En tidigare anställd vid Kungliga Myntkabinettet, en 47-årig man, åtalades för flera fall av grovt häleri avseende ekonomiskt och kulturhistoriskt värdefulla mynt. Tingsrätten frikände mannen och avslog Kungliga Myntkabinettets talan om bättre rätt till sju vikingatida mynt. Hovrätten fastställer nu tingsrättens friande dom – åklagaren anses inte ha kunnat motbevisa mannens påståenden om att gärningarna har preskriberats.
I samband med inventeringar på Kungliga Myntkabinettet, som har cirka 450 000 mynt av betydande kulturhistoriskt värde i sina samlingar, upptäcktes att ett stort antal mynt saknades. Listor över saknade mynt lämnades in till polisen, vilket ledde till att anmälningar upprättades.
Misstankar riktades mot en 47-årig man – som arbetade på Kungliga Myntkabinettet mellan åren 2004-2007 – efter att det i maj 2015 framkom att han hade lämnat in ett visst mynt, 2 ½ dollar 1829, till en auktionsfirma. Trots förhållandevis blyga inkomster kunde han under den här perioden köpa stora mängder värdefulla antika böcker.
Mannen åtalades för grova häleribrott efter att ha sålt värdefulla mynt genom olika auktionsfirmor – som tidigare stulits från Kungliga Myntkabinettet. Vid en auktion ska han exempelvis ha sålt 40 mynt som stämmer överens med mynt som anmälts stulna från kabinettet – med ett totalt försäljnings- eller utropspris på över en miljon kr. Vid ett annat tillfälle ska han ha sålt 152 av mynt som också överensstämmer med de försvunna mynten – med ett totalt försäljningspris på över 1,2 miljoner kr. Den 47-åriga mannen åtalades även för att ha sålt sju vikingatida mynt från Kungliga Myntkabinettet till en privatperson för totalt 65 000 kr.
Den tilltalade nekade till brott och gjorde gällande att han ärvt vissa mynt av sin morfar och anförde därtill att eventuella brott var preskriberade eftersom han införskaffat samtliga mynt före december 2008 – mer än tio år före det att han delgavs åtalet i december 2018.
Tingsrätten friade mannen; i ett fall för att det inte ansågs bevisat att mannen befattat sig med myntet i fråga och i övriga fall för att det inte ansågs bevisat att eventuella brott inte var preskriberade.
”Samtliga påstådda gärningar ska anses preskriberade”
Hovrätten finner i likhet med tingsrätten att preskriptionstiden i detta fall ska räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri samt att senare åtgärder med mynten inte inverkar på preskriptionstiden. Eftersom åklagaren inte, enligt hovrättens uppfattning, lyckats bevisa att en sådan första hälerihandling inträffat i december 2008 eller senare anses den tilltalades invändning om preskription inte motbevisad. Detta gäller genomgående gällande samtliga påstådda gärningar, oavsett om mannen faktiskt har befattat sig med myntet i fråga. Även hovrätten ogillar därmed åtalet i dess helhet och fastställer tingsrättens dom.
– Det som har varit avgörande för utgången i brottmålsdelen är frågan om preskription, närmare bestämt från vilken tidpunkt preskriptionstiden för hälerier likt de här påstådda ska räknas. Hovrätten har bedömt denna fråga med utgångspunkt i två rättsfall från Högsta domstolen. Enligt hovrätten medför Högsta domstolens praxis att samtliga påstådda gärningar ska anses preskriberade, säger hovrättsrådet Hans Cappelen-Smith.
Hovrätten avslår även Kungliga Myntkabinettets skadeståndsanspråk på grund av preskription samt kabinettets yrkande om bättre rätt till sju vikingatida mynt. Hovrätten anser visserligen att det finns omständigheter som talar för att mynten kommer från Kungliga Myntkabinettet, främst myntens numrering och att ”luckor” i den samlingen till viss del korresponderar mot numreringen på de mynt som den tilltalade sålt – men det anses alltså inte tillräckligt för att det ska anses styrkt att mynten kommer från kabinettet.
Svea hovrätt B 3597-20