Färsk dom från EU-domstolen ställer nya krav på svenska domstolar

Mot slutet av år 2019 köpte RTG, en konsument bosatt i Spanien, en tvåveckors paketresa för två personer till Vietnam och Kambodja genom Tuk Tuk Travel. Avresan skulle ske i början av mars 2020. Det totala priset för resan var € 5 208 och RTG betalade € 2 402 i förskott.

De allmänna villkoren i avtalet innehöll bl.a. information om möjligheten att säga upp avtalet före resans början mot en uppsägningsavgift. I informationen angavs inte någon möjlighet att säga upp avtalet i händelse av oundvikliga eller extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet som väsentligen skulle påverka fullgörandet av avtalet.

Som en konsekvens av coronaviruspandemins utbrott ut bestämde sig RTG att säga upp paketreseavtalet, vilket han informerade researrangören om genom mejl. Han begärde återbetalning av samtliga belopp som han hade rätt till men fick till svar att han endast skulle få tillbaka en bråkdel av vad han hade betalat, totalt € 383. RTG bestred beloppet och väckte talan mot resebolaget vid Juzgado de Primera Instancia no 5 de Cartagena (Förstainstansdomstol nr 5 i Cartagena, Spanien, Förstainstansdomstolen).

RTG medgav att € 601 kunde behållas av researrangören som administrationsavgift men han gjorde samtidigt gällande att hans beslut att säga upp paketreseavtalet berodde på force majeure, och han yrkade att resebolaget skulle förpliktas att återbetala € 1 500. Tuk Tuk Travel bestred detta och hävdade att det var fortfarande var fullt möjligt att resa till Vietnam och Kambodja trots coronavirusets utbrott.

Förstainstansdomstolen bad parterna att yttra sig över ett antal frågor rörande unionsrätten, särskilt direktiv 2015/2302 om paketresor och sammanlänkade researrangemang (direktivet). RTG, som företrädde sig själv utan närvaro av advokat, yttrade sig inte om unionsrätten medan researrangören vidhöll sin ståndpunkt om att det inte fanns grund för att säga upp avtalet.

Domstolen fann det oklart om artikel 5 i direktivet är giltigt i ljuset av primär unionsrätt, särskilt artikel 169 FEUF och artikel 114.3 FEUF. Därutöver ville man veta om unionsrätten förpliktade densamma att ex officio tillerkänna RTG hela det belopp som han hade betalat, även om detta skulle stå i strid med de processregler som återfinns i den spanska civilprocesslagen; nämligen dispositionsprincipen och principen att domstolsavgöranden ska överensstämma med talan.

Mot den bakgrunden vände sig domstolen till EU-domstolen för att få ett förhandsavgörande om tolkningen av dessa bestämmelser samt giltigheten av artikel 5 i direktivet.

Är artikel 5 giltigt?

Artikel 5 i direktivet handlar om förhandsinformation som måste ges till konsumenter vid bokning av paketresor. Bestämmelsen ålägger medlemsstaterna att se till att researrangörer och återförsäljare tillhandahåller resenärer standardinformation innan de binder sig till ett paketreseavtal. Bl.a. ska resenärer informeras om resetjänsternas huvudsakliga karakteristiska (artikel 5.1.a) och huruvida de kan säga upp avtalet när som helst före resans början mot en skälig uppsägningsavgift i enlighet med artikel 12.1 i direktivet (artikel 5.1.g).

Av artikel 12.2 i direktivet framgår dessutom att resenärer har rätt att säga upp paketreseavtalet före paketresans början utan att betala någon uppsägningsavgift i händelse av oundvikliga eller extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet och som väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan, eller som väsentligen påverkar transporten av passagerare till resmålet. I sådana situationer har resenärerna rätt till full återbetalning, vilket RTG inte var medveten om i det aktuella fallet.

I sin begäran om förhandsavgörande påpekade förstainstansdomstolen att artikel 5 i direktivet inte kräver att konsumenten ska informeras specifikt om möjligheten att säga upp avtalet till fullo på grund av force majeure, då artikeln hänvisar till artikel 12.1 i direktivet men inte till artikel 12.2. Enligt domstolen kunde detta äventyra själva syftet med direktivet, det vill säga att uppnå en hög konsumentskyddsnivå, i enlighet med unionens primärrätt, bl. a. artiklarna 114.3 och 169 FEUF. Situationen kunde anses bli ännu sämre för konsumenter, likt RTG, som väljer att företräda sig själva istället för att anlita en advokat.

EU-domstolen valde att omformulera den nationella domstolens fråga så att den handlade om räckvidden i artikel 5 i stället för artikelns giltighet. EU-domstolen påpekade att även om artikel 5.1 inte hänvisar till artikel 12.2 så föreskriver den att medlemsstaterna ska se till att en researrangör - innan resenären binder sig till ett paketreseavtal – bland annat tillhandahåller resenären standardinformation genom de informationsformulär som anges i del A eller B i bilaga I till direktivet ifråga.

I de rättigheter som återfinns i bilaga I ingår en rätt för resenärer att ”under exceptionella omständigheter säga upp avtalet före paketresans början utan att betala en avbokningsavgift, till exempel vid allvarliga säkerhetsproblem på resmålet som sannolikt skulle påverka paketresan”. Enligt EU-domstolen beskrivs och åskådliggörs på detta sätt innehållet i den rätt att säga upp avtalet som resenärerna har enligt artikel 12.2 i samma direktiv. Med andra ord så föreligger det inte någon konflikt mellan artiklarna 5.1 och 12.2 i direktivet, och således finns det inte heller anledning att ifrågasätta om artikel 5.1 verkligen uppnår en hög nivå av konsumentskydd i enlighet med unionens primärrätt.

Finns det en skyldighet att ge ersättning ex officio?

Som nämnts ovan så visste inte RTG att han hade rätt till full återbetalning enligt artikel 12.2 i direktivet i situationer där resan påverkas av force majeure. Han yrkade därför aldrig om att få full återbetalning utan utgick från att han var tvungen att medge att Tuk Tuk Travel hade rätt att behålla en del av hans förhandsbetalning för att täcka administrativa kostnader.

Förstainstansdomstolen bedömde att det fanns en konflikt mellan det effektiva genomslaget av direktivets artikel 12.2 å ena sidan och vissa spanska processregler å den andra. Enligt de nationella reglerna ska tvistemålsdomstolarnas avgöranden grunda sig på de faktiska omständigheter och bevis som parterna har åberopat och på parternas yrkanden. Dessutom ska avgöranden överensstämma med talan och övriga anspråk som parterna framställt i rätt tid.

Borde den nationella domstolen åsidosätta de nationella processreglerna och tillerkänna RTG full återbetalning trots att han inte hade yrkat detta?

I sitt avgörande (mål C-83/22 Tuk Tuk Travel) började EU-domstolen med att påminna om att direktivet inte harmoniserar de processuella regler som är tillämpliga vid prövningen av resenärernas uppsägningsrätt. Det enda som krävs enligt artikel 24 är att det finns tillräckliga och effektiva resurser för att säkerställa efterlevnaden av direktivet. Enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi är det upp till medlemsstaterna att säkerställa skyddet av de rättigheter för resenärer som följer av artikel 12.2. Utgångpunkten är alltså att den nationella domstolen inte är skyldig att pröva ex officio om artikel 12.2 i direktivet har åsidosatts när denna prövning skulle tvinga domstolen att gå utöver det som parterna har definierat genom sina yrkanden.

Däremot påpekade EU-domstolen att det kan finnas undantagsfall där allmänintresset kräver att den nationella domstolen vidtar ex officio-åtgärder som går utöver parternas yrkanden. Allmänintresset kan handla om att säkerställa ett effektivt konsumentskydd som annars inte skulle kunna uppnås. Denna skyldighet att göra en prövning ex officio har erkänts i tidigare praxis för andra konsumenträttigheter som följer av unionsrätten, såsom rätten att träda ur avtal som ingås utanför fasta affärslokaler. Kunde samma skyldighet uppkomma gällande artikel 12.2 i direktivet?

EU-domstolen påpekade att rätten att säga upp paketreseavtal vid force majeure och få full återbetalning bidrar till att uppnå direktivets syfte; att uppnå en välfungerande inre marknad och ett så starkt och enhetligt konsumentskydd som möjligt. Artikel 12.2 i direktivet bidrar till detta mål genom att garantera resenärer en rättighet som de inte nödvändigtvis skulle ha kunnat förhandla sig till eftersom de befinner sig i underläge i förhållande till researrangören.

Uppsägningsrätten vid force majeure betecknas som en central rättighet för resenärer i direktivets bilaga I. Därutöver så anges i artikel 23 att direktivet är av tvingande karaktär, alltså indispositiv varför parterna inte får förhandla bort artikel 12.2. När en resenär inte åberopar bestämmelsen, trots att villkoren för att tillämpa densamma synes vara uppfyllda, kan det inte uteslutas att hen var ovetande om sin uppsägningsrätt – vilket är tillräckligt för att den nationella domstolen ska pröva det hela ex officio.

EU-domstolen kom alltså fram till att ett effektivt skydd för resenärernas rätt att säga upp avtalet vid force majeure enligt artikel 12.2 i direktivet kräver att den nationella domstolen ex officio tar upp ett åsidosättande av bestämmelsen till prövning, oaktat nationella processregler.

Villkoren för en prövning ex officio

EU-domstolen utvecklade några villkor för den nationella domstolens ex officio-prövning av den uppsägningsrätt som finns i artikel 12.2 i direktivet. För att den nationella domstolen ska göra en sådan prövning krävs att:

- en av parterna i paketreseavtalet ska ha inlett ett domstolsförfarande vid den nationella domstolen och detta förfarande måste avse aktuellt avtal;

- rätten att säga upp avtalet ska vara kopplad till tvisteföremålet, såsom detta fastställts av parterna mot bakgrund av deras yrkanden och grunder;

- den nationella domstolen ska ha tillgång till alla uppgifter om de rättsliga och faktiska omständigheterna som är nödvändiga för att kunna bedöma om resenären kan åberopa uppsägningsrätten; och

- resenären ska inte uttryckligen ha angett för den nationella domstolen att hen motsätter sig tillämpningen av artikel 12.2 i direktivet.

EU-domstolen påpekade att villkoren verkade vara uppfyllda i RTG:s fall men överlämnade den slutliga bedömningen gällande detta till den nationella domstolen, som också ska bestämma om force majeure (”oundvikliga eller extraordinära omständigheter”) föreligger i ljuset av EU-domstolens praxis.

Hur ska prövningen gå till?

EU-domstolen försökte att nå en balans mellan den nationella domstolens skyldighet att göra en ex officio-prövning å ena sidan och nationell processautonomi å den andra. För att åstadkomma denna balans fann EU-domstolen att den nationella domstolen inte är skyldig att tillämpa artikel 12.2 i direktivet om käranden inte vill det. Detta eftersom direktivet, trots sin tvingande karaktär, inte går utöver kärandens självbestämmanderätt vid utövandet av sin uppsägningsrätt. Resenären är alltså alltid fri att meddela att man saknar avsikt att säga upp paketreseavtalet med stöd av artikel 12.2 i direktivet.

Skyldigheten handlar alltså om att den nationella domstolen dels informerar käranden om dennes uppsägningsrätt enligt artikel 12.2, dels ger käranden möjlighet att göra gällande denna uppsägningsrätt under det pågående domstolsförfarandet och – om käranden gör gällande sin uppsägningsrätt – bereder svaranden tillfälle att i ett kontradiktoriskt förfarande yttra sig om detta.

Målets betydelse – krav på förändringar i svensk processrätt

Målet sätter upp vissa gränser till EU-domstolens mycket expansiva praxis inom konsumentskyddsområdet. Endast ett drygt ett år innan det aktuella målet hade nämligen EU-domstolen kommit med en rad avgöranden (bl.a. mål C-869/19 Unicaja, mål C-600/19 Ibercaja och förenade målen C-693/19 och C-831/19 SP Project) som krävde att nationella domstolar skulle bortse från nationell processrätt (t.ex. principen om res judicata och att domstolar är bundna av parternas yrkanden) för att säkerställa ett effektivt genomslag av EU:s konsumenträtt.

Nu verkar alltså en vändning ha skett. EU-domstolen ger intryck av att ha en mer tillåtande attityd till medlemsstaternas olika processregler och försöker skapa en balans mellan unionsrättens effektiva genomslag och de processuella särdrag som finns i den nationella rätten. EU-domstolen försöker åstadkomma detta genom att först kräva att den nationella domstolen ex officio ska informera en resenär om möjligheten att få full återbetalning i situationer som täcks av force majeure, i den mening som avses i artikel 12.2 i direktivet. Samtidigt som den nationella domstolen meddelar att resenären är fri att välja att inte kräva tillämpning av bestämmelsen ifråga och inte yrka en full återbetalning.

EU-domstolens ”trick” för att åstadkomma denna avvägning är att introducera ett nytt element i ekvationen, nämligen konsumentens personliga frihet att välja hur hen vill disponera sin talan och vad hen vill yrka. Med detta sagt, i de flesta situationer framstår det som sannolikt att en konsument som får vetskap om möjligheterna enligt artikel 12.2 i direktivet också kommer att yrka full återbetalning. Vilket i praktiken kommer att innebära en de facto ex officio-tillämpning av bestämmelsen av nationella domstolar.

I Sverige finns den mest centrala relevanta bestämmelsen i 17 kap. 3 § Rättegångsbalken, som lyder enligt följande: ”Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan.”

Rätten i Sverige, i dispositiva mål, är alltså bunden av parternas yrkanden och medgivanden, precis som i Spanien. Det aktuella målet innebär dock att en svensk domstol som prövar ett mål som handlar om konsumenters rättigheter som härrör från unionsrätten måste informera käranden ex officio om att hen kan åberopa en förmånlig bestämmelse, och låta käranden bestämma om denne vill att rätten ska tillämpa bestämmelsen ifråga.