Har skolorna möjlighet att tillgodose statens krav?

En läsvärd debattartikel i skriften Skolvärlden bildar ram för månadens nummer av Resumé Skola.[1] Debattartikeln behandlar framförallt två frågor, nämligen skolans ansvar för arbetet mot kränkningar och dess ansvar för att ge elever förutsättningar att nå kunskapskraven. Skolinspektionen sägs i ett fall ha utfärdat ett vitesföreläggande i flermiljonerkronors-klassen för brister vid en gymnasieskola, som av Skolinspektionen inte anses göra tillräckligt i dessa hänseenden. Samtidigt har skolan i fråga fått sin budget beskuren av kommunen.

När det gäller frågan om kränkningar framgår av artikeln att det finns ett allvarligt kommunikationsglapp mellan staten och skolan. Ett av förslagen från författarna, vars frustration förtjänar respekt, är nämligen att ”skollagens skrivningar om att inget barn ska bli kränkt i skolan” görs om. Detta bygger på ett missförstånd, som ytterst staten är ansvarigt för. Både lagstiftningens förarbeten liksom framförallt Barn- och elevombudets uttalanden har delvis varit missvisande, eller åtminstone inte tillräckligt klargörande. Bland annat har man signalerat att upplevelsen av en kränkning är liktydigt med en kränkning - vilket självfallet inte är fallet.

Skollagen kräver inte att skolor faktiskt lyckas med att förhindra kränkningar, men den kräver att de gör sitt bästa för att kränkningar upphör. Det är med andra ord ingen absolut mänsklig rättighet för en elev - i förhållande till skolan - att inte bli kränkt av andra elever.[2] (Lärare får emellertid aldrig kränka elever, men där har ju också skolan som arbetsgivare möjligheter att agera arbetsrättsligt om så sker.) Skollagen behöver med andra ord inte skrivas om. Att det rör sig om ett missförstånd om lagens innebörd, som troligen är vida spritt bland skolpersonal, kan även utläsas av att författarna skriver att skollagens krav är omöjliga att uppnå eftersom ”barn/ungdomar kommer att bråka i skolan”.[3]

Missförstånd gällande ”kränkningar” – klargöranden krävs

Alla som undervisar i skoljuridik vet att kränkningslagstiftningen har skapat en våg av osäkerhet i skolan. Ont har blivit värre av att Barn- och elevombudet antagit en rigid syn på kränkningsregleringen, en syn som gång efter annan inte visat sig hålla i domstol.[4] Vad skolan ska ingripa emot med disciplinära åtgärder är framförallt när det finns en obalans i maktförhållandet mellan elever i samband med sårande handlingar eller yttranden. Med andra ord när eleverna inte är ”lika goda kålsupare”.[5] Läser man skollagens förarbeten noga framgår också att bagatellartade händelser och vardagliga konfliktytor/bråk inte är kränkningar i lagens mening. Detta har uppenbarligen inte nått artikelförfattarna och de är långtifrån ensamma.[6]

Jag delar emellertid uppfattningen att rektorer och lärare, liksom huvudmän, genom sina företrädare borde uppvakta Utbildningsdepartementet och kräva ett antal enkla och klargörande lagändringar av skollagen. Annars kommer missförstånd om kränkningsregleringens innebörd och lärarnas otrygghet aldrig att upphöra. De största förlorarna på det är Sveriges elever. Ändringarna är egentligen endast en kodifiering av förarbeten och praxis, det vill säga de klargör bara vad som redan gäller, och avser:

• Vad som är att se som bagatellartade händelser eller naturliga konfliktytor är inte kränkningar.[7]
• Att kravet på ”samband med verksamheten” som förutsättning för skolans ingripandeskyldighet vid kränkningar, innebär att en helhetsbedömning ska göras, där framförallt om händelsen har en koppling till vad som hänt eller händer i skolan är vägledande.
• Att lärare har rätt att ingripa med mild fysisk kraft och tvång vid svårare ordningsstörningar. Kraften eller tvånget ska vara försvarligt utifrån omständigheterna och får inte utgöra misshandel. Om en nöd- eller nödvärnssituation uppstår har lärare tillkommande maktbefogenheter enligt 24 kap. Brottsbalken.

”Dålig ekonomi inte ett legalt skäl för att neka ett lagligt grundat stödbehov”

Vad gäller resurser är det så att kvalitetshöjande åtgärder ibland kostar pengar. Ytterst är det domstolarna som avgör vilka krav som är rimliga att ställa på skolan. Skolinspektionen ska därefter lojalt respektera den domstolspraxis som etableras.

Det är inget tvivel om att arbetet mot kränkningar ska vara högt prioriterat i budgeteringen och resurssättningen, som användande av rastvakter, elevassistenter och i allvarligare fall trygghetsvärdar. De sociala rättighetslagarna kan man inte budgetera bort. Enskilda rektorer behöver därför sin huvudmans stöd oavsett om det är en kommunal eller privat skola, men måste också kunna ställa krav på huvudmannen. Ytterst har en skolchef ett yrkesetiskt ansvar att ställa sin plats till förfogande om man upplever att huvudmannen inte ger tillräckliga resurser för att lagens krav ska kunna uppfyllas. Det bör betonas att det aldrig kan vara saklig grund för uppsägning om en rektor står upp för elevernas legala rättigheter i förhållande till huvudmannen – och några repressalier får heller inte förekomma.

Vilka är då lagens krav på anpassningar? Skollagen medför att det finns ett legalt krav på att anpassningar ska ges om det kan befaras att en elev inte kommer att kunna nå kunskapsmålen, se 3 kap. 5 § skollagen. Av 3 kap. 2 § framgår vidare att alla barn och elever utifrån sina egna förutsättningar ska ges den ledning och stimulans de behöver för att kunna utvecklas så långt som möjligt.[8] Om en rektor exempelvis ser att ett specialpedagogiskt behov behövs men inte ryms i budgeten, är det som framgått därför nödvändigt att lyfta frågan till politikerna i kommunens utbildningsnämnd eller till friskolans styrelse. Principiellt sett är inte dålig ekonomi ett legalt skäl till att neka ett lagligt grundat stödbehov. Nyanser finns emellertid. Diskrimineringslagen bygger på tanken att anpassningsåtgärder, vid exempelvis funktionsnedsättningar, ska vara skäliga till sin omfattning. Kostnadsfrågan är en del av bedömningen av vad som är skäliga åtgärder. DO har i detta sammanhang uttalat:

”Vad som är skäliga åtgärder bedöms från fall till fall. Generellt gäller att åtgärderna inte får bli en oproportionerlig börda... Vid bedömningen ska hänsyn tas till bland annat kostnaden för åtgärderna i relation till ekonomisk förmåga att bära dem, vilka faktiska möjligheter som finns att vidta åtgärderna och vilken effekt den vidtagna åtgärden kan bedömas få för den funktionsnedsatta.”

Återigen kan lagtexten riskera att läsas fel - det finns inget ansvar för skolan att alla elever ska nå målen utan endast att man ska ge dem möjligheten att göra det. I vissa fall är medlen för detta lagreglerade, som i fallet med lovskola. Se 10 kap. 23 a-f §§ i skollagen. I just fallet lovskola visar även staten en medvetenhet om behovet av statligt stöd eftersom det genom förordningen (2014:47) om statsbidrag för undervisning under skollov, finns möjlighet att hos Skolverket söka statsbidrag för bl.a. elever i åk 6-9 i grundskolan.[9] Genom tillfälliga bestämmelser mellan den 25 juni 2020 och den 31 augusti 2021 får Skolverket fördela 120 miljoner kronor extra till årets lovskola. Bidragsmöjligheten gäller emellertid endast frivillig lovskola.

Texten är ifrån "Resumé Skola" som publiceras varje månad i Juno för kommuner och ser till att läsaren håller sig uppdaterad om rättsläget i skolans värld.

Källor:

[1] https://skolvarlden.se/artiklar/beo-ar-inte-det-storsta-problemet-med-skolinspektionen

[2] Däremot är det en mänsklig rättighet i förhållande till den elev som kränker om detta sker genom brott. En utsatt elev kan då kräva skadestånd av sin plågoande liksom av dennes vårdnadshavare enligt de förutsättningar som anges i 2 kap. 4 § och 3 kap. 5 § skadeståndslagen.

[3] Lagens kravnivå är och ska emellertid vara exakt densamma oavsett om det på en viss skola finns stora problem med bråk, konflikter och mobbning eller om det inte gör det. Vilken socioekonomisk omgivning som skolan verkar inom har heller ingen betydelse. Lagen gäller lika för alla även om verkligheten är synnerligen utmanande på många skolor i utsatta områden. Huvudmannen måste därför vara beredd att satsa särskilt på skicklig skolledning, lärare och kraftfulla förebyggande åtgärder i skolor som har stora trygghetsproblem.

[4] Ett exempel på det senare är att Beo tidigare har hävdat att det alltid är en rättslig skyldighet för skolan att ingripa med åtgärder om en elev kränker en annan elev från samma skola på fritiden. Så är inte fallet. Bedömningen är istället beroende främst av om händelsen har en koppling till något som hänt i skolan.

[5] Det är viktigt är att lärare och rektorer är uppmärksamma på tecken på obalanser, så att vad som faktiskt är mobbning inte definieras som ”bråk” eller ”konflikt” vilka senare begrepp avser ömsesidiga och i grunden jämbördiga friktioner.

[6] Vardagligt gnissel omfattas istället av lärarens pedagogiska ledarskap och skolans fostrande uppdrag. Tillsägelser och samtal ska ske efter vad omständigheterna motiverar. Känner sig en elev kränkt ska rektor emellertid alltid utreda saken förutsättningslöst.

[7] Tilläggas ska att brott som misshandel, förtal eller olaga hot aldrig kan ses som bagatellartade. Ömsesidiga kränkningar kan, beroende på hur allvarliga de är, leda till disciplinära åtgärder för alla inblandade elever alternativt i lindrigare fall inte föranleda sådana åtgärder.

[8] Tilläggas ska även att elever som har mycket lätt för sig ska ges motsvarande ledning och stimulans för att kunna nå ännu längre.

[9] Förordningen genomgår förändringar genom SFS 2020:500.