Det strider inte mot Europakonventionen att en person som fyllt 18 år ges tvångsvård som innefattar ett frihetsberövande på grund av ett socialt nedbrytande beteende enligt LVU. Det slår Högsta förvaltningsdomstolen fast i en färsk dom. Ett justitieråd är skiljaktigt och menar att den nuvarande ordningen strider mot Europakonventionen.
En 18-årig man blev i november 2019 omedelbart omhändertagen och Arbetsmarknads- och socialnämnden i Malmö kommun placerade honom på ett särskilt ungdomshem. Nämnden ansökte därefter hos Förvaltningsrätten i Malmö om att den unge mannen skulle beredas vård med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Av ansökan framgick bl.a. att 18-åringen varit aktuell inom socialtjänsten under flera år och att han rört sig i problematiska riskmiljöer med kriminalitet och droger. Nämnden bedömde att behövlig vård bäst kunde tillgodoses vid ett särskilt ungdomshem, vilket är en låst institution. Beslutet överklagades. Förvaltningsrätten bedömde, i enlighet med nämndens uppfattning, att 18-åringen hade ett socialt nedbrytande beteende som påtagligt riskerade att skada hans hälsa och utveckling samt att han inte kunde ges vård på frivillig väg. Förvaltningsrätten biföll därför ansökan.
Mannen överklagade till Kammarrätten. Han gjorde gällande att han inte är i behov av vård och att det strider mot artikel 5 i Europakonventionen att med hänvisning till ett socialt nedbrytande beteende vårda honom på en låst institution eftersom han inte är underårig. Kammarrätten avslog överklagandet.
LVU och artikel 5 i Europakonventionen
Enligt den svenska lagen som gäller tvångsvård av unga (LVU) får personer under 20 år ges vård om de utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom ett socialt nedbrytande beteende och om vården inte kan genomföras på frivillig väg. Med socialt nedbrytande beteende menas att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. Det kan handla om att den unge umgås i kriminella kretsar eller mer än tillfälligt vistas i olämpliga miljöer, t.ex. missbruksmiljöer. Begreppet omfattar även att den unge utför sexuella tjänster mot ersättning. Det ska alltså vara fråga om att den unge utsätter sig för risker genom ett beteende som har en viss omfattning, allvarlighetsgrad och varaktighet.
När man fyllt 18 år krävs att tvångsvården är lämpligare än annan vård. Vården får inte pågå efter att den unge fyllt 21 år. De unga får ges vården på särskilda ungdomshem, vilket innebär att de blir frihetsberövade.
Enligt artikel 5 i Europakonventionen får en person endast berövas friheten i vissa särskilt angivna situationer. En sådan situation är när en underårig genom ett lagligen meddelat beslut är berövad friheten för att undergå skyddsuppfostran.
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) meddelade prövningstillstånd gällande frågan om regleringen gällande myndiga personer i LVU är förenlig med Europakonventionen. Annorlunda uttryckt: faller vård av personer som fyllt 18 år in under konventionens undantag för skyddsuppfostran av underåriga?
Vården omfattas av undantaget – skiljaktig mening
En utgångspunkt vid bedömningen är att konventionen ska tolkas snävt och med beaktande av att artikel 5 i Europakonventionen syftar till att skydda enskilda mot godtyckliga frihetsberövanden.
Domstolen konstaterarar att det i Sverige inte finns någon åldersgräns då unga får alla de rättigheter och skyldigheter som vuxna vanligen har - även om 18 år är den ålder då flest rättigheter och skyldigheter inträder. Någon helt enhetlig syn på detta finns inte heller i konventionsstaterna och Europadomstolen har inte uttalat sig om undantaget för underåriga även kan vara tillämpligt avseende personer som fyllt 18 år. De åldersgränser som finns i LVU har bestämts utifrån att det är en skyddslagstiftning för unga där lagstiftaren uttryckligen tagit ställning till hur unga bäst kan ges vård och möjligheter till rehabilitering när de befinner sig i en svår social situation. HFD:s bedömer att den vård som får ges är en sådan åtgärd som alltså omfattas av artikel 5 Europakonventionen och dess undantag för skyddsuppfostran av underåriga.
Ett skiljaktigt justitieråd menar emellertid att begreppet ”underårig” i artikel 5.1 d i Europakonventionen inte kan tolkas som att det omfattar myndiga personer som fyllt 18 år. Enligt henne strider det därför mot Europakonventionen att, med stöd av LVU ge den som fyllt 18 år vård som innebär frihetsberövande på grund av att den unge har ett socialt nedbrytande beteende. Underinstansernas beslut om att bereda 18-åringen vård som innebär ett frihetsberövande var därför fel.
”Minimal” risk för godtyckliga bedömningar
Majoriteten i HFD framhåller vidare att LVU inte kan anses öppna upp för godtyckliga bedömningar eftersom ett beslut om vård förutsätter att vissa kriterier ska vara uppfyllda. För den som fyllt 18 år krävs också att vården ska vara lämpligare än annan vård. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen finns det mot denna bakgrund inte anledning att befara att den svenska regleringen leder till godtyckliga frihetsberövanden i strid med konventionens syfte. Därför strider den svenska regleringen inte mot konventionen.
Tomas Törnqvist, socialrättslig expert med många års erfarenhet av att tillämpa LVU, betonar att risken för godtycklig tvångsvård och frihetsberövande med stöd av LVU är ”minimal”.
– Socialtjänstens utredning innan ansökan till förvaltningsrätten prövas noga av såväl utredare och chefer som av socialnämnden. Även om tjänstemän föreslår att nämnden ska ansöka om vård kan det hända att nämnden avstår från att göra det av ekonomiska skäl. Det formella beslutet meddelas sedan av rättsliga instanser varför enskilda personers rättssäkerhet oavsett ålder får anses tillgodosedd.
Han menar att det i själva verket rör sig om en ofta förbisedd ålderskategori.
– Unga vuxna mellan 18-20 år är en utsatt åldersgrupp. De anses ofta för gamla för åtgärder med stöd av LVU och för unga för motsvarande stöd genom exempelvis lagen om vård av missbrukare (LVM). Detta innebär en risk för att nödvändiga åtgärder fördröjs eller inte blir av överhuvudtaget.
– De kommer så att säga på mellanhand och blir i praktiken godtyckligt behandlade i den meningen att de inte alltid får tillgång till behövlig vård.
Tomas Törnqvist är lättad över att den skiljaktiges mening inte fick större genomslag i den aktuella domen.
– Hade Högsta förvaltningsdomstolen kommit fram till att Europakonventionens undantag i artikel 5 inte kan tillämpas hade det fått allvarliga konsekvenser för samhällets gemensamma skydds- och stödåtgärder för denna åldersgrupp. Fler unga vuxna skulle med hänvisning till Europakonventionen gått miste om behövlig vård initierad av socialnämnden. Några av dem skulle i stället återfinnas i fängelse alternativt vårdas med stöd av LVM, säger han.