Patent- och marknadsöverdomstolen har nyligen kommit med vissa klargöranden rörande interimistiska vitesförbud på det patenträttsliga området. Wendela Hårdemark, advokat och immaterialrättslig expert, konstaterar att giltighetspresumtionen alltjämt står stark och att möjligheterna att få ett beslut meddelat ex parte är begränsade.
Artikeln har tidigare publicerats inom ramen för ROA (Rättsområdesanalyser), som är en tilläggstjänst till Norstedts Juridiks rättsdatabas JUNO. ROA innehåller såväl videoklipp som analyser gällande aktuella rättshändelser inom olika rättsområden. Här kan du läsa mer om ROA.
Enligt 9 kap. 57 b § i patentlagen får domstol, på yrkande av patenthavaren, eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja uppfinningen, förbjuda den som gör eller medverkar till patentintrång att fortsätta med det. Förbudet får förenas med vite. Förbud mot intrång får även meddelas interimistiskt dvs. för tiden till dess målet slutligt avgjorts eller annat beslutats. Detta förutsätter att käranden visar att sannolika skäl för intrång, eller medverkan till detsamma, förekommer och att det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta med intrånget förringar värdet av ensamrätten till patentet. Huvudregeln är att svaranden ska ha fått tillfälle att yttra sig innan ett sådant förbud meddelas. Men om ett dröjsmål skulle medföra risk för skada är det möjligt för käranden att yrka att ett interimistiskt beslut meddelas ex parte dvs. utan svarandens hörande.
Utöver ovan nämnda förutsättningar får ett beslut om interimistiskt vitesförbud endast meddelas om käranden ställer säkerhet hos domstolen för den skada som svaranden kan drabbas av till följd av vitesförbudet. Det är domstolen som avgör om säkerheten kan godtas om inte svaranden har accepterat den, vilket sällan sker. Käranden har alltså ett strikt skadeståndsansvar för svarandens skada om vitesförbudet är felaktigt.
Därutöver har domstolen att beakta den s.k. proportionalitetsprincipen som innebär att omständigheterna i det enskilda fallet beaktas för att väga kärandens intressen att få till stånd ett förbud mot den skada som svaranden kan drabbas av till följd av förbudet.
Förfarandet som sådant är summariskt och vanligen baseras prövningen enbart på skriftliga handlingar. Det beslut som domstolen fattar har alltså sin grund i en preliminär och översiktlig prövning av åberopade omständigheter. Beslutsskälen begränsas därför så att den interimistiska prövningen inte föregriper den slutliga prövningen.
Giltighetspresumtion och bevisbörda
Det är käranden som har bevisbördan för att visa att sannolika skäl för intrång föreligger. Detta innebär att käranden dels måste göra sannolikt att det finns ett giltigt patent dels att svaranden begår eller har begått patentintrång. Enligt etablerad praxis finns en stark presumtion för att ett meddelat patent är giltigt. Presumtionen kan dock brytas om svaranden kan påvisa att det på grund av nya omständigheter eller ny bevisning som inte beaktats under prövningen då patentet meddelades – eller på grund av brister eller felaktigheter i detta beslut – eller om patentet upphävts av registreringsmyndighet, framstår som sannolikt att patentet kommer ogiltigförklaras. Bevisbördan går i ett sådant fall över på käranden att göra sannolikt att patentet kommer bestå. Motsvarande presumtion gäller för tilläggsskydd.
I Patent- och marknadsöverdomstolens beslut den 24 april 2023, i mål PMÖ 1644-23, kan konstateras att svarandens bevisbörda för att bryta giltighetspresumtionen är fortsatt hög. Domstolen etablerade att det inom ramen för en prövning av ett interimistiskt yrkande inte finns utrymme att göra en förnyad bevisprövning eller rättslig analys av det material som förelåg vid besvärskammarens prövning – oavsett om det skulle kunna finnas ett utrymme för sådana slutsatser vid en slutlig prövning av patentets giltighet.
Slutsatsen som kan dras från de vägledande avgörandena respektive EU-domstolens dom i mål C-44/21 Phoenix Contact är att giltighetspresumtionen för patent är mycket stark och närmst har förstärkts under senare år. Det krävs därför mycket övertygande nya omständigheter och bevisning för att giltighetspresumtionen ska brytas samtidigt som att prövningen inte får bli för komplex.
Större utrymme för proportionalitet?
Den proportionalitetsbedömning som ska vidtas i samband med ett interimistiskt beslut har regelmässigt inte väckt särskilt stor uppmärksamhet i praxis. I patenträttsliga mål har i många fall ett beslut ansetts vara proportionerligt enbart till följd av att sannolika skäl för intrång konstaterats. I två av Patent- och marknadsöverdomstolens senaste beslut finns en antydan att frågan om proportionalitet har tillmätts viss betydelse.
I målet PMÖ 1644-23, som nämnts ovan, framhöll svaranden att det interimistiska beslutet inte var proportionerligt eftersom flera andra läkemedelstillverkare tillhandhöll produkter med den patenterade substansen och att dessa produkter var månadens vara inom läkemedels-förmånsverket. Patenthavaren skulle alltså inte lida någon ytterligare skada om det interimistiska beslutet undanröjdes. Samtidigt hävdade svaranden att det interimistiska förbudet ledde till irreparabel skada för bolaget. Patent- och marknadsöverdomstolen ansåg dock inte att dessa omständigheter innebar att ett interimistiskt beslut inte var proportionerligt. Det är värt att notera att Patent- och marknadsöverdomstolen kommer till denna slutsats utan att väga den irreparabla skadan mot ställd säkerhet.
Även i Patent- och marknadsöverdomstolens vägledande avgörande rörande möjligheterna att besluta om interimistiska åtgärder utan svarandens hörande framgår att avvägning mellan patenthavarens och intrångsgörarens intressen är relevant. I målet hade käranden väckt talan några dagar före det att patentet validerats i Sverige och framställt ett yrkande om interimistiskt förbud. I stämningsansökan föreslog käranden att svaranden skulle få 14 dagar på sig att yttra sig över det interimistiska yrkandet. Några dagar senare inkom käranden med ett yrkande om att domstolen skulle meddela interimistiskt beslut utan svarandens hörande.
Inte tillräckligt för att motivera undantag
Patent- och marknadsdomstolen meddelade, några dagar därefter, beslut utan att svaranden fått tillfälle att yttra sig – ett beslut som Patent- och marknadsöverdomstolen undanröjde. Domstolen konstaterade att det måste finnas en beaktansvärd anledning till att motparten inte ska få yttra sig. Rekvisitet ”risk för skada” innebär alltså att det måste finns en kvalificerad sabotagerisk där graden av tidsnöd är grundläggande. Det måste även finnas omständigheter som talar för att svaranden faktiskt kommer obstruera sökandens rätt och att beslutet är proportionerligt.
De omständigheter som käranden hade anfört – svarandens dröjande delgivning, vidtagna administrativa åtgärder och att det var fråga om ett nytt bolag med oklar ekonomi – var enligt Patent- och marknadsöverdomstolen inte tillräckliga för att motivera ett undantag från huvudregeln om svarandens hörande. Domstolen fäste således vikt vid att käranden föreslagit en svarsfrist om 14 dagar i stämningsansökan. Detta talar för att kärandens agerande tillmäts betydelse och – såsom i detta fall – att konsekvenserna av ett kortare dröjsmål inte var så allvarliga för käranden.
I vilken utsträckning som proportionalitetsbedömningen kan få ytterligare betydelse vid bedömningen av interimistiska beslut på det patenträttsliga området återstår att se.