I det som han kallar för ”det gamla livet” levde Stefan Olafsson under flera år som en hemlös sprutnarkoman – en luttrad fängelsekund som ideligen dömdes för nya brott för att finansiera sitt missbruk. En försommardag 2009, på jakt efter snabba pengar, får han syn på en 86-årig kvinna som är illa däran efter ett strokeanfall – vars liv han lyckas rädda. Ett slumpartat möte som också skulle rädda hans eget liv. Efter återupptagna studier, ”en inre resa” och framgångsrik behandling kom han in på juristlinjen – och sedan förra året är han advokat. Vem är den välkända brottmålsadvokat som inspirerade honom? Vilken betydelse har hans bakgrund i möten med nya klienter? Och vad tycker han om svensk narkotikapolitik? Det och mycket annat i veckans avsnitt av Juridikens värld.
Han tar suketter till kaffet, en påminnelse om ett annat liv i då det gällde att hushålla med resurserna.
– 2011 när jag åkte in på fängelset den sista gången fick man häktesbidrag på 80 kr i veckan, och då räckte helt enkelt inte pengarna för att ha socker i kaffet. Jag led inledningsvis, det smakade jätteilla av kemisk sötma. Men jag vande mig, säger han med ett snett leende.
– I mitt nya liv har det varit ett målmedvetet arbete att lägga nya minnen till gamla platser eller nya minnen till gamla omständigheter.
Det gäller inte minst Gamla stan i Stockholm.
– Jag var hemlös i 10 år, mellan 2001 och 2011, och under de åren blev Gamla stan en slags bas som jag utgick ifrån: jag sov i huvudsak i portar men också i soprum. Jag har gjort arbetet med att ta tillbaka Gamla stan i det nya livet – men det har krävts att jag har varit där mycket.
– Det finns andra delar av Stockholm än idag där jag ibland kan befinna på mig en gata och plötsligt kastas tillbaka till den jag var då. Det är ju en så oerhört stor skillnad, såväl till det yttre som det inre, konstaterar Stefan Olafsson.
"En pusselbit föll på plats"
Uppväxten i Nyköping beskriver han som trygg och "vanlig": sammanboende föräldrar och äldre syskon, men likväl började han redan i unga år att färdas i en destruktiv riktning. Något obestämt skavde inom honom, ett slags tomrum som i tonåren fylldes av ett ohämmat alkoholintag – vilket fick obehagliga konsekvenser för såväl honom själv som hans omgivning.
– Det ”klickade”, det kändes som att en pusselbit som föll på plats. Jag blev hel. Men jag blev tyvärr våldsam på alkohol, jag tränade kampsport och gick ut och slogs på fyllan.
I hopp om att han skulle få ordning på livet ryckte han i förtid in i lumpen som fjälljägare i Arvidsjaur. Men det förflutna skulle komma ikapp. På sin 20-årsdag hölls huvudförhandlingen i en rättegång där han stod åtalad för en misshandel som hade skett ett par år tidigare. Han fick fem månaders fängelse.
– Om jag hade dömts idag hade jag inte fått fängelse. Men beroendesjukdomen i mig var så stark att jag nog behövde göra en långa resa oavsett.
– Min självbild påverkades på ett negativt sätt av att jag åkte in i fängelse. Jag upplevde att jag behövde växa in i en slags kostym, en sådan som fängelsekunder bär, säger han.
Efter några år i krogsvängen kom alkoholen gradvis att bytas ut mot droger: framförallt amfetamin. Från början vid enstaka tillfällen men ganska snabbt blev ”tjacket” en ständig följeslagare. Efter att ha ”druckit bort” sin dåvarande flickvän och ett misslyckat självmordsförsök testade han våren 2001 amfetamin med sprutor för första gången. Med "själ och hjärta” gick han in i sin nya livsstil.
– Nu ska jag gå "all in" tänkte jag, nu är det slut med att ha en fot i varje läger. Det är som att trycka på knappen, ett helt nytt liv startade.
– Först efter ett halvår på gatan förstod jag att jag faktiskt var en hemlös sprutnarkoman. Jag ringde min mamma från centralen och berättade, hon började gråta, kanske även jag. Jag sa att jag inte kunde sjunka lägre, vilket hon höll med om.
– Men vad ingen av oss visste då var att vi inte vet var vår botten är, vi kan tro att vi är på botten men vi kan fortsätta falla länge. Jag fortsatte nästan 10 år till, längre och längre ner, innan jag hade slagit mig klart.
Ett ständigt jagande efter knark
Han fann en oväntad gemenskap med andra vinddrivna existenser som av olika skäl också hankade sig fram i samhällets marginal.
– Jag blev överraskad av att jag fann en gemenskap, och blev överrumplad av glädjen av detta. Jag minns att jag fick följa med ner i en källare där vi preparerade våra sprutor med amfetamin, och att jag då kände mig hedrad över att jag fick ingå i sammanhanget, att jag var accepterad.
I Gamla stans historietyngda gränder rörde han sig hemtamt som vore det hans eget vardagsrum.
– En typisk dag började runt 6-6.30 på morgonen av att jag från väldigt lätt sömn, sittande i en trappa, vaknade av att det började bli rörelse i huset. Då gick jag ut från porten till min cykel som jag alltid hade med mig. Därefter: ut och jaga pengar till dagens knark.
Han dömdes ideligen för nya brott för att finansiera sitt missbruk; första åren handlade det framförallt om butiksstölder vilket med tiden, i takt med hans alltmer härjade uppsyn väckte misstankar, övergick till nattliga inbrott.
– Återfallen började redan i samband med att jag läste domen på häktet, min hjärna började ställa sig in: oj det är bara tre månader tills jag är ute på gatan igen! På så kort tid lyckas man inte få till någon genomgripande förändring, konstaterar han.
– Jag älskade faktiskt det hemlösa amfetaminlivet, åtminstone de första fem åren. Jag förstod inte varför jag inte hade börjat leva så tidigare istället för att försöka passa in och vara till lags.
För en utomstående kan det vara svårt att förstå hur man orkar uthärda kyla och alla andra umbäranden som hemlöshet för med sig?
– Det är värt det, tänkte jag, bara jag får ha mitt amfetamin så tar jag kylan och står ut en stund till – och de små stunderna blir mer tiden år och liv.
Under en av sina sista anstaltsvistelser, när han för första gången höll sig drogfri i fängelset, började han träna och tog tag i sina försummade gymnasiestudier.
– Jag slutade skolan efter 9:an, men jag hade alltid klarat mig bra och var en av de bästa i klassen trots att jag inte gjorde läxorna. När tidigare klasskompisar fortsatta plugga och gick om växte ett mindervärdskomplex fram. Ett av skälen till att det var så skönt att dricka och knarka var just för att kunna blockera självkritiken mot mitt misslyckande, säger han.
Men trots detta for han efter avtjänat fängelsestraff – ”nästan radiostyrd” – raka vägen hem till sin langare, för att med oförminskad kraft fortsätta med knarkandet.
– En avgörande brist var att jag inte jobbat med mig själv, jag hade inte fått någon behandling, det är osannolikt att man på ren vilja och en yttre resa ska ta sig ur från ett så svårt missbruk som jag var inne i.
Ett oväntat möte
Det skulle krävas något helt annat, och oväntat, för att livet skulle byta riktning.
En försommardag 2009 på Östermalm i Stockholm, där han befann sig på jakt efter snabba pengar, fick han plötsligt syn på en äldre kvinna i en parkerad bil som av allt att döma var illa däran. Det visade sig senare att hon, en 80-årig kvinna vid namn Heidi, hade drabbats av ett strokeanfall. Tack vare Stefans ingripande klarade hon sig med livet i behåll.
– Jag lämnade över nödsituationen till polis och ambulanspersonal som kom till platsen, jag tog ansvar, och de behandlade mig utifrån det – det hade jättestor betydelse för mig. Om de kan se mig på det sättet kan jag identifiera mig med den personen.
– Det var ett självklart agerande för de flesta men för mig var det något nytt. Jag fick ett plötsligt ett kvitto på att det finns godhet i mig.
Uppfylld av händelsen bestämde han sig för att inte besudla den kvällen vare sig genom brott eller andra dåligheter – ”den här natten skulle vara ren”.
Han bestämde sig för att bli drogfri. Men det skulle dröja ytterligare en tid. Kroppen var märkt av alla år av tungt missbruk: han var avmagrad och tänderna höll på att vittra sönder – ”Ett vandrande skrik på hjälp”.
Först i juni 2011, två år efter mötet med Heidi, var han äntligen redo.
– Redan på arresten fattade jag beslutet, jag sa till personalen att jag ville ha böcker och fortsätta plugga; jag tog tag i det på en gång. Jag fick min dom, jag hade erkänt allt jag kom på, även saker som jag inte ens var misstänkt för. Jag ville göra rent hus med det förflutna.
Gymnasiestudierna återupptogs samtidigt som en ”inre resa” tog vid – 14 månaders framgångsrik behandling på Österåker övergick till några månader vårdvistelse i Malmö.
Var det viktigt för dig att få ett längre straff?
– Helt avgörande. Hade jag åter igen fått 8 månader eller 10 månader, så har jag svårt att se att jag skulle klara det. Nu fick jag 2 år och 2 månader. 1, 5 år skulle verkställas och det är tillräcklig tid för att man faktiskt ska kunna förändras.
– Anstalten ordnade också så att jag fick skriva högskoleprov, jag satt ensam i ett rum med en vakt, jag brukar säga att ingen kan anklaga mig för att ha fuskat på högskoleprovet!
Provresultatet tog in honom in på juristprogrammet i Lund. En av landets mest profilerade försvarsadvokater var den som inspirerade honom att bli just advokat.
– Jag hade honom i en av mina rättegångar, och det gjorde starkt intryck på mig. Det var sättet som han talade om mig i pläderingen, han trodde på mig.
– Jag ringde min mamma och berättade för henne att jag kommit in på juristlinjen, hon började gråta. Det var fint att jag fick det samtalet och att cirkeln på så vis slöts från samtalet vi hade haft från centralstationen många år tidigare.
Var du öppen med kursarna på juristlinjen om ditt förflutna?
– Ja, för mig var det viktigt att vara det, jag ville inte behöva känna oro för att bli avslöjad. Jag kände inte heller skam över vad det som varit utan snarare stolthet över förändringen.
– Jag har ju förstått att det haft betydelse för andra som har hört av sig och tackat för att jag vågar vara så öppen, folk med liknande bakgrund och som idag lever "karriärliv" där ingen runtomkring vet något om det förflutna. Det kan bli ensamt att bära det.
"Störst betydelse för anhöriga"
Efter juriststudierna – som han klarade med bravur – fick han jobb på en advokatbyrå i Malmö. Men han ville hem till Stockholm och påbörjade under pandemin 2020 tingsnotarietjänst vid Attunda tingsrätt. Idag jobbar han på De Basso advokatbyrå, och sedan drygt ett år tillbaka kan han titulera sig advokat.
Efter att ha levt på skuggsidan så länge – vilket betydelse har det i mötet med klienter?
– Särskilt i möten med dem som har missbruk blir det ju ett mycket bättre samtal om man har en självupplevd erfarenhet. Det är det grundläggande värdet i många gruppterapier, det är en genväg i samtalet. Vi behöver inte dela krigshistorier med varandra för vi vet allihopa hur det var. Vi har gjort ungefär samma känslomässiga resa.
– I domstolen har jag mina starkaste pläderingar när det handlar om valet mellan behandling eller fängelse för mina klienter. Det märks på resultatet då jag lyckas övertyga rätten om många behandlingar, betydligt fler än om jag inte hade haft min bakgrund.
Upplever du att klienter tar intryck av din bakgrund – som inspiration till förändring?
– Det kan absolut ha effekt, men allra störst betydelse har det för anhöriga. Det är många som hör av sig till mig – mammor och syskon som vill prata om en missbrukande son, bror eller dotter. Det känns som ett oerhört meningsfullt bidrag att jag på så vis kan sprida hopp.
Vilken typ av advokat vill du vara?
– Jag är en väldigt tillgänglig advokat som faktiskt bryr mig på riktigt. Givetvis ska man hålla isär det privata från jobbet men man kan ändå engagera sig på ett personligt sätt. Jag vill få mina klienter att känna att jag verkligen tror att de också kan reda ut sina liv, om de själva vill det.
Stefan och Heidi har kontakt än idag.
– Hon brukar säga till mig: min livräddare. Jag brukar tacka henne för att jag fick rädda hennes liv då det räddade mitt.
Vem är advokaten som inspirerade honom att välja samma bana – och vad sa han när Stefan många år senare ringde upp honom för att tacka? Hur kommer det sig att han undvek att uppsöka sjukhus under tiden som missbrukare och hur bör man ändra svensk narkotikapolitik? Och hur mycket knarkas det egentligen på landets anstalter? Lyssna på Juridikens värld.