En vårmorgon 1971 kliver två beväpnade män in på den jugoslaviska ambassaden i Stockholm. Målet är att ta personalen som gisslan för att påtvinga ett frisläppande av ett antal fängslade kroater. Men situationen utvecklar sig inte som männen väntat sig, och innan dramat är över ligger den jugoslaviske ambassadören på golvet – skjuten i huvudet. Ett år senare skulle dramat få ytterligare en vändning och kulminera i Sveriges första, och hittills enda, lyckade flygkapning. Här berättas om några av de mest dramatiska ögonblicken i svensk nutidshistoria.
Den 15 september 1972 lyfter flight SK 130 från Torslanda utanför Göteborg. Planet har fyra besättningsmän och 86 passagerare ombord och beräknas landa i Stockholm strax efter middagstid. Men DC-9:an kommer inte komma i närheten av huvudstaden denna fredag. Bara några minuter efter att planet lättat från marken reser sig tre män upp, går längst fram i kabinen och drar fram sina vapen. Två av dem riktar pistolerna mot passagerarna medan den tredje öppnar dörren till cockpit. Med ett vapen i varje hand informerar han piloterna om det många av passagerarna redan har förstått – planet är kapat.
Kaparna meddelar att kursen ska ändras och att planet istället ska flyga mot Bulltofta flygplats utanför Malmö. Piloterna får veta att det finns en bomb ombord, och att planet kommer sprängas om de inte lyder.
Ungefär 40 minuter efter att det lämnat Torslanda landar planet på Bulltofta flygplats. Genom planets kommunikationssystem meddelas kaparnas krav: sju kroatiska terrorister som fängslats i Sverige ska släppas fria. Fem av dessa män är dömda för delaktighet i mordet på den jugoslaviske ambassadören året innan.
Om de namngivna personerna inte förs till planet inom åtta timmar kommer bomben detonera och medföra en säker död för samtliga ombord.
Flygkapningen utgör kulmen på en serie händelser som under 1,5 års tid skakade Sverige och som ledde till Sveriges första terrorlagstiftning.
Men hur hamnade vi här?
Vi tar det från början.
Från Gislaved till Strandvägen
De tre kaparna har kopplingar till Ustaša – en högerextrem och ultranationalistisk organisation som grundades i Kroatien 1929 av advokaten Ante Pavelić. Organisationens huvudsakliga mål var att Kroatien skulle bli en självständig, ”etniskt ren”, nation fri från exempelvis serber, judar och romer. Under andra världskriget var organisationen nära allierad med nazityskland, och upprättade under denna tid en mängd förintelseläger i vilka hundratusentals människor avrättades.
Sedan axelmakterna besegrats förlorade Ustaša sin maktposition på Balkanhalvön. I början av 70-talet har Ustaša antagit formen av en terroristorganisation i exil som genomför dåd mot jugoslaviska mål i förhoppningen att destabilisera den Titostyrda federationen.
Även om många kroater tar avstånd från Ustaša finns det de som sympatiserar med terrororganisationens mål och metoder – så även i Sverige.
Männen är enade i sina sympatier för Ustašas extrema metoder.
I en oansenlig lägenhet i den lilla sömniga bruksorten Gislaved i Småland sitter den 34-årige Ante Stojanov. Han är frustrerad och blir alltmer radikaliserad – han behöver få utlopp för sin politiska övertygelse, och under hösten 1970 gör han ett försök att starta en kroatisk förening på hemorten. Till det första mötet, som hålls i Stojanovs hem den 7 november, kommer dock endast åtta personer – bland dem den 22-årige Andelko Brajković och den 20-årige Miro Barešić, som ska komma att spela centrala roller i mordet på ambassadören året därpå.
Under mötet framkommer förslag om att bilda en organisation som ska kallas Jadran eller Svarta legionen. Mötet avslutas utan att något beslut har fattats, men idén om att bilda en organisation lever kvar – och männen är enade i sina sympatier för Ustašas extrema metoder.
Fyra månader senare sker någonting som fläktar männens patriotiska låga. Den 10 februari 1971 ockuperas det jugoslaviska konsulatet i Göteborg av två kroater med kopplingar till Ustaša. Personalen binds under pistolhot och de båda ockupanterna lägger fram kraven att en kamrat som sitter häktad i Belgrad ska friges inom 24 timmar, att 100 000 dollar ska betalas i lösensumma för konsulatpersonalen och att de själva ska garanteras fri lejd ut ur landet. Efter att polisen stängt av alla konsulatets förbindelser med omvärlden ger männen emellertid upp dagen därpå utan att ha fått något av sina krav tillmötessedda.
Under dramat på konsulatet står Miro Barešić utanför byggnaden, fylld av beundran för sina meningsfränder. Inspirerad av ockupationen styr han i början av april upp ett möte med fyra av de likasinnade kamraterna från mötet hemma hos Stojanov – Andelko Brajković, Stanislav Milisević, Marinko Lemo och Ante Stojanov själv. Även om vissa av dem har en ambivalent inställning möts de den fem männen i Barešić bostad i Burseryd i Småland den 4 april 1971 för att diskutera möjligheterna till att göra något liknande.
Under två dygn växer en plan fram. Männen ska bege sig till Stockholm där två av dem – Miro Barešić och Andelko Brajković – ska besöka den jugoslaviska ambassaden och där fängsla ambassadören och eventuellt även personalen. Syftet är att få loss ett antal fängslade kroatiska meningsfränder i Jugoslavien.
Den 6 april sätter sig fyra av männen i en hyrbil och beger sig mot Stockholm via Borås. Den femte mannen – Lemo – har i uppdrag att ordna fram de pengar som behövs för resan, och ska enligt överenskommelsen inte följa med till huvudstaden.
När sällskapet kommit till ett motell i närheten av Vara avbryter Milisević resan på grund av en handskada. Han har under en tid haft problem med sin hand, vilket han nu påpassligt använder som svepskäl när han under resan får kalla fötter.
Ingen väg ut
De tre kvarvarande männen – Barešić, Brajković och Stojanov – anländer till Stockholm under de tidiga morgontimmarna den 7 april. Klockan 09:30 kliver Barešić och Brajković in på den jugoslaviska ambassaden på Strandvägen 7B, medan Stojanov sätter sig på ett konditori i en närliggande byggnad. Till receptionisten uppger de båda männen att de behöver förlänga sina pass, och på skakiga ben ställer de sig sedan i väntrummet och avvaktar ambassadörens ankomst.
När ambassadören Vladimir Rolović anländer några minuter senare går allt väldigt fort. I samma stund som Rolović tar av sig sin ytterrock drar Barešić sitt vapen, siktar mot ambassadören och skriker åt honom att sträcka upp händerna. Samtidigt avlossar Brajković ett skott mot ambassadens vaktmästare, som genom ett mirakel lyckas undgå att bli träffad.
Vad de båda attentatsmännen inte har väntat sig är att ambassadören själv är beväpnad. Istället för att hörsamma Barešić order drar Rolović upp en pistol varpå slagsmål utbryter mellan honom och Barešić. Efter att Barešić utdelat ett slag med pistolkolven mot Rolović vänstra öga faller ambassadören medvetslös ner till golvet. Någon gång under tumultet avlossar Barešić också ett skott som träffar ambassadören i benet.
Männen drar in den avsvimmade Rolović i hans kontor, stänger dörren och börjar barrikadera den med möbler. De lyfter telefonen och försöker förgäves få ett samtal kopplat till polisen för att framställa sina krav. När Rolović börjar ge ljud ifrån sig tar de alltmer stressade männen fram snöre och ett bälte och binder fast ambassadörens händer och fötter innan de förser honom med munkavle. Barešić öppnar balkongdörren och kissar på sina händer för att tvätta bort blodet.
För att det inte ska råda någon tvekan för utomstående att de är beväpnade avlossar Barešić ett par skott. Ett av dessa träffar en sekreterare som befinner sig utanför kontorsdörren i samma ögonblick som de första poliserna anländer till platsen.
Ingenting går som männen har tänkt sig. Kaos råder på platsen. I vredesmod skjuter Barešić sönder ett fönster och slänger ut ett porträtt av president Tito. Brajković letar frenetiskt igenom kontorets lådor i jakt på någon användbar information och Barešić ropar ut kraven om att fängslade kroater ska släppas – samtidigt som polisen försöker ta sig in genom dörren.
Vid olika tillfällen under tumultet går Barešić och Brajković fram till ambassadören och skjuter honom i huvudet.
Männen tvingas inse att aktionen har misslyckats. Efter en stunds förhandling med polisen slänger de båda ut sina vapen genom dörrspringan och överlämnar sig själva. Genom en stor folksamling förs männen ut ur ambassaden, ropandes: ”Länge leve Ante Pavelić!" och "Leve den oberoende staten Kroatien!"
Den skottskadade sekreteraren överlever. Ambassadör Vladimir Rolović avlider en vecka senare av sina skador.
Andelko Brajković (vänster) och Miro Barešić förs ut från ambassaden. Foto: Jan Düsing, Källa: TT
En kort tid bakom lås och bom
Stojanov grips kort efter attentatet sedan han gått in på en polisstation för att förhöra sig om var polisen fört Barešić och Brajković. Inom kort grips även de två övriga av de fem männen för sin delaktighet i dådet.
Barešić och Brajković erkänner vad åklagaren lägger dem till last och döms i tingsrätten till livstids fängelse för mord, mordförsök och olaga frihetsberövande.
Stojanov, Milisević och Lemo nekar till medhjälp till mord, och enligt tingsrätten är det inte styrkt att de tre männen hade för avsikt att medverka till att någon kom till skada. De frias därför på denna punkt.
Stojanov döms till 4 års fängelse för medhjälp till olaga frihetsberövande, och de övriga två som inte följde med till Stockholm döms till två års fängelse för samma brott.
Domen överklagas till Svea hovrätt som fastställer livstidsdomarna mot Barešić och Brajković och sänker straffen för Milisević och Lemo till 1,5 års fängelse vardera. Hovrätten fäller Stojanov för medhjälp till mord och höjer straffet till 6 års fängelse.
Här kunde historien ha slutat. Men männen skulle inte bli långvariga bakom galler.
I augusti 1972 lyckas Barešić och Brajković rymma från Kumlas säkerhetsavdelning tillsammans med 13 andra interner – bland dem den ökända förbrytaren Lars-Inge Svartenbrandt. De båda kroaterna grips dock i Västergötland 67 timmar senare, då de kört av vägen efter en biljakt.
Männen förs tillbaka till vad som ansågs vara Sveriges mest rymningssäkra anstalt. Där sitter de i mindre än en månad innan dramat tar ännu en oförutsägbar vändning.
Från Bulltofta till Madrid
När SAS flight SK 130 kapas den 15 september 1972 har det gått nästan precis ett år sedan domen föll i Svea hovrätt. Efter att planet landat på Bulltofta flygplats inleder kaparna samtal med polisen, och deras krav är att sju fängslade män ska friges – de två män dömts för ockupationen av konsulatet i Göteborg, och de fem som dömts för inblandning i mordet på ambassadören i Stockholm.
Regeringen beslutar att skicka justitieminister Lennart Geijer till Malmö för att leda förhandlingarna. Efter 16 timmar av intensiva diskussioner ger Geijer till slut med sig – samtliga sju fångar ska släppas, och därtill ska en väska innehållandes en halv miljon kronor överlämnas till kaparna. Summan har förhandlats ner från en miljon kronor – en marginell vinst för justitieministern i sammanhanget.
Eskorterade av polis förs Barešić, Brajković, Stojanov, Milisević och Lemo till Bulltofta flyplats tillsammans med de två kroaterna från konsulatockupationen. En av fångarna vägrar lämna polisbilen, men de övriga sex kliver ombord på planet. Passagerarna släppts och strax före klockan 09:00 den 16 april 1972 lyfter planet och sätter kursen mot Madrid. I Francos Spanien har flera Ustaša-medlemmar sedan tidigare funnit en fristad, och de sammanlagt nio kroaterna ombord hoppas på att få en mild behandling vid ankomsten.
När planet landat kan spansk polis snart konstatera att den bomb som kaparna hotat med inte existerar. Med fötterna på spansk mark ansöker de kroatiska männen om politisk politisk asyl, vilket beviljas av regimen. Sverige ställer krav på Franco att männen ska utlämnas, men den 70-årige diktatorn vägrar. I stället ställs männen inför rätta i Spanien där de får korta straff eller släpps fria.
Därefter skiljs männens vägar åt. Barešić och Brajković reser båda till Paraguay där de får nya identiteter och paraguayanska pass. Barešić får sedemera jobb som livvakt åt Paraguays ambassadör i USA och bor därför under en tid i Washington. Under åren i USA ägnar han sig åt utpressning av jugoslaviska flyktingar, vilket leder till att CIA får upp ögonen för honom. Han flyr tillbaka till Paraguay, men lämnas snart ut till USA som skickar honom vidare till Sverige. I början av 1980 sitter han åter i svenskt fängelse.
Efter att ha fått sitt straff tidsbestämt släpps Barešić 1987 och utvisas tillsammans med sin familj till Paraguay. När Kroatien förklarar sig självständigt från Jugoslavien 1991 återvänder han till hemlandet där han dödas i stridigheter den 31 juli samma år.
På 25-årsdagen av Miro Barešić dödsfall – den 31 juli 2016 – avtäcks en staty av honom i Kroatien. Vid avtäckandet beskriver Kroatiens kulturminister Barešić som ”en riddare, en hjälte som offrade sitt liv för en kroatisk stat”. Statyn väcker vrede från serbiskt håll och det serbiska utrikesdepartementet kräver att statyn ska tas ner.
Lagstiftaren skrider till handling
Efter mordet på ambassadör Rolović tillsätts en kommission för "förebyggande av politiska våldsdåd" – en kommission som ombildades omedelbart efter flygplanskapningen. Detta leder fram till Sveriges första terrorlagstiftning – lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund – som röstas igenom med bred majoritet den 6 april 1973.
Syftet, och förhoppningen, med lagen är att minska riskerna för att Sverige ska bli skådeplatsen för fler terroristdåd. Lagen innehåller bestämmelser som innebär att utlänningar som verkar för organisationer som systematiskt använder våld för politiska syften kan avvisas eller utvisas.
Det ska dock dröja ända till efter millennieskiftet, i spåren av terrordådet mot World Trade Center den 11 september 2001, innan systematiska säkerhetskontroller införs vid svenska inrikesflygningar.
Och vad hände med statyn föreställandes Miro Barešić?
Den står än idag kvar där den avtäcktes i den lilla badorten Drage vid den kroatiska kusten.
Tillägg: Huvudbilden visar när Andelko Brajković och Miro Barešić förs bort i handfängsel av polis efter att gripits för mordet på den jugoslaviske ambassadören Vladimir Rolović. Foto: Jan Düsing, Källa: TT