Den idag 14-åriga flickan omhändertogs vid födseln och placerades i ett familjehem. Efter uppgifter om grova sexuella övergrepp i familjehemmet omplacerades 14-åringen – som överklagade beslutet. Förvaltningsrätten riktar hård kritik mot familjehemmets agerande i samband med anklagelserna om sexuella övergrepp. Men domstolen anser, efter en sammantagen bedömning, att 14-åringens behov av vård bäst kan tillgodoses där. Rätten är oenig – ordföranden ville avslå överklagandet då hon anser att en placering i familjehemmet inte är förenlig med barnets bästa.
– Det är svåra avvägningar som domstolen har att göra. Vilken betydelse ska ett barns vilja få och hur avgörande ska det vara? Det är det som är kärnfrågan här, säger Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet.
Den 14-åriga flickan omhändertogs vid födseln med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, och placerades i ett familjehem, hos en moster till sin biologiska mamma. Under sommaren 2019 inkom en orosanmälan om att grova sexuella övergrepp ägt rum i familjehemmet, som den då 17-åriga familjehemsbrodern ska ha begått mot 14-åringens äldre halvsyster. Det fanns även en oro för att 14-åringen också kan ha utsatts för detta. Socialnämnden beslutade att omplacera henne till ett annat familjehem. Därefter har hon omplacerats vid ytterligare två tillfällen. Flickan och hennes ställföreträdare överklagade omplaceringsbeslutet. Kommunen och flickans vårdnadshavare ansåg att överklagandet skulle avslås.
Förvaltningsrätten riktar i sin dom skarp kritik mot familjehemmet och menar att det finns omständigheter gällande de påstådda sexuella övergreppen som talar för att uppgifterna i viss utsträckning ”bagatelliserats och bortförklarats”. Uppgifterna var så allvarliga att de borde ha tagits på större allvar och föranlett ett betydligt kraftfullare agerande från familjehemsföräldrarnas sida. Det var därför, enligt förvaltningsrättens bedömning, korrekt av socialnämnden att i det akuta skedet omplacera 14-åringen.
Ska 14-åringen återvända? – domstolen oenig
Den 14-åriga flickan säger själv att hon betraktar familjehemsföräldrarna som sina föräldrar och ser familjehemmet som sitt eget hem. Hon har en stark önskan om att få återvända dit. Förvaltningsrätten konstaterar att hennes inställning ska beaktas men betonar också att den överordnade principen om barnets bästa – barn under 15 år anses i allmänhet inte fullt ut kunna överblicka konsekvenserna av olika handlingsalternativ – gör att den inte kan tillmätas ”en helt och hållet avgörande betydelse”. Förvaltningsrätten ställer fördelarna med en placering i familjehemmet, där pojken som anklagats för sexuella övergrepp inte längre vistas, mot de befarade riskerna med att återvända – vilka främst är kopplade till familjehemsföräldrarnas undermåliga hantering av anklagelserna.
Förvaltningsrättens sammantagna bedömning är att 14-åringens behov av vård kan tillgodoses i det ursprungliga familjehemmet och att en sådan placering är bäst för henne. Rätten är dock oenig. Ordförande anser, till skillnad mot de tre nämndemännen, att överklagandet ska avslås. Hon skriver: ”När en myndighet med tvång tar ett barn från barnets biologiska hem med hänvisning till att barnets biologiska föräldrar inte förmår att tillgodose barnets behov, och i stället genom samhällets försorg placerar barnet i ett annat hem, måste samhället också säkerställa att det andra hemmet tillgodoser barnets behov och inte bara är lämpligare än det biologiska hemmet utan också är lämpligt som sådant”. Ordföranden menar att det inte är förenligt med 14-åringens bästa att vara placerad på det aktuella familjehemmet mot bakgrund av familjehemmets undfallande agerande när anklagelserna om sexuella övergrepp uppdagades.
”Krävs tungt vägande skäl”
Pernilla Leviner, professor i offentlig rätt vid Stockholms universitet, som bland annat forskar om socialrätt och barnrätt, vill inte närmare kommentera den specifika domen. På ett övergripande plan konstaterar hon dock att fallet aktualiserar frågan om vad ett barn själv ska få bestämma och vilken betydelse det ska tillmätas.
– Det är svåra avvägningar som domstolen har att göra. Vilken betydelse ska ett barns vilja få och hur avgörande ska det vara?
Det är det som är kärnfrågan här, säger hon
– Förutom hur man ska se på barnets vilja handlar det om barn som i grunden ofta har en särskild sårbarhet eftersom de redan har ryckts upp en gång. Frågan är då om man ska rycka upp dem igen. Jag skulle säga, rent generellt, att det krävs tungt vägande skäl. Inte minst om barnet ger uttryck för en tydlig vilja och ger uttryck för att ha en tydlig anknytning, som till familjehemmet i det här fallet.
Det är ”åldern, mognad och frågans beskaffenhet” som ska avgöra vilken betydelse som barnets inställning ska ha för bedömningen. Det säger sig själv att det ofta är en vansklig avvägning utan några självklara svar – såväl ”mognad” som ”frågans beskaffenhet” låter sig inte fångas in så lätt.
– Det är inte alls givet att en 14-åring får bestämma mer än en 11-åring, utan det beror just på de här faktorerna. Men det är klart att vi tänker oss att äldre barn ska bestämma mer än yngre barn. Åldern är en faktor bland andra att ta hänsyn till, säger Pernilla Leviner.
I förvaltningsrättens dom konstateras att barn under 15 år i allmänhet inte fullt ut kan överblicka konsekvenserna av olika handlingsalternativ och att barn ofta är lojala mot sina anknytningspersoner och omsorgsgivare – vilket ska beaktas när man bedömer vilken vikt man ska lägga vid barnets uppfattning.
– Vi tänker oss att barn är extra påverkbara på det sättet, men det gäller ju även oss vuxna i hög grad, konstaterar Pernilla Leviner.
Pernilla Leviner
Vissa beröringspunkter med slutsatserna efter Lilla hjärtat-fallet
Tragedin med ”Lilla hjärtat” skakade om Sverige. Den treåriga flickan hittades död hemma hos sina biologiska föräldrar i januari 2020, bara tio månader efter att kammarrätten beslutat att hennes vård enligt LVU skulle upphöra och att hon därmed skulle lämna det familjehem som hon bott i sedan födseln. En utredning med förslag på vissa lagändringar – Lex lilla hjärtat – är nu ute på remissrunda. Man kan se vissa beröringspunkter mellan förvaltningsrättens resonemang och de övergripande slutsatser som dragits efter Lilla hjärtat-fallet: I korthet handlar det om att man i högre grad bör prioritera barns stabilitet och trygghet i förhållande till återförening med de biologiska föräldrarna. Förvaltningsrätten konstaterar exempelvis att ett återvändande till familjehemmet, som 14-åringens biologiska föräldrar motsätter sig, ”inte främjar hennes samhörighet med anhöriga och andra närstående” – vilket alltså inte tillmäts någon avgörande betydelse.
– Det är klart att det finns likheter då man betonar just stabilitet och trygghet – att ett barn ska vara få vara kvar med den familj som man ser som sin familj. Det handlar om att se på barnet som självständiga rättighetsbärare och att se vad just det här barnets bästa är, och hur ska man väga in barnets inställning, säger Pernilla Leviner.
– Detta är ett exempel på att det kan komma att accentueras att en sådan bedömning måste göras. Det måste vägas in på ett tydligt sätt helt enkelt.