Det är vanligt förekommande att äldre personer önskar bo kvar i det egna hemmet med stöd av hemtjänst – trots att kommunen kommer fram till att det finns ett kostnadseffektivare alternativt, så som ett särskilt boende. Vid fall som dessa åberopar den äldre sin rätt att bo kvar hemma med hemtjänst med det tungt vägande skälet om självbestämmande och integritet. Somliga får ett avslag på sin ansökan med hänvisning till att det inte finns en obegränsad rätt att välja sociala insatser. Vilken rätt har då kommuner att fatta beslut som står i strid med enskildas självbestämmande och personliga integritet? Katarina Lindblad, expert inom socialrätt, analyserar rättsläget.
Det förekommer att äldre får avslag på sin ansökan om hemtjänst med grunden att behovet kan tillgodoses genom särskilt boende samt att den enskilde uppnår skälig levnadsnivå genom den erbjudna insatsen. Den rättsliga frågan handlar om den enskildes valfrihet får stå tillbaka för kommunens rätt att välja sociala insatser beaktat insatsens kostnad. Detta blir ofta aktuellt när mellanskillnaden är så hög att hemtjänsten blir betydligt kostsammare än alternativet – särskilt boende.
Enskilda åberopar rätten till självbestämmande och rätten att inte, mot sin vilja, flytta från sin bostad. Det saknas tvångslagstiftning som möjliggör att med tvång flytta enskilda till särskilt boende. Detta framgår bland annat av Regeringsformens bestämmelser om individens skydd av betydande intrång i den personliga integriteten (2:6) samt Europakonventionens artikel 8 om rätt till privat – och familjeliv.
Ett avslag på dessa grunder sänder en tydlig signal till den äldre som ger intryck att den inte längre har några alternativ annat än att flytta till särskilt boende. Det blir särskilt distinkt med en förvaltningsrättslig dom i saken.
Somliga bor i villa, andra i bostadsrätt eller hyresrätt. Ett sådant beslut kan leda att den äldre inte ser några andra möjligheter än att sälja villan eller bostadsrätten för att därefter motvilligt teckna ett hyresavtal, på ett av kommunen anvisat boende. Det kan även handla om att lämna make eller sambo eller närstående kvar i bostaden.
Bestämmelserna om särskilt boende framkommer av 5 kap. 5 §, SoL, i vilken det stadgas att ”Kommunen får även inrätta särskilda boendeformer för äldre människor som främst behöver stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service och som därutöver har behov av att bryta oönskad isolering”.
Det kan även poängteras att det finns gott om lagrum i SoL av vilka individens självständighet lyfts fram. En av socialtjänstens grundvalar är, vilken framkommer av socialtjänstlagens portalparagraf, bygger på att sociala insatser ska genomföras med respekt för människors självbestämmande och integritet. Av 1 kap. 1 § SoL framgår att samhällets socialtjänst ska bygga på demokratins och solidaritetens grund och främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet.
Det går även att utläsa av förarbetsuttalanden, proposition 1996/97:124, Kvalitet i äldreomsorgen, ändring i socialtjänstlagen, sid 53, att socialtjänstens verksamhet för den äldre målgruppen ska genomföras med respekt för den enskildes självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet. Insatserna ska utgå från den enskildes individuella behov, förutsättningar och önskemål. God kvalitet i omsorg och vård av äldre utgår från att den enskilde ges ett verkligt inflytande över insatsernas utformning.
Av bestämmelsen i 3 kap. 5 § SoL framkommer att socialnämndens insatser för den enskilde ska utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.
Men hur långt sträcker sig den enskildes möjligheter att välja insatser?
Ingen obegränsad frihet att välja
Den rättsliga grunden för ett avslag, med en kostnadshänvisning, hänger ofta samman med en hänvisning till propositionen 2000/01:80, ny socialtjänstlag mm, sidan 91 där det framkommer att:
”I detta hänseende blir begreppet skälig levnadsnivå ett uttryck för vissa minimikrav på insatsen vad gäller kvaliteten. Många gånger har begreppet emellertid vållat problem eftersom det har givit upphov till tvister om olika alternativ och kostnaderna för dessa. Vid bedömningen av vilken insats som kan komma i fråga måste en sammanvägning göras av olika omständigheter såsom den önskade insatsens lämplighet som sådan, kostnaderna för den önskade insatsen i jämförelse med andra insatser samt den enskildes önskemål. Det kan enligt regeringens mening inte finnas en obegränsad frihet för den enskilde att välja sociala tjänster oberoende av kostnad. Detta utesluter emellertid inte att kommunen när likvärdiga insatser finns att tillgå, ges möjlighet att välja det billigaste alternativet.”
Av RÅ 1986 ref 175, i vilken domstolen tog ställning till frågan huruvida en kvinna, hade rätt att få sin önskan om att bo kvar i sin bostad, trots att kostnaden mellan hennes egna och det av kommunen erbjudna boendet innebar en betydande prisskillnad. Kvinnans ansökan om bistånd avslogs. Domstolen framhöll att kvinnans skäl, som i och för sig var tungt vägande, men att kostnaden, trots detta, inte var rimligt.
För att illustrera saken ytterligare kan exempel på underinstanspraxis nämnas: Kammarrätten i Göteborg, meddelad 130520 mål nr 158–13, i vilken rätten tog ställning i ett mål gällande en man med omfattande hemtjänst. Mannen anförde att en flytt skulle innebära en katastrofal livsomställning och att han trots sitt funktionshinder var medveten om vad som hände omkring honom. Mannen bedömdes erhålla en skälig levnadsnivå på ett särskilt boende med bemanning runt dygnet. Domstolen fann att individen inte har en ovillkorlig rätt att själv bestämma hur insatserna ska utformas eller utföras eftersom det begärda alternativet var så kostnadskrävande att det inte ansågs vara rimligt (en mellanskillnad på 2,0 miljoner/år) i förhållande till kostnaderna.
Vikten av en redogörelse av insatsernas kostnader gör sig gällande i Kammarrätten i Göteborg, 190212 mål 3089–18, där domstolen framhöll att enskilda inte har obegränsad frihet att välja sociala tjänster oberoende av kostnader. Den övergick sedan till att konstatera att alternativet ska vara kostnadskrävande. Den kom fram till att hans ansökan var rimlig i förhållande till kostnaderna. Kommunens anförande lämnades utan bifall då den inte redogjort för kostnaderna. Domstolen slog fast att mannen bedömdes ha rätt till de sökta insatserna.
Ytterligare avgörande värt att nämna är Kammarrätten i Göteborg, meddelad 190705 mål 1612–19, där en kvinnas insatser som gavs i hemmet kostade 1 442 161 kr per år - medan platsen på det särskilda boende kostade 884 601 kr per år. Domstolen kom till slutsatsen att kommunen haft fog att avslå kvinnan insatsen då den begärda insatsen ansågs betydligt dyrare. Domstolen framhöll därefter att kvinnan hade rätt att behålla hemtjänstinsatserna till dess hon kunde flytta in på särskilt boende.
Självbestämmanderätten kan åsidosättas
Sammanfattningsvis kan sägas att den enskildes självbestämmande kan ge vika för kommunens möjligheter att med framgång avslå en begärd insats med anförande av fördyrade kostnadsskäl.
Av refererad underrättspraxis framträder vikten av en tydlig kostnadsberäkning. Vidare ska den begärda insatsen vara betydligt dyrare för att den enskildes tungt vägande skäl om självbestämmande ska sättas åt sidan. Av rättsfallen går dock inte att utläsa om de äldre underkastade sig domstolarnas avgöranden och självmant, men ovilligt, flyttade in på boendena.
Principen om kommunens yttersta ansvar är i sammanhanget värd att uppmärksammas. Av bestämmelsen framgår att kommunen har ett yttersta ansvar att tillgodose enskildas hjälpbehov. Att neka behövande hjälp med till exempel personlig omvårdnad, med hänvisning till ett beslut eller en dom av vilken det framkommer att den enskilde inte har rätt till hemtjänst utan får sina behov tillgodosedda genom särskilt boende är inte möjligt.
Det saknas vidare rättsligt stöd för att tvångsflytta äldre till särskilda boenden. Insatsen är endast ett erbjudande som av den enskilde kan väljas bort.
Innebär detta att en prövning är tämligen fruktlös?
Detta gäller främst de som sätter sig emot beslutet och avvisar erbjudandet om boende. Deras hjälpbehov ska, trots allt, tillgodoses utifrån principen om kommunens yttersta ansvar. Det kan innebära att hjälpbehovet ska tillgodoses genom hemtjänst.
Självfallet finns det individer som accepterar beslutet och, om än motvilligt, flyttar in på det särskilda boendet.
Den enskildes självbestämmande kan alltså sättas åt sidan med hänvisning till fördyrade kostnader. Möjligheten att verkställa domen eller beslutet är däremot en helt annan fråga.