfattningsvis nu mer slutligt kunna utgå från att Högsta domstolen och dess underinstanser är pragmatiska och har förståelse för skolans arbetsvillkor. Det finns inte längre någon anledning att vara rädd – och har egentligen aldrig funnits heller. Vi som är vuxna måste kunna stå upp för trygghet och ordning, för vem ska annars göra det?