”För en regnig dag” – om Stig Bergling och en svensk spionskandal

Under en permission lyckades den livstidsdömde spionen Stig Bergling rymma till Sovjetunionen tillsammans med sin fru. Den fräcka rymningen var dock bara ett avsnitt i Berglings katt och råtta-lek med svenska staten – en historia som sträcker sig över flera decennier. Nästan åtta år tidigare hade Bergling dömts för grovt spioneri efter att ha försett Sovjetunionen med topphemlig information. Thorsten Cars, domare i målet, berättar om sina minnen från rättegången och om en spionskandal som skakade Sverige. ”Det väckte uppmärksamhet att det var så enkelt för Bergling”, säger han.

Den 5 oktober 1987, en mild höstdag, befann sig den 50-årige Stig Bergling på permission under ledsagning av en tjänsteman från kriminalvården. Det var den första permissionen sedan Berglings ansökan om nåd avslagits av regeringen i augusti samma år. Enligt permissionsbeslutet hade Bergling tillstånd att vistas ensam i sin hustrus lägenhet och att övernatta där innan han skulle återvända till anstalten dagen därpå.

På kvällen åt Bergling, ledsagaren och Elisabeth Sandberg – Berglings fru – middag på Stallmästaregården i Stockholm. Därefter åkte de till Sandbergs lägenhet i Rinkeby i en bil som hon hade hyrt. Bilen parkerades mitt framför huvudentrén varpå paret gick ensamma in i lägenheten för att spendera natten där.

Enligt de instruktioner som avdelningschefen på anstalten lämnat till skyddsspaningsgruppen skulle hustruns lägenhet hållas under diskret bevakning under den tid Bergling vistades där. Övervakningen skulle huvudsakligen ske under de tider ledsagaren inte var närvarande, med uppehåll mellan midnatt och 07:00.

Det var under dessa timmar utan tillsyn som paret såg sin chans.

Rymningen är som direkt hämtad ur en Jönssonligan-film. Det visade sig att den hyrda bilen hade placerats framför huvudentrén som en del av en avledningsmanöver. När Elisabeth Sandberg strax efter klockan 01:00 lämnade lägenheten iklädd peruk och kontaktlinser begav hon sig istället till en annan bil som parkerats längre bort. Då hustruns sorti inte tycktes ha uppmärksammats lämnade även Bergling huset en halvtimme senare genom en dörr på baksidan, klädd i träningskläder.

Sandberg genomförde två bilbyten medan Bergling, efter en stunds hukande i en buske, tog en taxi till en förutbestämd mötesplats. Snart befann sig paret på en färja till Mariehamn och reste senare vidare mot Helsingfors och Sovjetunionen.

Ledsagaren anlände till lägenheten klockan 12:30 den 6 oktober, och kunde snart konstatera att Bergling hade avvikit.

Spindeln i nätet

År 1969 började den då 32-årige Stig Bergling sin karriär på Säpo efter att under ett decennium ha arbetat inom polisen. Vid Säpo var han placerad vid den rotel som bedrev kontraspionage mot Sovjetunionens agenter i Sverige. Två år senare begärde han tjänstledigt för att arbeta vid Försvarsstabens säkerhetstjänst Fst/Säk. I hans uppdrag ingick att kartlägga ryska diplomaters förehavanden i Sverige.

Det var under sin tid på Fst/Säk som Bergling kom över en pärm med mycket hemliga dokument – bland annat en förteckning över Sveriges försvarsanläggningar och kustartilleribefästningar. Stig Bergling kopierade dokumenten och lade dem sedan i ett bankfack. I senare förhör med polisen berättade Bergling att han kopierat dokumenten ”för en regnig dag”.

Samtidigt som Stig Bergling gjorde karriär inom Säpo och Försvarsstaben tjänstgjorde han även vid flera tillfällen inom olika FN-bataljoner i Europa och Asien. Det var under en av dessa tjänstgöringar – när han 1973 var stationerad på Cypern – som han reste till Beirut och kom i kontakt med den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU. Det dröjde inte länge förrän han erbjöd dem de dokument han hade kopierat. Sedan den dagen satt Bergling fast i GRU:s nät.

Bergling återvände sedan hem till Sverige och till Säpo där han återgick till att tjänstgöra inom den så kallade ”ryssroteln”. Detta innebar – som åklagaren lade fram det vid rättegången – att Stig Bergling ”satt som spindeln i nätet och jagade sig själv”.

Genom sin position på Säpo och genom sina militära uppdrag hade Bergling fortsatt tillgång till topphemlig information. Under de kommande åren reste han vid ett flertal tillfällen i största hemlighet till Östberlin där han träffade sin sovjetiska kontakt.

I maj 1977 fick Bergling reda på att en befattningshavare vid den sovjetiska ambassaden i London var på väg att ”hoppa av”. Rädd för att avslöjas begav sig Bergling till Warszawa för att förvarna sina kontakter. Befattningshavaren kallades sedan hem till Moskva innan han hann göra verklighet av sina planer. Exakt vad som hände med honom därefter är inte känt, men sannolikt avrättades han.

Stig Bergling satt som spindeln i nätet och jagade sig själv.

Denna händelse ledde till att man på Säpo började fatta misstankar om att det fanns en mullvad inom organisationen. När en sovjetisk dubbelagent meddelade att GRU placerat en agent inom den svenska säkerhetspolisen riktades misstankarna snart mot Stig Bergling.

Thorsten Cars, juris doktor som bland annat varit hovrättslagman och allmänhetens pressombudsman (PO), var chef på den av tingsrättens avdelningar som hade hand om säkerhetsärenden. En av avdelningens specialiteter var att besluta om avlyssning.

– Det gick till på det viset att chefsåklagaren i den åklagarkammare som sysslade med spion- och säkerhetsmål – KG Svensson hette han på min tid – besökte avdelningen några gånger i månaden och föredrog de ärenden som fanns, säger Thorsten på telefon från Frankrike där han bor sedan flera år tillbaka.

– Det var i stort sett vissa utländska ambassader som var avlyssnade och någon radikal politisk organisation. Ambassaderna var väl medvetna om att de var avlyssnade och därifrån fick man sällan någon information av intresse.

Det var på ett av dessa möten med chefsåklagaren som Thorsten Cars på ett tidigt stadium fick uppgifter om att Stig Bergling sannolikt sysslade med spionverksamhet för Sovjetunionens räkning.

– Men sådana fall är oerhört svåra att bevisa. Så från åklagarsynpunkt föredrog man att låta tiden gå. Det var negativt för försvaret att det lämnades ut uppgifter, men att göra ett ingripande för tidigt var ännu värre. Då skulle det inte vara möjligt att bevisa brott.

Men rätt som det var försvann Bergling från Sverige, som uppslukad av jorden, och avlyssningen avbröts. Bergling fattade misstankar om att han var på väg att avslöjas.

Utredningen låg sedan i träda till och med den 12 mars 1979 när Stig Bergling greps av den israeliska säkerhetspolisen på Ben Gurions flygplats.

Bergling erkänner

Enligt Berglings uppgifter under förundersökningen i Sverige greps han efter att ha smugglat guld mellan Jordanien och Israel. Av rädsla för att bli misstänkt för spioneri för arabstaternas räkning erkände han spioneriet mot Sverige inför israelisk säkerhetspolis. Hans förhoppning var att erkännandet skulle leda till att han blev utlämnad till Sverige.

– När han greps fördes han upp i polishögkvarteret i Tel Aviv – en mycket hög byggnad. Fallhöjden från rummet där de satt var betydande. Han skrämdes upp av förhörsledaren som sa något i stil med ”det har hänt att någon har trillat ut”. Det gjorde honom skakis, och han bestämde sig då för att berätta om sitt spioneri. Skickades han över till Sverige skulle han i vart fall inte falla ut genom något fönster eller likvideras, berättar Thorsten Cars.

– Den brottslighet han greps för var inte så allvarlig. Han hade kanske riskerat några månader i israeliskt fängelse. Men han hade väl dåliga nerver och blev rädd, helt enkelt.

Israeliska myndigheter kontaktade Säpo som tilläts hämta hem Bergling. Thorsten Cars minns förvåningen han kände när chefsåklagaren KG Svensson ringde och berättade att Bergling nu självmant hade erkänt spioneriet. Sedan gick allt väldigt fort.

– Den första kontakten jag fick med Bergling var i häktningsförhandlingen, som ägde rum så gott som omedelbart när han landat i Sverige. Polisen kunde inte hålla honom mer än något dygn, och därför var det bråttom att få honom häktad.

Bergling döms för spioneri

Förundersökningen pågick i ungefär ett halvår och den långa utredningstiden bestod huvudsakligen i att man gick igenom alla uppgifter som Bergling lämnat och bedömde om de verkade stämma – och vad som framkom av inspelningarna från förhören med den israeliska säkerhetspolisen bekräftade i stora delar det som framkommit under förundersökningen i Sverige.

– Säpo bevakade de sovjetiska militärattachéernas resor i Sverige. Säpo kartlade hur de reste ut i landet, parkerade, och vandrade runt i områden där det fanns hemliga, kamouflerade försvarsanläggningar. Då förstod man att Sovjetunionen på något sätt fått del av hemliga uppgifter, förklarar Cars.

– Militärattachéernas resor stämde överens med den information som Bergling erkände att han lämnat ut. Det var aldrig någon tvekan om att Bergling gjort i stort sett allt som åklagaren lade fram i sitt åtal.

Utöver detta bestod bevisningen mot Bergling bland annat av brevkorrespondens, vittnesmål från kollegor, vänner och gamla flickvänner och fynd i Berglings lägenhet – ett falskt pass som visade in- och utresor till DDR, karbonpapper som använts till ”osynlig skrift”, radioapparat lämpad för mottagande av underrättelsetrafik m.m.

Thorsten Cars  Juris doktor som bland annat varit hovrättslagman och allmänhetens pressombudsman (PO). Han var chef på den av tingsrättens avdelningar som hade hand om säkerhetsärenden, och domare i Berglingmålet

När förundersökningen avslutats åtalades Stig Bergling för flera brott:

• Grovt spioneri för att under tiden 1 januari 1969 till den 1 maj 1977, när han var anställd vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, ha lämnat ut hemliga uppgifter till Sovjetunionen angående bland annat säkerhetsavdelningens organisation.

• Grovt spioneri för att under tiden 1 april 1971 till 31 december 1973, när han arbetade vid Försvarsstabens säkerhetsavdelning, ha lämnat ut hemliga uppgifter till Sovjetunionen angående bland annat svenska försvarsanläggningar.

• Grovt spioneri alt. grov obehörig befattning med hemlig uppgift vid två tillfällen för att ha överlämnat handlingar angående bland annat svenska befästningar och dess försvarsstyrka till Sovjetunionen. Handlingarna skulle han ha kommit över i sin tjänst som officer inom kustartilleriet vid övningar under hösten 1969 samt under hösten 1975 och sommaren 1977.

Huvudförhandlingen påbörjades den 11 oktober 1979 och pågick i 19 dagar. Thorsten Cars var rättens ordförande i målet. Han minns ett omfattande medieuppbåd.

– Häktningsförhandlingen hölls givetvis på åklagarens begäran inom stängda dörrar. Sedan åklagaren gjort några mindre förbehåll lät jag öppna rättssalen för de väntande representanterna för medier och allmänhet samt läste upp häktningsbeslutet och sammanfattningen.

– På den tiden var inställningen bland äldre kollegor fortfarande att journalister störde och besvärade, och att de inte korrekt återger vad som hänt. Därför var det en del journalister som uttryckte förvåning över att de fick sådan service. Det var de inte vana vid, säger Thorsten med ett skratt.

Stora delar av huvudförhandlingen skedde dock bakom stängda dörrar med bara ett halvdussin personer i rättssalen. Enligt Thorsten Cars gick allting väldigt lugnt och stillsamt till väga. Här gör han jämförelser med terroristrättegången han hade två år tidigare där Norbert Kröcher och 14 andra stod åtalade och där hela processen omgärdades av en ”otrolig säkerhetsapparat”.

Bergling erkände i stort sett allt som åklagaren lade honom till last – men nekade till att ha lämnat ut uppgifter rörande kustartilleriet.

– Av vad jag kunde förstå rörde det sig om platser där han själv var krigsplacerad och tjänstgjort. De som var placerade där var hans kompisar. I händelse av krig hade de sannolikt varit bland de första mål som slagits ut i bombningar. Han förnekade energiskt att han lämnat ut uppgifter om dessa platser. Men det fanns övertygande bevisning för det också.

Thorsten Cars berättar att han upplevde det som märkligt och beklämmande hur slapphänt man agerat hos såväl säkerhetspolisen som på försvarsstabens säkerhetsavdelning.

– På Försvarsstaben fanns en pärm med ritningar och kartor över Sveriges allra viktigaste befästningar. Den kvitterar Bergling ut ur säkerhetsskåpet och ställer sig sedan i korridoren och kopierar upp de hemligaste handlingarna i hela kungariket medan kollegor går förbi och småpratar med honom. Några sidor var och varannan dag. Helt öppet. Sedan lade han ner handlingarna i sin portfölj och gick hem.

Även om viss bevisning – huvudsakligen brevkorrespondens mellan Bergling och hans dåvarande flickvän – pekade mot att spioneriet kan ha påbörjats redan 1969, bedömde tingsrätten att bevisningen inte var tillräcklig för slutsatsen att spioneriet ska ha påbörjats innan 1972.

Den 7 december 1979 föll domen. Stig Bergling dömdes för grovt spioneri och grov obehörig befattning med hemlig uppgift. Vid valet av påföljd står följande skrivet i domen:

”De skador som Bergling till följd av din brottsliga verksamhet orsakat det svenska totalförsvaret är enorma. I den mån det över huvud taget är möjligt att reparera skadorna eller åtminstone minska verkningarna av dem kommer detta att i vissa hänseenden ta avsevärd tid och dra oerhörda kostnader. Med hänsyn härtill – och oavsett att Bergling med säkerhet kommer att avskedas från sin befattning som reservofficer vid kustartilleriet – kan annan påföljd inte komma i fråga än det svenska rättssystemets strängaste straff, fängelse på livstid.”

Inga ideologiska motiv

Bergling framstod enligt Thorsten Cars som relativt oberörd under hela rättegången.

– Det gjorde ett egendomligt intryck. ÖB sa under rättegången att om det hade blivit krig strax efter så hade många tusen soldater dödats i ett inledningsskede på grund av de uppgifter Bergling lämnade ut. Det är svårt att förstå hur man då kan framstå som så bekymmerslös som Bergling gjorde.

Stig Bergling var en playboy som tyckte om att ha en extravagant livsstil med damer.
	Stig Bergling 1979. Källa: TT

Det stod tidigt klart att Bergling inte hade några ideologiska motiv till sitt handlande. Det fanns inte någonting som tydde på att han var politiskt engagerad, kommunist eller på något annat sätt sympatiserade med Sovjetunionen under det kalla krig som dominerade världspolitiken. Allt tydde på att motivet inte varit något annat än att han behövde pengar. Thorsten Cars gör jämförelser med Stig Wennerström som dömdes för spioneri 1964.

– Wennerström såg sig själv som en internationell inflytelserik spelare som var med och ändrade världshistorien genom att spela ut USA mot Sovjetunionen. Han var inte övertygad kommunist men det var något annat än att bara vilja ha pengar att spendera.

– Stig Bergling var en playboy som tyckte om att ha en extravagant livsstil med damer. När han tjänstgjorde på Cypern var det lätt att åka över till Beirut, och då behövdes pengar för att gå på nattklubbar. Då kom han på att sälja de kopierade hemliga dokumenten till Sovjetunionen.

”Oacceptabelt” menade JK

Den 27 december 1979 började Bergling avtjäna sitt straff på sluten riksanstalt. Enligt beslut från regeringen skulle han tills vidare – med hänsyn till rikets säkerhet – vara underkastad särskilda restriktioner vad gällde brevväxling, besök och telefonsamtal.

Sin första permission fick Bergling i februari 1985. Under de kommande åren beviljades Bergling permission vid ett flertal tillfällen, och vid de sista tre tillfällena tilläts han även övernatta hos Elisabeth Sandberg och hos sin mamma. Säkerhetspådraget låg då på en betydligt lägre nivå än vid tidigare permissioner, och under flera av nattens timmar lämnades Bergling oövervakad.

Efter att regeringen påkallat utredning av rymningsärendet konstaterade JK, Hans Stark, att det varit helt oacceptabelt att lämna Bergling utan tillsyn vid permission på det sätt som skett. Särskilt stark kritik riktades mot den ansvarige avdelningschefen på anstalten. Utredningen ledde till att fråga om disciplinansvar för denne väcktes vid Statens ansvarsnämnd.

Såväl ansvarsnämnden som Arbetsdomstolen instämde i JK:s kritik, och konsekvensen för avdelningschefen blev löneavdrag i 25 dagar.

Rymningen ledde även till flera högt uppsatta personers avgång – bland dem Sveriges justitieminister Sten Wickbom som ”degraderades” till landshövding.

Återvände frivilligt

Så vad hände då med Stig Bergling och hans fru?

Under det första året efter rymningen bodde paret i Moskva, men de omlokaliserade snart till Budapest. Eftersom Bergling inte längre var till nytta som spion var han mestadels en belastning för Sovjetunionen. Då paret inte trivdes eller kände sig välkomna i någon av städerna flyttade de så småningom till Libanon. Efter en tid diagnostiserades Bergling med Parkinsons sjukdom, och hans hustru med cancer. Detta ledde till att paret återvände frivilligt till Sverige den 3 augusti 1994, efter nästan sju år på flykt – en nyhet som dominerade löpsedlarna. Bergling åkte sedan åter in i fängelse för att avtjäna sitt livstidsstraff.

En sommardag ett par år efter Berglings återkomst fick Thorsten Cars ett telefonsamtal. När han svarade hörde han en för honom välbekant röst: ”God morgon. Det är Stig Bergling. Tidningarna skriver så elaka och osanna saker om mig sedan min senaste nådeansökan avslogs. Jag behöver hjälp.”

Cars svarade att han inte längre var allmänhetens pressombudsman och hänvisade Bergling till sin efterträdare. Bergling var väldigt långrandig, varpå Cars fru förbi och frågade, lite viskande: ”vem är det du pratar så länge med?”

– Då skrev jag ”Bergling” på en lapp. ”USCH!!” utbrast hon då. Och det måste Bergling ha hört, för han avslutade snabbt samtalet. Det var den sista kontakt jag hade med honom.

Stig Bergling frigavs den 17 juli 1997, och var då i rätt dåligt skick på grund av sjukdom. Elisabeth Sandberg avled strax dessförinnan.

Efter sin frigivning bytte Stig Bergling namn till Eugen Sandberg och gifte om sig. Han avled på Stockholms sjukhem den 24 januari 2015 i en ålder av 77 år.

Totalt ska han, enligt sina egna uppgifter, ha tjänat omkring 68 000 kronor på sitt spioneri.